Kategoriarkiv: Ren energi – en myt

Myten om ren energi ingår i vänsterns ideologi

”…Vänsterns energi och sopor är inte renare än deras ideologi och historia. Och det är de som är smutsigast på insidan som känner det största behovet av att vara rena på utsidan.”

Dessa rader från Gatestone institute passar bra att sammanfatta pågående klimatmöte i Sharm el-Sheikh, Egypten. Över 200 länder deltar mellan den 6 -18 november. Så det är glada dagar med hotell, lyxmiddagar och flygresor, ofta med privata plan och givetvis med en selekterad vetenskap i lysenkoismens namn.

Därför anser jag att denna artikel är värd att läsa;

Översättning av originaltexten: The Myth of Clean

Av Daniel Greenfield är Shillman Journalism Fellow vid David Horowitz Freedom Center.
1 november, 2022

Från https://sv.gatestoneinstitute.org/19073/ren-energi

Ren energi är beroende av enorma sällsynta jordartsgruvor som drivs av kommunistkina och som förgiftar allt runtomkring dem. Vindturbiner kräver enorma mängder balsaträ, vilket leder till avskogning av Amazonas. Varken turbiner eller solcellspaneler återvinns när de går sönder. De hamnar på soptippar och blir giftigt avfall. Att andas in fiberglas från kapade vindturbiner eller dricka vatten som smutsats ned av tungmetaller från solcellspaneler är en allvarlig hälsofara. På bilden: Vindturbiner vid San Gorgonio Pass i närheten av Palm Springs, Kalifornien. (Foto av Lee Celano/AFP via Getty Images)

”Ren”, precis som ”smart”, har blivit en nödvändig förutsättning för all teknologi. Båda är myter.

Smart teknologi är övervakningsteknologi. Den är inte smartare på grund av dess inneboende kvaliteter, utan för att den skickar och tar emot uppgifter som gör att den kan vara ”smartare” på att manipulera användare. Det smarta i teknologi kommer från människor. Det gör också det dumma när folk offrar sin integritet och självständighet för att teknologin ska formas efter dem.

Ren energi är ännu mer av en myt. Inflation Increase Act portionerar ut ännu en ström av miljarder mot de ineffektiva formerna av energigenerering som regeringen har subventionerat i över 50 år för att någon reklambyrå på Madison Avenue marknadsförde dem som ”rena”.

Energi har en inneboende renlighet och smutsighet. För att göra universums krafter användbara kräver det att man bryter metall, hugger ner träd och förvandlar fossila bränslen till plast för att montera ihop maskiner. När dessa maskiner är i drift ger de ifrån sig värme, för det är så termodynamikens andra huvudsats fungerar, ren eller smutsig. Inte ens Al Gore kan undvika entropin och inte ens den blankaste solcellspanel, mest strömlinjeformade vindturbin eller mjukast brummande Tesla kommer att förhindra att energi går förlorad när den överförs, lagras eller används för att göra en sak eller en annan lokalt eller nationellt.

Den enda energin som på riktigt är effektiv kommer från bioluminiscerande varelser som eldflugor. Vi har inte skapat dem och trots alla teknokraters anspråk så kan vi inte duplicera dem.

Ren energi är beroende av enorma sällsynta jordartsgruvor som drivs av kommunistkina och som förgiftar allt runtomkring dem. Vindturbiner kräver enorma mängder balsaträ, vilket leder till avskogning av Amazonas. Varken turbiner eller solcellspaneler återvinns när de går sönder. De hamnar på soptippar och blir giftigt avfall. Att andas in fiberglas från kapade vindturbiner eller dricka vatten som smutsats ned av tungmetaller från solcellspaneler är en allvarlig hälsofara.

En stor del av det rena skräpet som vi kallar för ”återvinning” hamnar också på soptippar till slut. Skillnaden mellan smutsigt skräp och rent skräp är att vi skickar i väg en del av det rena skräpet till Kina eller u-länder där det återvinns under primitiva förhållanden för att sedan fraktas tillbaka till oss. Detta tills Kina vidtog åtgärder mot de giftiga farorna i återvinningsindustrin och började säga nej till en stor del av vårt rena skräp som nu hamnar på lika rena soptippar.

Det fanns inget miljömässigt förnuft i att skicka pizzakartonger eller coca-colaflaskor halvvägs runt jorden. En artikel beskrev en kinesisk stad där plast återvanns som en ”död zon” med ”inget grönt” där ”ark av korrugerade plastlådor, gamla plasttunnor och enorma torkade pölar av plast” strimlas sönder, ”hälls ner i metallbaljor fulla av frätande rengöringsvätskor” och sedan ”kastas de överflödiga soporna och rengöringsvätskorna ner i en avfallsgrop i utkanten av staden”.

Det är den smutsiga verkligheten bakom återvinningstriangeln och annonserna fulla av engångsvaror med tecknade figurer som är ivriga att återvinnas till nya produkter på uppdrag av villiga barn.

Det rena i ren energi eller skräp ligger inte i hur det tillverkas, utan i hur vi uppfattar det.

En solcellspanel tycks estetiskt sett vara renare än ett kolverk. En elbil ger ifrån sig ett konstgjort rymdfarkostliknande brummande där den glider fram på gatan. En vindturbin är strålande vit. Sådana triviala ytliga intryck som misstar arkitektur för processen att upprätthålla en biljonbluff.

Sol- och vindenergisystem presenteras som mer naturliga än någon annan typ av energi på grund av associationerna med sol och vind som på något sätt isolerar dem från termodynamikens smutsiga verklighet. Designen och brandingen av solcellspaneler och vindturbiner inpräntar myten om att de är rena gränssnitt för att motta denna magiska frikostighet från himlen.

1960-talets nyromantik förkastade den industriella revolutionen. När blomsterbarnen växte upp till borgerliga förortsbor och fick jobb på reklambyråer och ideella organisationer så ville de ha en teknologi som skulle upprätthålla samma illusion av filosofisk konsekvens. I stället för att genomdriva sina principer märkte de om den industriella revolutionen för att göra den mycket dyrare, mindre effektiv och oåtkomlig för den smutsiga arbetarklassen. Den nya teknologin skulle, precis som deras liv i de stilla förorterna, vara moraliskt och estetiskt ren. Precis som skräp som återvanns i Kina och kom tillbaka i en glänsande flaska av renat kranvatten skulle man göra smutsigt rent igen.

Idealisterna anser att livet är svart och vitt, smutsigt eller rent, och att de två kan separeras totalt. Universum faller inte in i sådana prydliga kategorier. Ändå har vänstern tillbringat två århundraden med att slita isär samhället i jakten på en ren utopi. Smuts, kolgruvarbetare, fabriker och män som arbetar för sitt dagliga bröd stinker av förtryck. När klasskrigföring gav plats åt grön nyromantik övergavs arbetarklassen för en postindustriell datoriserad framtid. Smutsjobben outsourcades till Kina medan arbetarklassen lämnades till Rostbältet och meth. USA skulle bli en ren nation där alla satt runt en Apple-laptop innan de hoppade i sina elbilar och gav sig ut på vandring. Rökning ej tillåten.

Men vad är egentligen rent? Den gamla vänstern brukade beklaga sig över fysisk och moralisk renlighet bara för att den nya vänstern skulle falla in i detta fel ändå. Den nya mästarklassen säger till kolbrytare att lära sig att koda eller installera solcellspaneler. Precis som den gamla eliten är den riktiga invändningen att de är smutsiga. Miljöpolitikens meningslösa grundsatser är överklassens estetiska fetischer. De representerar en kulturell känslighet, inte en vetenskaplig sådan. Dess vokabulär stinker av eskapism från verklighetens realiteter, smart teknologi, ren energi och information som lagras i ”molnet”.

Teknologi är inte magi. Det enda smarta är mänskligt, den enda energin är smutsig och molnet är en rad servrar som ägs av en global koncern som drivs av kolverk där det konstanta oljudet är så högt att de anställda kan drabbas av hörselskador.

Myten om rent drivs av en flykt från verkligheten. Denna eskapism har ett högt pris, inte bara i de miljarder som slösas och liv som förstörs av miljövänliga jippon, utan hela vänsterns blodiga historia som är en enda lång flykt från verkligheten och in i filosofkungarnas tyranni.

Vänsterns energi och sopor är inte renare än deras ideologi och historia. Och det är de som är smutsigast på insidan som känner det största behovet av att vara rena på utsidan.”

————————————————————————————————

Miljöpartiets frontfigurer är ett utmärkt exempel på utsidans renlighetsbehov, när smutsen fyller upp insidan. Giftig målarfärg, stora bensinkrävande bilar, rekord i flyg- och taxiresor med ständiga pekpinnar åt oss andra, som smutsar ner jorden…

Allt regisserat för att passa in i klanen Rockefellers klimatsmarta historia. Vi får ändå vara tacksamma att luften tycks ha gått ur Greta – rörelsen där klimattårarna tycks ha torkat. Vi kan också konstatera att AL Gores obekväma sanning blev mycket bekväm för honom själv, med alla miljoner som trillade in tillsammans med ett nobels fredsprispris. Norges nobelkommitté förnekar sig aldrig i sina utnämningar av despoter som världens räddare. Vad sägs om Kissinger och Obama?