Medan Trump funderar på om han på allvar ska gå in i kriget mellan Israel och Iran så riktar jag blicken mot landets problem, som numera är en evighetsmaskin att ösa ur.
På lokaltidningens insändarsidor råder nästan tävlan från föräldrar om vilken av deras avkomma som samhället svikit mest.
Inflation äger rum om hemmasittare med bokstavsdiagnoser som inte får den hjälp som föräldrar kräver. Att ungen själv skulle tvingas skärpa till sig, får DO att hoppa jämfota av ilska.
Varför råder denna inflation just nu, kan man fråga sig?
Kognitiva begränsningar efter kusingiften i förorten kan inte utgöra hela förklaringen. Klagomålen kommer främst från verbala medelklassföräldrar. Jag har ännu inte sett att Muhammeds mamma klagar, visserligen kan det bero på lågt intresse för det svenska språket. Hennes döttrar klarar sig ofta utmärkt i skolan, men sönernas aktiviteter är bäst att dölja.
Skillnaden är stor beträffande Mena länders gossar jämfört med ukrainska flyktingar, som snabbt lär sig språket och börjar jobba. De läser förmodligen sin läxor i stället för att slänga stenar, brandbomber och vara arbetssökande i mord.
Författaren och samhällsdebattören Ann Heberlein har helt rätt i i SVD: Nu sjukförklaras helt vanliga liv
Den explosionsartade ökningen av NPF-diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) ställer psykiatrin inför en kris. Unga behöver verktyg för att hantera att livet är svårt – i stället får de narkotikaklassade läkemedel som bäddar in livet i bomull.
https://www.svd.se/a/rP6VBl/ann-heberlein-okningen-av-adhd-diagnoser-staller-psykiatrin-infor-en-kris
Diagnoser är en populär förklaring när livet gått i baklås, en lösning som både politiker, allt för många läkare och Big Pharma varmt omhuldar och föräldrar kan andas ut, ungen är ju ändå sjuk…
Heberlein hänvisar till psykiatern Erik W Larssons artikel ”Larmet inifrån psykiatrins slutna forum” (Kvartal 1/6).
Där han beskriver vad som sägs runt deras köksbord; en Facebookgrupp enbart för psykiatrer.
”Det mest oerhörda med den svenska psykiatrin är att den sjukförklarar hela mänskligheten”, skriver en psykiater i en Facebookgrupp för psykiatrer. En kollega, en annan psykiater, kommenterar inlägget med att han ser sin funktion i vårdkedjan som ”reducerad till en knarklangare”.
Förmodligen är inte Psykiatrispecialisterna med runt detta köksbord, för de har håvat in miljoner för undermåliga utredningar, trots att de kallar sig ”en av Sveriges främsta mottagningar för ADHD-utredning”. Över 1 500 utredningar har genomförts. Men SvD:s granskning med lokaltidningen berättade att företagets remisser avslås i flera regioner, på grund av stora brister i utredningarna.
Samma fart att hjälpa vilsna tonåringar som tyckte att de var födda i fel kropp visade förslagna läkare som snabbt satte diagnosen könsdysfori där kroppen efter inkomstbringande och biverkningsfylld behandling och operationer blev helt rätt.
En gammal skruttig pensionär som jag själv har tappat all attraktivitet, där råder enbart långa väntetider.
Tyvärr är det oftast privatisten som bidragit till diagnosinflation och bakom den så finns medlallande politiker som tycker det är bekvämt att bidragspolitikens konsekvenser göms i både gamla och nya diagnoser.
Tack och lov har WHO vaknat till och tagit bort utbrändhet med den trasiga väggen som diagnoskod. Men här är Sverige sist på bollen, för skattebetalare skall ännu en tid tvingas betala för att främst bortskämda unga och medelålders kvinnor inte får sitt livspussel med egen tid att gå ihop och efter den diagnosen så tvingas arbetsgivare att ta bomullshandskar på och trippa på tå.
Den kravlösa flumpolitiken i skolan har också bidragit till många offer och råder samma frihet från fostran i hemmet, ja då är det kört för Kalle och hans gelikar som hellre spelar TV- spel på nätter och föredrar att sitta hemma i stället för att masa sig iväg till skolan. Om läraren då ställer krav och kräver att han skall läsa läxor, så kan det omtolkas av DO som en kränkning.
”De söker jobb till sina vuxna barn och låter dem behandla hemmet som ett hotell. Välmenande medelklassföräldrar är skyldiga till att ha skapat en generation av individer som saknar det mest grundläggande…”
https://www.svd.se/a/Gym6zl/ann-heberlein-foraldrar-skapar-hjalplosa-vuxenbarn
Det är minsann inte bara företagare som restaurang- och butikschefer som klagar över att föräldrar är med på anställningsintervjuer, samma elände råder ofta också på universiteten. Gemensamt är att de talar om vuxenbarnets alla förtjänster, trots att de omhuldade sedan har svårt att komma i tid och klara tentor.
Sinikka Neuhaus, utbildningschef vid Lunds universitet:
”Det värsta och det sorgligaste i detta är att man berövar en ung människa deras ’fighting spirit’, alltså att någon annan axlar den rollen. Och jag tror att det på individnivå är oerhört bra att ha en inre drivkraft”
Heberleins slutsats, som jag helt instämmer i, är att vuxenblivandet inträffar allt senare eftersom främst medelklassens föräldrar inte klarar av att släppa taget och kravlöst ställer upp på minsta nyck. Samtidigt som de beskäftigt lägger sig i sådant som den unge vuxne borde få hantera själv – som anställningsintervjuer och universitetsstudier.
”Han provade att jobba på Ica ett tag, men trivdes inte och så började han ju läsa men utbildningen var inte vad han trodde”, är en kommentar från uppgiven förälder. När sonen flyttat hem igen till ett bekvämt och gratis hotell liv med ständig påfyllnad av fickpengar.
Att inflationen av patologiska tillstånd med alla bokstavsdiagnoser skulle ha ökat så mycket att det motsvarar den faktiska ökningen av hemmasittare är inte troligt.
Självklart är det mer bekvämt för alla med en diagnos, som kräver mer resurser än att ta i med hårdhandskar mot en söndercurlad unge som lärt sig tro att han/hon är navet som allt skall snurra omkring.
Alla är nöjda bidragspolitiker, föräldrar, media med snyftreportage och Big Pfarma med dess knarklangande läkare, medan vården för riktigt sjuka med svåra kroniska diagnoser sinar alltmer.
Bild från adhdsnap.com
