I söndags såg jag på SR:s 100 årsfirande i SVT med kungaparet på läktaren och med den pratglada Farah Abadi som programledare.
Jill Johnson, Benjamin Ingrosso, Martin Fröst, Daniela Rathana, Malin Byström, Ison och Fille, stod för underhållningen där Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören visade sin stora förmåga där Hans Ek var dirigent. Jag kunde njuta av främst Johnson sång i vackra kreationer, klarinettstjärnan Frösts himmelska toner och Byström glänste i arian Vissi d’arte ur Puccinis opera Tosca!
Men plötsligt damp jag ner från denna frid till kulturelitens förljugna verklighet, när applåderna inte ville ta slut efter att EKOS utrikeschef Ginna Lindberg fick framföra sitt Trump förakt från hennes erfarenheter med USA podden, som startade under 2016.
Podden kallas Sveriges största och skarpaste podd om amerikansk politik. som sänds i P1 onsdagar 18.05 och söndagar 18.30. Bara rubrikerna i poddens sändningar anser jag bryter mot SR:s mantra om sant, relevant och opartiskhet där skarpsinne ofta saknas. https://www.sverigesradio.se/usapodden
Hennes ordval om Trump, tonfall med kroppsspråk utstrålade Trump förakt där hans beklagansvärda MAGA väljare ingår, medan hon själv framstod som en överstepräst i USA politiken.
Att Trump med sitt raka språk, anti woke-mentalitet och stor ombytlighet i utrikespolitiken vållar stark reaktion från Europas ledare, är inte konstigt. Problemet är att hans personlighet färgar allt han gör svart, även med den nödvändiga DEI politiken där mångfald, jämlikhet och inkludering nått vägs ände och där demokraternas/vänsterns woke politik alltför länge haft kulturelitens stöd.
Att alla företeelser inklusive Trumps framgång hos väljare har en bakgrund med globaliseringens arbetslöshet och etablissemangsförakt som till slut väller fram, när en herre som Trump stiger fram, finns varken i hennes tanke kontor eller från den applåderande gala publiken
—————————————————————————————-
Nog om denna bittra eftersmak och över till hur alltför många från kultureliten numera träder fram ur garderoben med sina bokstavsdiagnoser, när bög, flata och transa har tappat sin sprängkraft.
Kanske dessa inflations diagnoser bidrog till applåderna?
Vilket får privatistens profit experter inom psykiatri att gnugga händerna av förtjusning, som kan erbjuda både diagnoser som även kan av- diagnostiseras längre fram. En mycket lönsam industri.
SVT med sin kroniska offermentalitet har nu fäst blickarna, nej inte på alla ifrågasatta diagnoser, utan på dess bärare, där kändisar bekänner sina svårigheter på löpande band. Se så duktiga vi är trots alla tunga diagnoser vi bär, är budskapet i deras marknadsföring.
Här är det bäst jag tar skydd av Kvartal där Ola Wong skriver att Diagnoser ger kulturkapital.
”…Det är naturligtvis bra att mental ohälsa inte längre är något skamligt – jag har själv talat om ett sammanbrott i mitt sommarprat 2020. Men samtidigt är det svårt att komma ifrån att det är något djupt osunt med en kultur som gör motsatsen: lyfter upp personer med diagnoser som ”speciella”, eller till och med som människor med en ”superkraft”. Resultatet blir att diagnoser ger status…./.. Exemplen kan mångfaldigas, som när Pernilla Wahlgren och Bianca Ingrosso i ett avsnitt av Wahlgrens värld jublar över att de fått diagnoser och ställer sig utanför saluhallen på Östermalmstorg och tjoar: ”Vi har adhd, vi har add”.
En psykolog med lång erfarenhet säger ”att utvecklingen mest verkar ha lett till att en hög med psykobabbel letat sig in i folks vardagsspråk, och att i övrigt fullt fungerande unga människor som tycker att livet inte är helt rosenrött fått för sig att lösningen är en diagnos, som omgivningen måste anpassa sig efter…”
Psykiatrin håller nu på att svämma över sina bräddar, ”…där den fria kulturvärlden glorifierar högfungerande människor som kapitaliserar på att visa upp sina trauman och diagnoser, men berättelserna handlar bara om dem själva – de tysta, lider fortfarande.…”
I Sverige är det standard att det inte finns någon anställd med terapiutbildning på låsta avdelningar, trots att det fungerar och ger resultat”, säger psykologen Mårten Tyrberg, som har forskat om terapi inom slutenvården. Det är mer lönsamt för psykologer att att lyssna på kändiselitens trauma än på patienter med psykoser och depressioner. Författaren Alex Schuman konstaterar att trots otaliga terapitimmar så finns ännu mycket att ösa ur från hans traumatiska barndom.
Att riktigt sjuka får betala för att friska sjukskriver sig, har jag skrivit om i många debattinlägg för 20-30 år sedan, då jag ännu inte hade blivit utstött för att jag senare återgav mina erfarenheter från ett 100-tal möten med invandrare från yrkestiden, en utveckling som nu svämmat över alla bräddar. Skillnaden är att nu banar kultureliten vägen för denna tragiska utveckling där primär fibromyalgi har ersatts av psykisk ohälsa, där ofta livets normala skavanker diagnostiseras.
FK jagar nu de riktigt sjuka med blåslampa till vägs ände, medan de utbrända, väggkrossarna kan vara sjukskrivna under åratal och är det en kändis som vikit ut sig i press eller bokform, då blir FK:s handläggare plötsligt spaka i jakten på arbetsåtergång.
En frisk fläkt i debatten är Johan Bengtsson är ST-läkare i psykiatri på Akademiska sjukhuset i Uppsala samt forskare på institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet, som Wong tipsar om.
Han skriver att vi måste hjälpa folk att förstå att de är normala, fast livet skaver. Kanske kan det bli en ny affärsidé?
- Nya syndromdiagnoser måste utvärderas vetenskapligt innan de införs https://lakartidningen.se/opinion/debatt/ovaliderade-diagnoser-riskerar-att-forsamra-liv
- i Sverige byggt upp en diagnosmaskin som går på högvarv och spottar ur sig diagnoser helt okontrollerat. Kan vi dra i nödbromsen? Bör vi ens försöka? https://madinsweden.org/2025/01/dina-diagnoser-ar-bara-ett-pahitt/
Inte konstigt att intresseföreningar för psykisk ohälsa protesterar, liksom främst privatisten som tjänar storkovan från skattemedel.








