Kategoriarkiv: Offerpolitik

DN förnekar sig aldrig- ett tycka synd om reportage inför julen – om en gängkriminell som inte får någon hjälp

Visserligen har den unge mannen fått lägenhet och mångmiljon hjälp från socialen, för att lotsas in på den rätta vägen. Men vad hjälper det när han skolats in i politikers offergnäll och utanförskap med rasistiska strukturer?

Det är bättre att Birgitta Sparv pensionerad socionom får ordet för jag är redan arg bara att läsa ingressen på DN:s snyftartikel den 22 december. Hon kallar den unge mannen för Ahmed och vi får dock vara tacksamma att DN inte döpt om honom till Erik.

——————————————————————————————————————————————-

”……Ahmed växte upp i ett utsatt område. Att plugga var inte en prioritet, istället umgicks han med äldre och gängkriminella. Att begå personrån och inbrott blev något normalt. De såg det som att det var ”de emot samhället”.

I lägre tonåren hade det gått så långt att han blev omhändertagen enligt LVU och placerades i ett familjehem och hans familj deltog i ett behandlingsprogram. Det såg rätt ljust ut, efter några år återvände Ahmed hem, klarade betygen och kom in på gymnasiet.
Men saker ”började hända” i slutet av gymnasiet. Som alla andra i den åldern började han fundera över vad han skulle göra med sitt liv. Tyvärr hade Ahmed redan identifierat sig som ett offer för det svenska samhället:

”– Det började hända saker i slutet av gymnasiet. Jag visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Vad är nästa steg? Jag kände mig utanför, jag föddes inte med guldsked i munnen direkt.”
Ahmed tror att de svenska medelklassbarnen fötts med ”guldsked i munnen”, till skillnad från honom. Han tycks tro att de får allt gratis, utan att behöva kämpa. Han känner sig utanför, utan att se eller förstå sin egen och sin familjs roll i det hela.
Han sökte sig till det han kände till – gängen, kriminaliteten och drogerna. Paradoxalt nog kändes det som ett säkrare val.

Nu pratar alla politiker, rättsvårdande myndigheter, socialtjänsten, skolan och tongivande samhällsdebattörer om att vi ska satsa mer på det förebyggande arbetet. Trots att Ahmed är ett tydligt exempel på att förebyggande arbete i de flesta fall inte fungerar alls. Väldigt få verkar på djupet förstå vilket dysfunktionellt samhälle våra politiker skapat de senaste 50 åren.
Det finns inga förebyggande insatser som biter på utanförskapet idag. De kulturella skillnaderna har vuxit och blivit för stora och starka i de så kallat utsatta enklaver som tillåtits växa utanför våra städer under minst 35 års tid. 
Man kan tycka att alla som flyttat hit från Mellanöstern och Afrika borde inse vilka chanser och möjligheter de erbjuds. Samtidigt betalar svenska myndigheter ut mångmiljonbidrag till muslimska församlingar och studieförbund så att de kan behålla sin egen kultur och religion och till varje pris undvika att integreras/assimileras i Sverige.
Myndigheterna betalar även ut bidrag så att de som valt att flytta hit inte behöver arbeta en enda dag under hela sitt liv i Sverige, om de inte själva vill. Det är valfritt hur man vill leva här i Sverige. Vi är en humanitär stormakt.
Ahmed är tyvärr inte ensam om att inte ha förstått att han lever i världens första, största och enda multikulturella paradis. Skapat av våra goda politiker för oss svenskar, honom, hans föräldrar och alla hans bröder och systrar.

Jag klandrar faktiskt inte Ahmed i första hand. Som alltid klandrar jag de som är de yttersta ansvariga. De som tror att det går att blanda främmande kulturer och religioner hej vilt i Sverige, och att alla som flyttat hit därmed, genom någon okänd naturlag, automatiskt kommer att bli svenska socialdemokrater, moderater, center- och vänsterpartister.

Det har visat sig att det helt enkelt inte fungerar. Och det är inte Ahmeds fel.

https://www.dn.se/sverige/gangavhopparen-man-kor-tills-man-ar-dod/?fbclid=IwAR3rdRsoD0obF-veqUhakNUUOmsqRvUZaUJG8K7J6rVY7LUloWu9EIK0UKo

————————————————————————————————————————

Eftersom det finns tusen och åter tusen Ahmed, Amir och Muhammed med familjer som skolats in i offerkoftor med hjälplöshet (om det inte handlar ansträngning i den kriminella karriären) så ser jag ingen ljusning trots alla utredningar som regeringen sjösätter.
Slaget om Sverige är redan förlorat.
Välbeställda flyttar utomlands vilket kraftigt minskar skatteuttaget, samtidigt som vänstern hojtar om att klämma åt alla höginkomsttagare ytterligare. Vilket snart alla är som kommit upp i en månadslön på drygt 50.000 ofta av egen ansträngning.
Visst man kan tycka politiker är naiva idioter, men jag tror att eliten mycket väl visste vad Reinfeldts öppna hjärtans politik skulle innebära. Helt efter den den globala elitens agenda och vänstern insåg snabbt att här finns det röster att bidrags köpa. Att någon sund människa idag kan tro på deras litanior övergår mitt förstånd.

Bild från aftonbladet.se

Meghan och Harry, kung och drottning av offerpolitiken

Först tänkte jag undvika denna dockhussåpa, men så läste jag en recension från ”Spiked” av redaktör Brebdan O´Neill, som jag gärna återger citat ifrån, eftersom han ser både längre och djupare än den vanliga fjäskande journalistkåren. Spiked  är en brittisk internettidning som fokuserar på politik, kultur och samhälle. 

Vänsterns byk med offer, kränkthet, identitet och rasism passar paret som handen i handsken. Deras stöd kommer från Joe Bidens sämsta anhang, de oerhört rika i Silicon Valley och bland Hollwoods kulturelit, som viftar med sina moraliska pekpinnar åt folket (the deplorable), där många knappt har mat för dagen.

Bakgrunden vet alla vid det här laget. Det var Oprah Winfreys intervju med prinsparet Harry och Meghan, som väckte stor uppmärksamhet världen över, precis som det kränkta paret kalkylerat med.

Det förorättade paret ville nu ge igen mot kungahuset Windsor och media. Först skulle de fly till Kanada, men hamnade i Hollywood och där tycks den mediala uppmärksamheten i stället bli eftersträvansvärd, för de gör miljard-dealar med Netflix och Spotify och blir sura över att inte samtidigt få ha kvar en fot i kungahuset.
Meghan hävdade hur det diskuterades vilken hudfärg deras då ofödda barn skulle få, till Oprahs förskräckta kroppsspråk som ökades på, när hon bredde på med, hur hon tidigare funderat på att ta sitt liv………..

Meghan Markles outhärdliga offerkomplex

”……..Uppställningen gränsade till illamående. Här var en hertig och hertiginna i de otroligt lyxiga omgivningarna i en kalifornisk herrgård som talade om hur svårt deras liv har varit. I ett land där 40 miljoner människor förlorade sina jobb till följd av lockdowns, stönade detta par som får betalt miljoner för att ha gjort naff podcasts till miljardären Oprah Winfrey om deras förtryck av etableringen. Meghan hade på sig en 4500 dollar klänning. Hon kommer antagligen aldrig ha den igen. Det är mer än dubbelt så mycket som desperata amerikaner kommer att få i sina stimulanskontroller för att hålla dem flytande de närmaste månaderna. Det är perverst!

Det var också ett groteskt skådespel – känslomässigt manipulerande, självbesatt och ett tydligt försök av Harry och Meghan att positionera sig som kungen och drottningen av offerpolitiken.

Sedan finns det hyckleri på integritetsfrågan. Harry och Meghan avskyr de invasiva medierna – de hänvisade till det som en ”monstermaskin” – och insisterar på att de bara vill ha ett privatliv. Ändå avslöjar de hela tiden allt. De har gett oss små detaljer om missfallet som Meghan drabbades av . I Oprah-chatten öppnade Meghan sig om sina självmordstankar när hon ” fastnat ” i kungafamiljen. Ingen invaderar Meghan Markles integritet lika mycket som Meghan Markle själv gör. 

Problemet är inte vi, den smutsiga, tabloidläsande allmänheten, som plågar Harry och Meghan för information om deras liv; problemet är att de alltid fäster sina mest intima upplevelser i våra halsar. Vad sägs om att Ni lämnar oss i fred?……

Mer fundamentalt bevittnar vi en kulturkollision. En konflikt mellan samtida kulturer av offer- och identitetspolitik, som nu starkt representeras av Harry och Meghan, och de äldre idealen om plikt, självuppoffring, stoicism och att hålla din skit hemma, som förkroppsligas av drottningen, och som eftersträvas av de flesta britter under de senaste decennierna. …

Meghans vaga, obefogade hänvisning till en kungafamiljs undrande hur mörk hennes son Archies hud skulle vara. Vi har ingen aning om det här var en oskyldig, nyfiken kommentar eller en öppet rasistisk kommentar. Jag misstänker att det var det förra. Men det blir omedelbart infogat i berättelsen som bäst tjänar Harry och Meghans maktgrepp – berättelsen om att de är ”offer” för det gamla etablissemanget, för rasismskulturen, för de ”koloniala undertonerna” i de moderna medierna, som Harry uttryckte…..

……Harry och Meghan har framgångsrikt positionerat sig som nyckelpersoner i den nya feodalismen där kulturell makt ligger i händerna på ett litet antal mycket rika människor runt Silicon Valley och Hollywood, och där de små människors roll är att få moralisk instruktion från liknande av Facebook, Netflix, Oprah, Harry, Meghan …

Det är den stora ironin i att Harry och Meghan ställs inför monarkin och uppmuntras utan tvivel av vänstern för att göra det: dessa två beter sig på ett mycket mer gammalt monarkiskt sätt än drottningen gör. 

Deras straff mot olydiga medier; deras övertygelse är att de måste instruera resten av oss om hur vi ska leva, hur man reser, hur många barn man skall ha; deras iögonfallande arroganta uppdrag att ”bygga medkänsla runt om i världen” – det får den verkliga brittiska monarkin, politiskt kastrerad av århundraden av politisk utveckling, att verka positivt ödmjuk i jämförelse.”

Källa: https://www.spiked-online.com/2021/03/08/the-unbearable-victim-complex-of-meghan-markle/

Politik genomsyrar allt och dessvärre är det postmodernismens identitetspolitik som vänsterns låtsasdemokrater anbefallt som smyger sig in överallt.

https://www.fokus.se/2021/03/den-nya-aristokratin/