”Wikipedia. Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjerna motsvarade olika partigruppers syn, men alla innebar avveckling av kärnkraften, Linje 3 i snabb takt, de övriga senast då existerande eller under byggnad varande reaktorer tjänat ut.^[1] Linje 2 fick flest röster.
Utfallet blev 18,9 procent för Linje 1 (successiv avveckling), 39,1 procent för Linje 2 (successiv avveckling, offentligt ägande, hushållning) och 38,7 procent för Linje 3 (avveckling inom 10 år och satsning på alternativ). Valdeltagandet var 75,6 procent.”

Hårfin skillnad mellan linje 2 och linje 3 på ynka 0,4 %!!!

——————————————————————————————————–

”Att vara konservativ kännetecknas av viljan till kultur och tradition. Att bevara det som funkar bra. Att våga tvivla och ifrågasätta. Att hylla det robusta, småskaliga lågenergi-samhället, även om det idag kan kännas utopiskt. Att hålla fast vid försiktighetsprincipen!
När jag hör min idol (dvs i allt övrigt), Jimmie Åkesson, tala sig varm för kärnkraften, och därtill så reservationslöst, då far mina tankar iväg till tiden för folkomröstningen om kärnkraften.
Jag minns, hur vi i Linje 3 slet med utdelning av våra foldrar till stadskärnas alla brevinkast och villaområdenas alla postlådor.
– Minns, hur vi fick gliringar av kärnkraftens vänner (“varför ska jag tänka på framtida generationer, för de tänker ju inte på mig?”).
– Minns, hur rädda vi var för nästa kärnkraftskatastrof, och hur vi i vrede drevs att fortsätta kampen.
– Minns, hur socialdemokraterna så förslaget splittrade det mycket starka kärnkraftsmotståndet, genom att skapa Linje 2.
– Minns, hur vi efter Tjernobyl studerade kartor i ortstidningen för att veta var vi kunde plocka bär och svamp, fria från radioaktivt nedfall.
– Minns, hur kärnkraftsvännerna låg mycket lågt tiden närmast efter katastroferna, men återkom när de trodde att saken var glömd, eller en ung generation inte hade lika stor skräck som den gamla.
– Minns gör jag också att politiken lovade utfasning av kärnkraften senast år 2010.

 Idag hörs unga människor tala om “förtida avveckling”, ifall vi avskaffar denna energikälla nu.

Man tar sig för pannan!

Så kan bara den resonera, som saknar historiskt perspektiv. Av naturliga skäl saknar min idol dylik erfarenhet, eftersom han är tämligen ung. Men kanske kunde de äldre inom SD berätta för sin partiordförande, hur det var, när han var en mycket ung grabb?

Att exkludera hela den starka kärnkraftsmotståndar-kåren, som ännu ej helt gått i graven, är att tacka nej till åtskilliga röster i valet. Det vore en broms.
Ty jag är övertygad om att många av oss som kämpade i Linje 3 är arga på den förda migrationspolitiken, men känner olust för att rösta på ett kärnkraftsparti.

Ifall partiledaren får veta detta, så kommer han antagligen att modifiera sina hyllningar till denna energikälla, som har en bakgård som förskräcker. Han kommer antagligen att värna sitt varumärke, genom att lägga in någon form av reservation, som visar mig och mina meningsfränder att han förstår oss. Visar förståelse för att det inte bara hänger på tekniken (jo då, den går framåt), utan även på 1) geologiska beteenden, 2) terrorismens utveckling, 3) den mänskliga faktorn. Samt en tidsrymd som är ofattbar!

Ett vanligt argument från kärnkraftsvännerna är detta: “Ska vi sluta åka tåg bara för att det hänt tågolyckor?” De som tänker så, har kanske inte insett att det är skillnad i valmöjlighet på faror som jag söker upp (exv bilkörning, alkoholdrickande, tobaksrökning) och faror som söker upp mig (exv giftmoln, radioaktiv strålning).

Att vara konservativ är att vara eftertänksam, att sträva efter visdom. Det är inte att söka efterlikna materialisterna i det röda lägret!”

En bloggföljare och motståndare till kärnkraft.

Om kärnkraftens anhängare och motståndare för en mejlvän ett intressant resonemang.

”När kärnkraftsvänner och -motståndare diskuterar, så går de ofta förbi varandra. De tycks inte komma till kärnpunkten. För gjorde de det, så kanske de kom överens.

Kärnkraftsanhängaren utgår från folks “ytterligare behov”. T.ex.: “Vi behöver el-cyklar” ropar folket, för media har sagt att el-cyklar är bra på alla sätt (i och för sig en osanning, ty batteriframställningen sägs vara tveksam). Vi tror oss alltså ha behov utöver basbehoven: föda, hygien, kläder, bostad, ha polis, skola, sjukvård och övrigt inom räckhåll. Alltså anpassas energikällorna efter de ytterligare behoven, som ej sällan har tendensen att kräva mer och mer. Så landar man i kärnkraften, och låtsas inte om att den har en fasansfull bakgård. Inte ens MP lyfter frågor som: olöst slutförvar, risk för sabotage eller kapningar, jordskalv eller “den mänskliga faktorn”.

Kärnkraftsmotståndaren vänder istället på problemet. Han/hon anpassar “de ytterligare behoven” efter tillgången på trygg energi, dvs sol – vind – vatten. Han/hon hyllar det robusta småskaliga, lågenergisamhället, där Försiktighetsprincipen och det gamla ordspråket Rätta munnen efter matsäcken har fått en renässans.

När kärnkraftsvännen kommer på detta, då blir de båda ense. Men det kräver en tankeansträngning, som Jan Björklund (L) inte lär klara. Däremot kanske Jimmie Åkesson (SD) på sikt klarar det, eftersom han i allt annat verkar tänka längre än näsan räcker.”

Begreppet politisk konservatism behöver utredas, efter att Sverigedemokraterna förordar mer kärnkraft.
 Detta skriver en trogen bloggföljare, som också skickar ett brev till Ebba Busch Thor med tänkvärda ord.

……………………………………………………………………………………….

”Frågan om kärnkraftsavfallets förvaring är inte löst, åtminstone om man avser ett hundra procent säkert slutförvar. Avfallsbehållare, nedsänkta i djupa bergrum, talas det om. 

Men hittills har ingen säkerhet kunnat bevisas, vilket heller inte är möjligt, eftersom ingen vet vad som händer med jordskorpan under de enorma tidsrymder som går åt, innan strålningen avklingat. Ingen vet heller vilka knep kapare kan använda för att ta över kontrollen av såväl radioaktiva transporter som hela anläggningar. En del rapporter menar att kriminaliteten brukar ligga steget före polisen.

Att kärnkraften skrämmer, bevisas av den tystnad som kärnkraftens vänner iakttar efter varje katastrof, exv Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima. Efter en tid reser de sig gradvis, och börjar tala om hur dålig den förra tekniken var, jämfört med den teknik som nästa generation kärnkraftsverk utlovar. Så kommer nästa katastrof, och nästa. Varje gång med tystnad, och därpå nya löften.

Kärnkraften klev in i Sverige, utan att först knacka på dörren för att presentera sina för- och nackdelar. Jo, år 1980 tilläts vi faktiskt folkomrösta om den.  Men som det ser ut, så hade de stora partierna ingen tanke på att fasa ut denna farliga energikälla. Efter omröstningen bestämde riksdagen att kärnkraften skulle vara avvecklad senast år 2010. Ett spel för galleriet, kan tyckas.

Sverige ställdes inför fullbordat faktum, och vi sitter nu i kärnkraftens fälla. Begreppet Försiktighetsprincipen fanns inte på kartan ens. Trots att denna princip är grundläggande för äkta konservatism, så var högern den värsta pådrivaren in i kärnkraftssamhället.

Sverigedemokraterna är kanske konservativa i olika sammanhang, men verkligen inte på energiområdet. Önskvärt vore därför, att det inom partiet kunde påbörjas samtal för att skissa på ett robust, småskaligt lågenergisamhälle där vi inser att vi måste rätta munnen efter matsäcken. Det skulle skapa trygghet, på riktigt!”

Att agera externt mot makthavare är mycket viktigt, här är ett exempel från förfatatren ovan. Ett brev till Ebba Busch Thor, inför hennes utfrågning i SVT den 19 augusti.

“Till Ebba Busch-Thor