Kategoriarkiv: lidande

“Jag är så ovan att vara död” skriver Sara Lövestam

Sara Lövestam är författare och en omtyckt “språkpolis” både med böcker och krönikor i SvD.

Hon har nu fått livmoderhalscancer i tredje stadiet, vilket enligt en studie i USA ger henne 47 procents chans att leva fem år till.  Hon skriver om det ofattbara I en personlig essä, där skillnaden mellan framtidsmöjligheterna är så avgrundsdjup.

https://www.svd.se/jag-ar-sa-ovan-vid-att-vara-dod

Hon skriver; “……..Man kan inte leva till 47 procent. Antingen lever man fullständigt eller inte alls. Det är ett av problemen med att tackla informationen att man kanske dör, att skillnaden mellan ens framtidsmöjligheter är så avgrundsdjup. Jag kanske blir en 90-årig tant som en gång hade cancer. Jag kanske dör innan jag fyller 42…..”

Efter inspelning av en video inför lanseringen av hennes nya bok “Ljudet av fötter” är det dags för första cellgiftsdosen.

Ljudet av fötter : första Monikabok, Lövestam, Sara

“…...Nästa dag ligger jag på Danderyds sjukhus tillfälliga onkologiavdelning för att tanka kroppen full av cellgifter – eller cytostatika som läkarna vill att jag kallar det, med motiveringen ”det är inte gift”. (Som en som fått det i kroppen kan jag meddela att det känns misstänkt mycket som gift.) Sköterskan, som sätter nålen i min arm och arrangerar påsarna vars innehåll ska droppa in i mig, skrattar till när en av slangarna snor sig om droppställningen. Déjà vu. Skilda världar.….”

Denna förminskning av det giftiga och onda kanske är vårdens strategi för att hålla lidandet i från sig?

Lidande skall helst vara lagom för att omgivningen skall orka hantera det. Ett stort lidande värjer vi oss för, det nästan provocerar fram avståndstagande eller förminskas av de som står kvar.

“Fråga mig inte hur jag mår, så slipper jag trösta Dig” sa en ung patient med svår MS, som nu också hade fått en hjärntumör.

Jag minns själv dessa förmildrande kommentarer från både vård och omgivning, när jag för 20 år sedan diagnosticerades med en liten malign tumör i höger lunga, som först misstänktes vara en lungemboli efter SLE utlöst förmaksflimmer, som jag egentligen är mycket tacksam över. För utan detta så hade röntgen undersökningar av lungor aldrig gjorts och tumören hade i tysthet kunnat växa sig stor. Nu kunde den opereras bort i sin linda innan den gav metastaser, men detta innan vet man inte förrän långt efteråt och under tiden går livet vidare, trots att det är delat i två; innan och efteråt.

Vad jag då förstod var att man inte kan förstå något lidande på riktigt som man själv inte har upplevt. Visst finns böcker, erfarenheter från drabbade, men falskt pladder kommer ofta från de som inget vet, inget förstår, precis som från godhetstörstande inom PK-eliten.

Att bara hålla tyst, sitta kvar och lyssna och inte svika (med falsk tröst om ljus i tunnlar och gryningsljus efter nattens mörker…) kan ge handtag om sorgen, så den blir lite mindre tung att bära. Sorgen, vreden och ilskan måste få lika stor plats som hoppet.

Sara Lövestam skriver med ord som fastnar;

“……När jag dör är det slut på den här människans handlingar. Alla andra lever vidare, mina närmaste hanterar min död, någon uppdaterar min wikipediasida med ett dödsdatum. Jag är så van vid att vara bland dessa levande. Jag är, precis som ni, så ovan vid att vara död. Och om jag nu skulle stå inför döden har jag inga förebilder att prata med.
Majoriteten av alla människor som någonsin funnits är döda, men det går inte att fråga dem vad som väntar….”

Här minns jag hur Harriet Löwenhjelm (1887-1918) ställde samma fråga i några rader som fastnat i minnet, från boken “Dikter” som gavs ut efter hennes död.

” I natt ska jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart skall jag resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?”

Bästa trösten kom från signaturen Göran i en kommentar på Löwestams blogg efter publicering av hennes text. Han skrev bara; Allt är ändå så konstigt!

Trots livets konstigheter, så får vi leva ändå och försöka förvalta Vilhelm Mobergs ord från boken “Din stund på jorden”

”…Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.

Bildresultat för din stund på jorden

Forskare skräms till tystnad- om mobbing, rädsla och lidande

Att politiker och media lever i symbios är väl känt numera. De låter som ett eko av varandra. Nu skall pandemilagen få regeringen att visa sina muskler med handlingskraft inför valet nästa år. Media med DN i täten skrämmer lättpåverkade medborgare varje dag om hur farligt Covid-19 är.

Bildresultat för corona rädsla
Bildkälla: Word press com. Publicerades i Invandring&Mörkläggning https://morklaggning.wordpress.com/2020/03/30/corona-fornuft-och-radsla/

Då går det inte an att en forskare säger att barn sällan blir svårt sjuka av coronan och att de inte heller är några farliga smittbärare. Barnläkaren och professor Jonas Ludvigsson fick efter en studie om att grundskolelärare löper lägre risk att drabbas av allvarlig covid-19 än andra vuxna motta hat och hot bland annat i sociala medier, något som Dagens Medicin skrivit om. Då vaknar journalister och coronarädda medborgare till på nätet och utsätter dessa förrädare av rädsla, för förföljelse och mobbing. Lärare var riktigt i tagen med stor upprördhet.

Citat från Läkartidningen, förmedlat av https://nyadagbladet.se/inrikes/orebrolakare-lamnar-all-forskning-inom-covid-19/

Professor Jonas F. Ludvigssons har genom sin forskning kommit fram till resultaten att få barn drabbas av coronaviruset och även att få barn behövt intensivvård om de drabbats av covid-19.
Dessa positiva nyheter har dock fått mobben att se rött och Ludvigsson drabbades hårt av hat som en följd av den hätska stämning som mainstreammedia piskat upp kring sina dogmatiska coronanarrativ. Nu har han bestämt sig för att sluta forska och debattera kring covid-19, skriver Läkartidningen
:”

https://lakartidningen.se/aktuellt/nyheter/2021/02/risk-att-forskare-skrams-till-tystnad/

Det är som allt för många medborgare riktigt njuter och går igång på denna iscensatta rädsla.

Livets förtretligheter och avigsidor förvandlas numera till psykisk ohälsa och kris, som fodrar behandling. Om denna uteblir, ja då förvandlas de drabbade till kränkta offer och kan få sin belägenhet exponerad av någon “tycka synd om” journalist, allt medan svårt cancersjuka dör i operationsköer, som nu är kilometerlånga.

Jag kom att tänka på Vetenskapens Värld SVT2, som nyligen sände ett program om rädslans betydelse i ekosystemt. När rovdjur saknades på savannen då tappade andra djur sin rädsla och lämnade skyddande vegetation och begav sig ut på öppna fält och åt upp böndernas grödor. https://www.svtplay.se/video/30140928/vetenskapens-varld/vetenskapens-varld-sasong-34-ekosystemens-radsla

Kanske är det likadant med människor som lever bekvämt och skyddat, att ingen beredskap finns när rädsla slår till, vare sig den är befogad eller inte??

(“Egentligen är rädsla en naturlig reaktion som ska fungera som ett skydd och hjälpa oss att öka vår beredskap inför faror. Men när man inte har kontroll och inte vet vad som är farligt kan man bli rädd, misstänksam och oroa sig för att mer otäckt ska komma att ske.” Så hanterar du oro och rädsla – 1177 Vårdguiden)

När det handlar om lidandet, så skall det vara så där lite lagom hanterbart, svårt lidande värjer vi oss för. Standard mallen i media med veckotidningar skall vara “jag överlevde min cancer och blev lycklig” eller också basuneras det ut vilka bättre människor de blivit.
Drabbade som förstår att de inte kommer att överleva gör bäst i att hålla tyst, när dessa reportage färgar av sig på anhöriga, som kan ge tröst som illagör och ensamheten ökar för den sjuke.

Jag minns en replik från en ung rullstolsbunden kvinna, som var helt förlamad efter en dykolycka, som nu hade fått en hjärntumör som ej gick att operera; “Fråga mig inte hur jag mår, så slipper jag trösta Dig!”

Att hålla tyst och bara lyssna är nog den svåraste konsten av alla. Jag har syndat många gånger under tidiga yrkesår, när erfarenhet brister då är det lätt att pladdra på. Tyvärr råder stor brist på denna erfarenhet hos politiker och dess journalister, som pladdrar och pratar med obefintligt lyssnarskap.

Detta ordspråk passar bra in på dagens samhällsutveckling, där medborgare med kunskap och erfarenhet helst ska hålla tyst och le, när storebror befaller. Därför är rädsla maktens bästa vapen mot nationalstaten; demokratins förutsättning.

“Och ut kaoset talade en röst till mig och sa: Le och var glad för det kunde vara värre. Och jag log och var glad och det blev värre….”