Linköping, där jag bor, är ständigt i ropet. Rättsväsendet får ligga i, nu var det tingsrätten i Göteborg som dömde “Linköpingsbor” (????) till långa fängelsestraff för rån i Göteborg “med inslag av tortyr”. I Skäggetorp brinner både bilar och hus, i den senaste branden på lördagskvällen dog en person, orsaken till branden är ännu oklar.
Förra veckan var det avrättning av en person med gängkriminell koppling i Berga. Oklarhet om gärningsmän är legio när förövaren är av annan hemvist.
“Många svensksomalier lever i utanförskap” skrev lokaltidningen i måndags och redovisar att bara fyra av 10 somalier kan försörja sig själva. Nu börjar partierna äntligen prata om låga förväntningar, låg utbildningsnivå, inga svenskkunskaper osv. Rasiststämpeln verkar ha torkat hos några vänsterliberaler, medan de mest rabiata försöker få fram ny brunfärg.
Det är bara Åkesson som är lite tydligare om SD:s varningar under lång tid och partiets krav på hårda tag och incitament för frivillig återvandring.
Frivillig?
Om inte ett uns av ansträngning ägt rum under flera år för att kunna försörja sig själv, då skall utvisning ske utan pardon och medborgarskapet skall ryka, givetvis också för grova brott oavsett vad som väntar gärningsmannen i hemlandet.
När allt fler med lång erfarenhet av möten med invandrare, inom sjukvård, socialtjänst, skola, och polis tar bladet från munnen och berättar hur verkligheten ser ut, känns det hoppingivande. Tyvärr har jag länge känt mig ensam med mina yrkeserfarenheter från vården under 42 år fram till 2012 då jag gick i pension. Stjärnor i kanten får de som även berättar om orsakerna till landets förfall, som polisen Peter Springare gjort från Örebro, han får allt fler efterföljare, vilket ger hopp om att bromsa landets förfall.
Det en fröjd att läsa socionom Birgitta Sparfs inlägg på Facebook och denna gång från Det Goda Samhället. Hon har jobbat under 22 år i så kallade utanförskaps områden. Nu är hon egenföretagare och konsult åt socialtjänsten, hoppas bara att rödfärgade tjänstekvinnor med öppna hjärtan lyssnar och lär. Många som verkligen har kämpat i motvind väljer att sluta. Det är inte lättarbetat i offentlig sektor för värdegrunden står som spön i backen, vart klarsynta än vänder sig och repressalier kan lätt utdelas av arbetsgivare.
BS skriver att det går nämligen inte att lösa ett problem åt någon som inte ser problemet. Medan feministerna nu pratar om kvinnofällor, kvinnans frigörelse, hierarkiska strukturer långt uppe i det blå, så tycker en somalisk kvinna att hon hamnat i paradiset, tänk att få vara hemma, föda barn efter barn och andra betalar helt utan krav. Omväxling kan ske med deltagande i promenadprojekt med snälla förskollärare som kan ge beröm bara kvinnorna bakom barnvagnarna kan knaggla fram namnet på området där de bor.
“……..Jag ser tyvärr problemen i Rinkeby och alla andra liknande områden som olösliga. Och de enda jag lastar för detta är våra politiker som har skapat denna farliga samhällsröta. I gott samarbete med journalistkåren, ska tilläggas, som med all kraft understött denna utveckling, genom lögner och brännmärkning av dem som försökt komma med invändningar.
I sin iver att göra gott förstörde de ett välfungerande land och åstadkom inget annat än mängder av mänskliga tragedier, fattigdom, utanförskap, motsättningar, kriminalitet och misär.”