Börjar vänstern att vakna till? Är frågan inför valet.
Populism brukar betecknas som uppror mot den härskande klassen, mot etablissemanget, som alltid basunerar ut att populism hotar demokratin, dvs. deras förmåner och bekväma livsstil, när populism i själva verket utgör ett skydd för demokratin.
Utvecklingen är likartad bland demokrater i USA och våra rödgröna partier, som verkar ha förstått att utan vanligt folk vinns inga val. (Min definition på vanligt folk är alla utom politiker, ekonomer, systemmedias journalister och representanter för värdegrunds indränkta institutioner, myndigheter och akademi).
I SvD läser jag en intressant artikel om hur vänstern nu vill utmana den självgoda eliten. När de efter Trumps framgångar hos arbetarklassväljare har förstått att korrekta pekpinnar, surdegsbröd, veganbiffar, café latte drickande med inflation i skam vinns inga val.
Problemet är att de själva tillhör denna elit, som inom kultur, media och i debattforum alltid har haft ledartröjan på vad som anses som de rätta, dvs rödgröna åsikter. Så detta uppvaknande har stora svårigheter att förverkligas, även om Dadgostar (V) försökte på partistämman, vars medlemmar förstod att utan pekpinnar så var de ganska nakna.
Utgångspunkten i SvD artikeln av Göran Eriksson är vänsterförfattaren Tomas Frank med sina bästsäljande böcker ”What’s the matter with Kansas?” 2004 och ”Listen, liberal. Or what ever happened to the party of the people?” som kom ut 2016 och förklarade Donald Trumps framgång till presidentposten och den senaste ”The people, no” ger Frank rådet att gå tillbaka till arbetarklassens rötter. Alla tre böckerna är stora succéer.
Kansas väjare representerar den vanliga amerikanen, vår medel Svensson, som som tror på Gud och värnar nationens flagga, som demokraterna har tagit för givna i röstbåset. Därför blev chocken stor när republikanerna med Trump fick arbetarnas röster.
Att förtryckare aldrig ser sitt förtryck kan upprepas till leda, men demokraternas blindhet för ökade klassklyftor, minskad trygghet går igen bland verklighetsfrånvända ledare i västvärlden oavsett färg. Alla mässar de om demokrati, mångfald och mänskliga rättigheter, som endast är alibi för egen berikning.
Bild från artikeln; https://www.svd.se/populistisk-vanster-vill-utmana-den-sjalvgoda-eliten?
Åsa Linderborg och Göran Greider publicerade 2018 ”Det populistiska manifestet” efter Tomas Franks tankegångar. De skriver;
”Vi ser populismen som ett symtom på att stora grupper upplever att någonting i samhället är grundläggande fel när eliterna inte erkänner att någonting är fel överhuvudtaget. De progressiva krafterna vinner inga val om de inte får en avgörande majoritet av arbetarklassen med sig, den arbetarklass som varken europeisk socialdemokrati eller demokraterna i USA velat ha att göra med på länge, men vars stöd man tagit för givet.”
Men hur skall dessa nyvaknade vänster ikoner kunna förändra något med populism jakt på vanligt folk, när de själva utgör etablissemanget på landets alla samhälsfronter, det begriper jag inte.
Att gå tillbaka till arbetarklassens rötter, (att arbeta, göra rätt för sig, inte ligga samhället till last och kunna skilja på mitt och ditt) är svårt för dem som i sin karriärblindhet förstört dem.
När miljöpartiets sänke och januariavtalet är borta så vädrar Magdalena Andersson morgonluft med höga förtroendesiffror i ryggen. Annie Lööf har hamnat i bakvattnet, vilket är välgörande. Hennes vädjan om samverkan klingar falskt, eftersom hon insett att någon statsminister blir hon inte.
Men så länge som folket inte ser den globala elitens krafter i riktning mot världsdominans och blundar för att någon verklig förändring inte sker bakom värdegrundflosklerna, så röstar de lika fel, som förut.
Frågan är om det är för tidigt eller för sent att ge upp?
En liknande artikel har publicerats på Nya Tiders insändarsida v.9/2022.