Kategoriarkiv: Budget
Sara Skyttedals budgetförslag värmer på Johannes döparens dag
Sara Skyttedal (KD) är oppositionsråd i Linköping. Här är hennes budgetförslag för 2019. Nu har hon ställt till det för mig, kanske KD i kommunalvalet borde få min röst?
Eller är det Johannes döparen som inspirerat mig mot kristdemokraterna?
Tove Livendahls ledare i SvD den 18 juni, slår fast att “Osexiga budgetar blir det nya svarta” och citerar Skyttedals budgetförslag:
“Vi väljer att avstå från alla prestigefyllda projekt, minskar utrymmet för mingel, representation och konferensresor samt sätter stopp för alla skrytbyggen som påstår sätta Linköping på kartan”
Om Ni åker E4:n in mot Linköping kan ni se skyltar där det står “Linköping, här blir ideér verklighet.”
Visst är det fint med framåtanda, men politikers ideér är inte gratis. Deras viktigaste mål borde vara att se till att invånare som redan finns på kartan får bevarad och förbättrad välfärd och inte plundras ytterligare på sina surt förvärvade slantar.
Storslagna mål
Att sätta sin ort på kartan är politikernas främsta mål, ny simhall, som dragits i en långbänk och kan bli den dyraste genom historien, snabbtåg med högsta hastighet, elcykelpool, ny sporthall, nytt kongresscenter och så vill kommunen ge sig ut i filmbranschen för att förverkliga Ljungsbrosonen Mons Kallentofts deckare om Malin, en polis som frestas av “Hamlets” tequila drinkar på vartannat blad.
Skyltfönsterpolitiker
Att synas och höras verkar vara det viktigaste politikermålet, medborgarnas välfärd är inte lika glamouröst. Att få något skrytbygge uppkallat efter sig kan nog jämföras med nobelpriset för dessa skyltfönsterpolitiker, som sällan besöker sin verkstad. Att driften av nya anläggningar kostar pengar, glöms alltid bort. Den skall skötas av befintlig personal, här råder inget resurstillskott. För konsulter finns pengar i överflöd, men när bandet är klippt så är de slut.
Självklart protesterade övriga partier i kör i stadshuset över Skyttedals hemska förslag, förstår inte människan att hög skatt ger mera makt med ökade förmåner för oss själva?
I en tysk undersökning om folkets förtroende för sina regeringar i 50 länder hamnade Sverige i botten tillsammans med Kenya, Österrike och Portugal.
“Just nu är det största hotet mot demokratier att allmänheten inte längre betraktar dem som demokratiska”, skriver Dalias vd Nico Jaspers i ett pressmeddelande.
Johannes döparens huvud hamnade på ett fat, det borde många visionära politiker tänka på, när avståndet blivit för långt till väljares vardag. Väljarna betraktas som nått som katten släpat in och borde sopas ut, om det inte vore för den där förbaskade demokratin med rätt att rösta som de vill….
Löfvens rekord och vårbudgeten
Från min numera trötta väninna kom dessa bilder, som gör text överflödig.
Först om Löfvens rekord med foto från Twitter och därefter finansministerns vårändringsbudget från Steget efter/Twitter.
En vårbudget som innehåller småpotatis, med ett undantag!
Med återpublicering av dessa bilder riskeras anmälan för att svärta ner Sverigebilden. Vi får hoppas att nätjägarna tappat lite av jaktlusten, när Nya Tider m.fl nättidningar avslöjat deras byk.
Om finansminster Magdalena Anderssons budget konstaterar NB, nyhetsbyrån; Otroligt mycket pengar!
Här en röst ur folkdjupet på Twitter:
“Skipper” skriver:
”Migration får hela 58% (5,5 miljarder) av det totala beloppet om 9,5 miljarder som regeringen föreslår i vårändringsbudgeten.
Övriga exempel på hur regeringen prioriterar:
-Ek trygghet familj 0%
-Ek trygghet ålderdom 0%
-Försvar 1%
-Utbildning 1%
-Rättsväsende 5%”
Självklart redovisar inte regeringen allt i sin budget, när migrationen slukar handlingsutrymme. Allt annat skall sparas på, men migrationen är en helig ko.
Varför kan inte oppositionen fälla den, kan man undra? Nej, nej Alliansen har nu yrvaket kommit på att deras uppdrag är att opponera, efter fyra års dvala.
Historiskt mottagande, historiska kostnader!
Gästkrönikör: Jan Ivarsson, politiskt obunden.
“Tidningen AffärsVärlden har granskat Migrationsverket kostnader för år 2016. Den historiskt stora massinvandringen har medfört historiskt stora och direkta kostnader för verket. De uppgick till 73 miljarder kronor. De medför historisk påverkan på samhället.
Under 2016 var antal asylsökare 29 000 personer men år 2015 var de ca 163 000.
– Den största arbetsinsatsen har varit att avgöra ansökningar från 2015 för att de sökande inte skall behöva vänta för länge på beslut, enligt Migrationsverket.
Utgiften 73 miljarder kan jämförs med statens andra stora utgifter.
Försvar och krisbredskap 49, utbildning och universitetsforskning 66 och avgift till EU 30 miljarder.
Notera att de 73 miljarderna är Migrationsverkets kostnader. 
Till detta kommer kostnader i kommuner för de som kom för några år sedan. Så har vi alla indirekta kostnader i andra samhällsområden som i rättsväsendet, vården, försäkringsbolagen, pensionssystem och ersättningar till vaktbolag, byggentreprenörer m. fl. Tillsammans betydligt mer än de direkta kostnaderna.
Än så länge verkar en majoritet av svenskarna tror att man inte får ställa grupp mot grupp, men det är just det som är politikernas uppgifter, att fördela skatter.
Många svenskar lever ännu i tron att kostnaderna inte tas från välfärden. Svenska politiker hävdar att vi får inte ställa grupp mot grupp, men vi får uppenbart ta från grupp till grupp.”
Omvänd ordning för migrationens finansiering – för demokratisk för att genomföras?
Gästkrönikör Jan Ivarsson
Krönikören ger i detta inlägg ett mycket intressant förslag beträffande migrationens kostnader. I dag är det nästan omöjligt att få en heltäckande redovisning av samhällets utgifter, när etnicitet alltför ofta betecknas som särskiljande och diskriminerande. Jan Ivarsons förslag är enkelt med omvänd finansiering för stat och kommun. Landstingen och kommunernas nämnder föreslås redovisa sina stöd för migrationspolitiken genom avsättningar till ett migratonskonto. Detta skulle innebära tydlig transparens, ge kostnadstak och förverkliga folkstyret, men detta är kanske problemet för våra politiker?
Omvänd finansiering
Ett sätt att underlätta finansiering av andra länders medborgare är att införa en omvänd ordning istället för den vi har.
Hittills har regeringar avsatt pengar till Migrationsverket som i sin tur har fördelat en del av dem till kommunerna.
Regeringar är vana att finansiera migrationspolitiken med att ta pengar från andra verksamheter, med ökad beskattning och nya lån, utan att visa på konsekvenserna.
Härtill kommer att verksamheter med minskade anslag sannolikt drabbas av ökad belastning vid ökad befolkning.
Otydlig redovisning
I den begränsade debatt som förekommit vill ingen regering medge att den tar pengar från andra områden. En antydan inträffade då förre statsministern tvingades vädja till svenskarna att öppna sina hjärtan.
I framtvingad debatt om migrationspolitikens kostnader brukar regeringar dribbla bort frågorna genom att tala om mindre belopp som tilläggsanslag.
Synligt migrationskonto
En tydligare redovisning skulle vara om stat och kommuner redovisade migrationsbesparingar för sina verksamheter och överförde dem till ett migrationskonto.
Varje nämnd skulle visa sin avsättning till migrationskontot.
Väljarna skulle tydligt se hur mycket deras öppna hjärtan kostar.
De samlade beloppen från kommuner, staten och migrationsavsedd upplåning, skulle sätta ramarna för politikernas migrationspolitik.
Kort sagt, folk i kommunerna skulle bestämma vad de vill avstå och konkret se hur det drabbar dem.
Tydliga samband
Med omvänd ordning skulle ansvariga inom t. ex. polis, vård och trafikverk slippa kritik för köer och uteblivna satsningar. Folk skulle se sambanden tydligt.
Allt för tydligt, skulle en del hävda och stärka sin argumentering med klassiska ord om främlingfientlighet och rasism.
En politik för mer direktdemokrati är förstås omöjlig i Sverige. Det finns ingen annan förklaring än att den skulle vara för demokratisk.
Väljarna skulle på riktigt bestämma över politikerna, men tyvärr är det för många en orimlig tanke “att all makt utgår från folket” som är definitionen av demokrati.
Jan Ivarson. Politiskt obunden.
Miljarder till nyanlända, soppkök till fattigpensionären
Etablering av nyanlända har som förväntat högsta prioritet i höstbudgeten.
Att den orättvisa pensionärsskatten skulle tas bort finns inte längre på agendan.
Pensionärer och andra medborgare får flytta, när nyanlända får bostäder utan en dag i kö. Kommuner tvingas därmed dra in på annat och/eller höja avgiften för omsorgstagare som inte har en krona för mycket.
Fattigpensionärer är ingen väljargrupp som prioriteras, medelklass och utlandsfödda måste smickras, så de inte lockas till rasisterna.
Jag begriper inte hur regeringen bara kan fortsätta i samma misslyckade ”snabbspår”.
Snabbspåren lanserades av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i början av 2015. Syftet var att förkorta etableringstiden för nyanlända och få ut dem i arbete snabbt.
Dagens facit är att endast 4 % av 58.000 nyanlända som är inskrivna på arbetsförmedlingens etableringsprogram är snabbspårs deltagare (Svd 2016-09-20).
Om en VD i det privata näringslivet hade gjort samma missbedömning och redovisat ett sådant magert resultat, hade styrelsen gett honom sparken direkt och förmodligen hade varningsklockor ringt efter första kvartalsrapporten.
Citat från en artikel i Svd 2016-09-20 angående fortsatt satsning på snabbspår i höstbudgeten.
” …Men arbetsgivaren säger att det går för trögt och de börjar tröttna. Kommentar?
Ylva Johansson: Jag säger att det här måste Arbetsförmedlingen lösa och det vet de.
När då?
– Nu.
Men många arbetsgivare vi pratat med säger att det inte händer någonting med snabbspåren.
Vad säger du?
– En del snabbspår är i gång och en del möter på problem. Mitt besked är tydligt till arbetsförmedlingen – det här måste ni bara fixa.”
God dag yxskaft igen!
Varför inte säga som det är, att vi har bedrivet kortsiktig politik, ägnat oss åt lockrop, för att visa hur humant Sverige är. Vi hade inte en tanke på att landet därigenom faller isär och att våra egna medborgare får betala kalaset.
Misslyckandet är stort, eftersom hon med sina rödgröna kollegor blundar för alla hinder.
Kultur, religion, seder och bruk har stora skillnader från värdlandets. Deras utbildningsnivå är låg, många är analfabeter och deras yrkesutbildningar passar dåligt till kraven från högteknologisk industri (se gårdagens inlägg).
När assimilering gick åt pipan, så ändrades det till integrering och när det också misslyckades, så återstod bara tvångsassimilering för svenskar till den främmande kulturen. De som protesterar åker lätt in i buren.
För vi måste sona vår historia med undfallenhet och humanitet till de som önskar ett bättre liv, medan majoriteten av förföljda glöms bort i flyktinglägren.
Sverige börjar nu bli känt uti i världen för sitt fina skyltfönster, som saknar verkstad och den svenska humaniteten blir allt svårare att exportera.
Statsministern frotterar sig denna vecka bland stats- och regeringschefer i FN. De skall presentera sina visioner om FN:s arbete.
När det gäller världens flyktingar upprepar han samma mantra ”att fler länder måste erbjuda skydd och hjälp”, men gensvaret är svalt.
Ökat bistånd kan de prominenta deltagarna nicka ja till i tjusig konferenssal, men vid hemkomst åker nog inbetalningskorten ner i papperskorgen, för betalningsviljan är skral.
Tänk om statsministern i stället tog upp att bara kostnaderna för ensamkommande så kallade flyktingbarn i hans humana land, nu överstiger hela FN:s budget för hjälp till alla flyktingar i hela världen.
Han kunde också berätta om att över hälften är unga, men vuxna män som lurat migrationsverkets snälla handläggare med sin ålder och att några läkare med röda ungdomssynder fått fria händer att förbjuda åldersbestämning.
Vi vet att det inte händer, för när statsministern kommer hem är det samverkan och tillsammans som gäller, när politiker-orsakade utmaningar måste lösas.
Jag upprepar med en dåres envishet, professor Stefan Hedlunds korta analys av orsaken till dagens havererade flyktingpolitik, vilket är politikernas humanitära hybris och demoniseringen av Sverigedemokraterna.