Bara att nämna tidigare rikspolischef Dan Eliasson och nuvarande Petra Lundh, som alltid går hem kl 17.00, oavsett vad som händer, innebär att ingen mer förklaring krävs om polisens likgiltighet för att fånga mängdbrottens tjuvar.
Först en hisnande berättelse från Kvartals programledare Magnus Thorén, som är djupt bekymrad över funktionaliteten i lagens långa arm.
Jag tar mig friheten att återge hela berättelsen som ger en Kafka liknande stämning.
”Det var under industrisemestern ifjol som jag drabbades av en slags svindel då poliskvinnans ord nådde mig via bilens högtalartelefon. Hörde jag verkligen rätt? Bakgrunden var denna: en nära vän hade fått i uppdrag av sin gamle far att sköta kontakten med polisen i Stockholm efter ett inbrott i sin pensionerade pappas villa. Det var juli, och en granne som vattnat krukväxter under semestern hade upptäckt ett pågående inbrott i kåken. Någon eller några hade brutit sig in genom källardörren. Det fanns tecken på att personer sovit i huset, skåp och lådor hade sökts igenom. Ett par antika prylar verkade ha försvunnit och en tavla hade burits ner och ställts i hallen. Och dessutom: en av inkräktarna fanns kvar inne i huset.
Grannen ringde polisen, som skickade en patrull. Poliserna dök upp och kunde alltså direkt konfrontera den misstänkte gärningsmannen. Tjuven hade haft oturen att bli tagen på bar gärning på själva brottsplatsen. Eller? Var den vilt främmande mannen poliserna stötte på inne i huset med uppbruten källardörr verkligen en misstänkt inbrottstjuv? Var villan en brottsplats? Det var allt annat än klarlagt, upplyste polisen min häpna medpassagerare i bilen om.
Samtalet med poliskvinnan i Stockholm som jag tyst överhörde i bilen utvecklades i mina öron till helt bisarra ordväxlingar där syftet från ordningsmaktens sida enbart kan ha varit att ingen anställd inom myndigheten skulle behöva göra något alls. Åtminstone inte efter att ärendet skrivits av, vilket redan hade skett. Trots uppbruten dörr och av polis påträffad okänd person inne huset, som förvisso hävdat sin oskuld men samtidigt till patrullen sagt sig ha sett två andra personer bryta sig in.
– Varför släppte ni mannen ni hittade inne i huset? frågade min förbluffade medresenär.
– Han sa till patrullen att han var oskyldig, löd svaret över högtalartelefonen.
– Men så säger väl alla tjuvar? undrade min vän.
Med stigande förundran hörde jag kvinnan på polisen förklara att hon inte kunde svara på varför polisen inte ansåg att den (enligt mig uppenbart) misstänkte tjuven borde ha tagits in till förhör eller åtminstone ha pressats på mer information om männen han påstod sig veta hade brutit sig in och stulit saker.
Enligt polisen i telefon var det ingen idé eftersom det ”inte gick att veta säkert om han pekade ut rätt personer”.
Någon teknisk undersökning fanns det inte resurser till heller.
Och eftersom det inte fanns övervakningskameror var det till och med osäkert om det ens gick att säga att det hade begåtts något brott…..”
https://mailchi.mp/kvartal/nyhetsbrev_250731?e=2b23110366
——————————————————————————–
Författaren och journalisten Hanne Kjöller intervjuas av Jörgen Huitfeldt i Kvartals fredagsintervju.
Få journalister har så enträget beskrivit polisens kroniska problem. I två böcker har Hanne Kjöller belyst frågan från olika perspektiv: I den första ”En svensk tiger”, berättade hon om hur anställda som slår larm om missförhållanden drabbas av repressalier och i nya boken – ”Polis – så funkar det! (inte)” handlar det om varför myndigheten, trots ständiga omorgansationer och resurstillskott, ändå inte blir bättre.
I den senaste boken beskrivs hur polisen snabbt avskriver ett fall
”…. Eva och Åke Gilck lyckas direkt skaffa fram identitet, personnummer och övervakningsbilder på den tidigare städare som de ertappar med att bryta sig in i vinkällaren på deras gårdshotell. Det enda de inte lyckas med är att få polisen att göra något, trots att allt i bevis- och utredningsväg alltså är i princip klappat och klart bara timmar efter att brottet begicks…”

Kjöllers förklaringar är:
Undermålig styrning och ledning, tystnadskultur och en grav oförmåga till förändring anser hon bidragit till situationen.
Vad bör då göras? Att polisen börjar agera direkt på uppenbara händelser kunde utgöra en rimlig start, anser hon även när det gäller så kallade mängdbrott. Hade fler tjuvar som den hos familjen Gilck sytts in direkt hade sannolikt fler brott klarats upp och nya förhindrats.

