”Att lyssna på en politisk debatt 2019 är som att spela bingolotto där siffrorna är bytta till olika ord. Hur många gånger i en debatt hör man ”utsatta minoriteter” (av vänstern definierad offergrupp), ”utmaningar” (problem), ”HBTQ” (annan sexuell läggning än hetero blir offergrupper i vänsterns bubbla), ”hållbart” (floskel), ”högerextrem” (annat ord för icke-socialist), ”värde(av)grund” (socialistisk grundtanke), ”satsning” (kostnad), ”alla människors lika värde” (alla ska vara för socialism) eller klimatmål (domedagsretorik för att värva folk till vänstern)? Det största problemet är att de problem många människor känner, beskrivs inte som problem utan ”utmaningar”.

En människa som dött i en cancerkö pga. socialistisk byråkrati och ineffektivitet var en ”utmaning” istället för ett problem. Människor som använder en retorik där man beskriver mycket allvarliga samhällsproblem i positiva ordalag är två saker, för det första saknar dessa individer fullständig empati med de människor som verkligen är utsatta; för det andra är man det största problemet eftersom man uppenbart inte tar problemen på allvar…..”

Läs vidare i artikeln om
-När blev någon omvald för att man löst ett problem?

-Den som förnekar problemen är de största problemen!

-Nyamko Sabuni åkte ut för hon påtalade problemen!

Citaten ovan kommer från Ian Fernheden som sedan 2015 är chefredaktör och ansvarig utgivare för tidskriften Oberoende Förnuft. Ian har studerat internationell ekonomi och brinner även för nationalekonomi, utrikespolitik, demokratifrågor, yttrande- och pressfrihet, historia samt konst. Ian har även tjänstgjort i Amfibiekåren.

Han avslutar artikeln med:
”…..Vi svenskar måste våga peka, argumentera, skratta och håna de som genom lögner eller fokusförflyttning försöker plocka egna politiska poäng på andra människors lidande. Vi kan inte längre sitta tysta och knyta fingrarna i fickan, vi måste få vänsterväljare att tänka om och ta ansvar för sina röster.

För det första måste politikerlönerna komma ner kraftigt så karriäristerna försvinner, och idealisterna får mer inflytande; det är nämligen lönen som gör att många människor blir politiker. Riksdagslönerna bör istället speglas av hur många personkryss man får, en kandidat som folket faktiskt vill ha bör ha högre lön än någon som står på en nomineringslista med en kölapp.

Vi måste göra det riktigt obekvämt för politiker att sprida lögner, förhärliga problem människor lider av som ”utmaningar” och få dessa människor att ta problem och lidande på allvar.
Därför är det viktigt att vi låter satiren flöda i sociala medier, det finns inget som är så slagkraftigt som just att få massor att skratta åt individer som inte presterar. Att dela satir som i sak kritiserar allvarliga problem, det är att dra sitt strå till stacken för en vital demokrati; dela därför slagkraftigt och roligt material som hånar alla som lägger fram osanningar eller rent av dåliga förslag.”
Källa: http://www.fornuft.se/ledare/politiker-som-beskriver-problem-som-utmaningar-ar-det-storsta-problemet-i-samhallet/

Men frågan är om inte satirens tid snart är förbi, när EU enligt länkdirektivet skall ha tolkningsföreträde om vad som ska bort från nätet.
https://samnytt.se/msb-varnar-for-parodi-och-satir-humor-kan-anvandas-for-att-legitimera-kontroversiella-asikter/

K

Olle Ljungbeck blir talesman för vad många av oss känner, politikers förakt mot folket.

”Så gott som dagligen kan vi numera läsa om politikernas omoral och därmed förakt mot de som valt dem. I Sverige har vi de senaste veckorna kunnat läsa om dessa stackare som synes sakna allt vad moral och etik heter. 
Penningbegäret står över allt annat. Med dagens situation som bakgrund är det inte många riksdagspolitiker och kommunalpolitiker som kan hävda att de sökt sig till politiken för att arbeta för sitt lands och folks bästa. Ett annat förakt visar EU-parlamentarikerna som låter en alkoholist verka som ordförande för EU. Trots hans tydliga alkoholism som ingen EU-parlamentariker kan undgå att notera vid nästan varje framträdande, låter man honom vara kvar.
Ja tom när han raglar upp för trappan till ett sammanträde eller session låtsar man inte se det. Det innebär i praktiken att man spottar medborgarna i ansiktet.
Är det helt enkelt denna flathet och undfallenhet som skapat dagens moraliska och etiska degeneration bl a i Sveriges riksdag och regering?
Men oavsett detta är det på tiden att skärpa villkoren för att kunna vara minister eller riksdagsledamot.
Varför inte börja med att omgående ta ifrån ledamöterna rätten till bibehållna arvoden om de tar time out. Att av egen vilja ta ledigt från riksdags- och regeringsarbetet med bibehållen lön finns inte medgett i riksdagsordningen och är därför en rättighet som ledamöterna självsvåldigt givit sig själva.”

……………………………………………………………………..

Fast jag är rädd att hon hänger sig kvar.

Att ha en alkoholist som högsta hönset, passar de andra hönsen perfekt i skattefinansierade organ.

Då har de, som sitter på pinnen längre ner ett stort övertag. För längst in, bortom alla bortförklaringar, så finns en medvetenhet om sina tillkortakommanden, som gör ledaren mycket lättstyrd och svag. (Bilden illustrerar hur kaka söker maka).
Mediokra och inkompetenta ledare har avlöst varandra också på FN:s generalserkreterar post. Här hemma försöker vi hålla Dag Hammarskölds fana högt. Jan Eliassons insatser i FN hyllas ständigt, men jag ser bara en uppblåst och självöverskattande man, vars bäst före datum gått ut för länge sen.

Min känsla av förakt från de däruppe till oss därnere bara ökar. Jag tror att bankdirektörer, politiker och deras bröder ler i mjugg åt oss som kan skilja på mitt och ditt, arbetar och gör rätt för oss. Därför måste alla medel till för att tysta våra röster.
Macron, som tagit på sig Merkels avlagda ledartröja, ger säkert Löfven råd om hur nätets alster skall tystas och hur man skall dupera folket med prat om ökat gränsskydd med Frontex och en EU armé, samtidigt som deras gränslösa välvillighet äger rum mot den globala elitens nationsförstörande medel.

Ni mins väl hur migrantforskaren Joakim Ruist skrämde slag på SVT:s  Lotta Bouvin med sin rapport från ESO (expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) om att en sk.”flykting” kostade 74.000 varje år för värdlandet. Vilket fick henne att ställa åtta dumma frågor i rad. https://www.youtube.com/watch?v=jhl4FF6wQqU

I nättidskriften Kvartal skriver Micael Kallin om hur han insåg skyddsnätets revor, när han själv blev sjuk, trots att han tillhört den välbeställda medelklassen, som nationalekonom och journalist. Många ref i hans artikelserie finns till ökade ”orättvisor” mellan de som trillat av från jobbet och de som är kvar, för att inte tala om girighetens  ”timeoutare.”

Men i vanlig ordning så utelämnas ett ärligt varför?
Det är som om de direkta migrationskostnaderna på mellan 70-90 miljarder varje år inte spelar någon roll och nämner man de indirekta på >200 miljarder, då är man ett troll.

Migrationens astronomiska kostnader lämnas därhän i Kvartals artikel, som visar välfärdens ”revor,” eftersom de däruppe först skyddar sitt eget fördelaktiga liv, så måste betalningen ske från oss längst ner, pensionärer, fattiga, sjuka, arbetslösa och resurssvaga.
Skillnaden är att många av oss äldre har kvar en gammeldags moral, utan chans till dubbla identiteter, extra bidrag och projektmedel för att vi skall integreras. Dessutom är de yngre impregnerade med det lika värdet som gör att de har svårt att se politikernas folkförrakt och när de halkar ner då är det försent. Det är synd att insikten först kommer när man själv drabbats och upptäckt att välfärdens nät inte längre håller. Den korrekta elitens mässande om mångkulturell solidaritet är bara ett sätt att dölja sitt gigantiska rofferi.

”Jag väntar fortfarande” skrev min gamla väninna och bifogade bilden från 2015 och det lär vi får göra under lång tid framöver, med Löfven i högsätet, som nu verkställer en ännu mer generös migrationspolitik.

Men han kanske i lönndom hoppades på förändringar i LAS, som nu förverkligas.

Glädjande så sjunker förtroendet för Annie Lööf som en sten och Björklunds parti ligger och vippar runt riksdagsspärren, men vad hjälper det när de krypit upp i Löfvens knä med krystade förklaringar om att detta lappkast är att ta ansvar för landet.

Att skapa och vårda ett förtroende är inget för 7-klöverns partiledare, de verkar tro på Ludvig  XIV:s koncept ”Le Roi Soleil” om gudomligt ursprung, men så kom ju revolutionen och dessa solens apostlar blev nackade hela bunten. Kanske något att fundera på för dessa överlöpare.

I Frankrike finns ännu jävlar anamma kvar, nu med gula västar, men toleransen hos svenskar inför politikers lögner och lappkast är av tradition av annat slag.

Tyvärr tycks inte ledarskaps- och kommunikationsutbildningars budskap ha fastnat hos dessa politiker, att agera och kommunicera på ett sätt som bygger förtroende. Löfven hojtar ena veckan att hans Europa bygger inga murar och nästa vecka skall det göras. Annie Lööf lovade att aldrig sätta sig i en S-regering, om hon nu knaprar på sin högra sko låter jag vara osagt. C och L höll löftet om att inte ge SD något inflytande, men de lovade också att avsätta Löfven, som de nu gjort till statsminister. Beroendet av VPK räknas inte, det var endast SD:s som måste elimineras.

Nu måste Sjöstedt förklara för sina väljare att han förordar sänkt värnskatt, förändringar i LAS, marknadsanpassade hyror, allt för att få gå bakom och skjuta på kungavagnen med Löfven högst upp.

Förtroende tar lång tid att bygga upp, men går fort att rasera. Men påhittigheten är stor, när det skiter sig för politikerna. Deras brister i ledarskap med kappvändande har bidragit till öppen dörr för SD, som Åkesson måste utnyttja med en mer radikal politik och sluta jamsa med 7-klöverns bröder. Straffet blir att svekdebatten synliggörs, men det skall nog mycket till innan en besviken väljare tar på sig en gul väst. Svensson fortsätter nog att knyta näven i byxfickan och klaga över allt dyrare levnadskostnader, utan att reflektera över upphovsmannen, landsförrädaren Löfven, som nu vidgat sitt förräderi mot sina väljare.