Kategoriarkiv: tröst

God Jul alla läsare!

julgran

 

 

“Nu tändas tusen juleljus,  på jordens mörka rund,
och tusen, tusen stråla ock
på himlens djupblå grund.

Och över stad och land i kväll
går julens glada bud,
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud. 

 

 

Du stjärna över Betlehem,
o, låt ditt milda ljus
få lysa in med hopp och frid
i varje hem och hus!

I varje hjärta armt och mörkt
sänd du en stråle blid,
en stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid!”

 

 

tomten

Kloka ord från luttrade patienter

Den viktigaste kunskapen från mina yrkesår som sjukgymnast, kommer från mina svårt sjuka och skadade patienter.

Många unga, gamla och patienter mitt i livet har med enkla ord delat med sig av sin insikt, efter att livet tagit en annan vändning.

Att lyssna utan filter är nog den svåraste konsten av alla.

Misstaget vi ofta gör är att stoppa orden med något klipskt, som vi hämtat från någon bok eller bara för att bevisa vad jag är klok.

Vi kan aldrig på riktigt förstå en situation, som vi aldrig själva befunnit oss i, men att stilla lyssna med öppna sinnen gör att vi närma oss förståelse.

Här följer några minnen som satt spår:

Doktorn sätter sig på sängkanten

sjukhussang

På neurokirurgen ligger Arvid 62 år med stroke efter en kraftig hjärnblödning. Ronden har just gått och Arvid utbrister när jag kommer ”Jag förstår att det är allvarligt för doktorn satte sig på sängkanten.”

Självkänsla med sår i baken?

rullstol

Dörren till ett samtalsrum slås upp med kraft. Ut kommer Kalle 18 år i sin rullstol, han är mycket arg och hojtar…”Helvete, snacka om självkänsla med pisspåse i brallan, trycksår i baken och spattiga ben….”

När Helga Pettersson försvann….

På medicinkliniken ligger Helga 73 år med uttalad förlamning i ena sidan efter stroke. In kommer sjukgymnasten från rehabiliteringskliniken och skall för Helgas sjukgymnast demonstrera en ny träningsmetod.

Helga är till en början med, men blir efter hand nedstämd och allt mer ledsen. Sjukgymnasterna pratar mest med varandra, använder ord som Helga inte förstår, övningarna måste avslutas för nu gråter bara Helga.

Senare efter flera månaders träning, tillsammans med sjukgymnasten från rehabiliteringskliniken, har Helga återfått gångförmågan och flertalet av sina ord.

stroke

”Jag blev så ledsen” berättar Helga om vårt första möte…”Du förstår, Helga försvann och bara stroken kom fram.” Jag skämdes.

Sköta magen var bäst

”Vet Du” säjer Lasse med tetraplegi (förlamning i både armar, bål och ben)….”varför jag gilla Dej?”

”Nej” säger jag förstås, men inuti känns redan en stolthet efter alla träningstimmar, som nästan gav full ADL (förmåga att klara basala färdigheter, som att äta, klä på sig, klara förflyttningar till rullstol)

korridor

Jo, Du, Du sa alltid, har du skött magen och tog in mej i ett behandlingsrum, när Ni veva på bena.”

Ryggmärgskadade patienter måste få hjälp med att sköta magen på grund av förlamningen vissa dagar.

”Vevningen” av benen kan hjälpa till med tarmrörelser och frigöra gaser.

”Jag blev så djävla ledsen en gång i dagrummet” fortsatte Lasse.

”När jag hörde ett biträde säga till ett annat, att nu har jag varit inne och mockat på 7:1…..”

 Leva eller överleva?

segelbat

Bertil 68 år är förlamad i benen efter en olycka och har svår värk i ryggen.

Han bjuder oss på en segeltur i sin anpassade lilla segelbåt. Solen skiner matsäckskorgen finns med och Bertil seglar galant, nästan som förr och jag utbrister:

”Nu Bertil är väl livet ändå värt att leva?”

Bertil svarar snabbt ”Man kan väl för sjutton få ha lite roligt, medan man överlever?”

 Nåd och benådning

Astrid 72 år efter sin andra stroke.

himmel

”Tänk att jag lura döden hela två gånger. Att jag får leva om och om igen, även om det kan vara rätt otrevligt att leva, med en kropp som inte lyder, är det en nåd. Jag vill nog kalla det för en benådning.”

 Detta inlägg har tidigare publicerats på morgonbladet.nu (2016-12-13). Namn på patienter är ändrade och dessa kloka ord kommer från 70 och -80 talen, men är lika aktuella i dag

Tankar om Gud, lidande och tröst.

Finns Gud?
Eller styrs våra liv bara av slumpen?
Troende, ateist eller är vi bara lite anonymt så kallade nattkristna?

gud

Tomas Tranströmmer (1931-2015) skriver så vackert i en av sina dikter om att ”alla frågetecknen sjöng om Guds tillvaro.”

Författaren och professor Stefan Einhorn talar om två åsiktsriktningar i sin bok ”En dold Gud” i den sista delen skriver han om Gud som förklaringsmodell till två olika uppfattningar
Antingen är Gud bara en biokemisk process i hjärnan, som skall skydda intellektet mot meningslöshet och otrygghet, känslor som kunnat orsaka människosläktets undergång.

Eller också finns Gud!
(Einhorn 1998)

Biokemisten och nobelpristagaren Jacques Monod (1910-1976) får representera den första uppfattningen. Han anser att vi har ett universum som är dövt för människans musik, likgiltigt för hennes förhoppningar, liksom för hennes lidande och brott.

Den syriske poeten Adonis säger i en intervju på bokmässan i Göteborg 2016. ”Det var inte Gud som skapade människan, utan det var människan som skapade Gud.”

När min far dog 67 år gammal, kände jag av universums ”likgiltighet.”
Spaden stod kvar i potatislandet, blåblusen hängde på väggen i källaren, bredvid fisknäten och på golvet stod en plasthink med några ensamma fiskfjäll på kanten.

Några ord kan synliggöra känslan av likgiltighet och ge den liv.

”Vi har tvättat båten. Den ligger upp och nedvänd i gräset.
Vagga, sarkofag.
Nu är båtens ägare inte mera här.
Han rullades bort till ett vitt och tyst rum.
Det blåser på hans ö och den röda hinken
kan inte stå stilla.
i mörkret rullar den omkring som berusad,
slår mot berget som en trumma
medan mörkret tätnar.”
(Wikholm)

Här bekräftas känslan över tidens gång och över sorg över död, med bilder av en båt och en ilsken röd plasthink, som bara skramlar.

Den andra uppfattningen om att Gud ändå finns, får professor i teoretisk fysik Freeman Dyson f 1923 representera när han säjer …. ”då vi tittar på universum och identifierar de många tillfälligheter som samverkar till vår favör, tycks det nästan som universum på något vis visste att vi skulle komma.”

Francis Collins, forskare, genetiker kallar vårt DNA för Guds instruktionsbok, i boken ”The lanquage of God” presenterar han som forskare bevis för sin tro. Boken blev New Times bestseller när den kom ut under 2006.

Evolutionens syfte är att i hård konkurrens sprida våra gener.
Kanske spridningen underlättas om organismen de bor hos är mer ”moralisk” då borde den moraliska strategin segra.

Men tänk om det är tvärtom?

Kommer beskedet först när vi lämnat allt som är och kanske förstår varför vi var här?
Eller är död att lämna all insikt och bara vara ingenting?

Teodicéproblemet, lidandets gåta, har kristna reflekterad över i alla tider.
Förklaringsmodellerna har formats efter rådande paradigm.
Under det senaste seklet har vi hänvisat till Guds straff, omgivning/miljö till disponerande gener.

Inom vården har mycket hänt, när det gäller bemötandet av svårt sjuka och döende patienter.
Från en rond som tyst gick förbi rummet där patienten behövde den bäst, till öppenhet och delaktighet i ett möte utan falsk tröst, när vården är som bäst.

Genom erfarenhet från min yrkestid, vet jag att med enbart kunskap når vi inte ända fram.
Vi kan aldrig på riktigt förstå en situation som vi aldrig själva befunnit oss i.
Äkta kunskap finns hos de som drabbats av livets mörka sidor, men nära kommer de som har förmåga att bara sitta tyst och lyssna med öppna sinnen.

Något som oroade mig under yrkesåren var, att budskapet från snabbutbildade beteendevetare, motivationskonsulter och livsstilsgurur var skrämmande likformigt.
Vi skall alltid tänka positivt, trots arbetslöshet, klasskillnader, fattigdom och sjukdom och så faller belysningen bekvämt på den drabbades sinnelag, inte på livets hårda omständigheter och samhällets förändringsmöjligheter.

tanka-positivt

Tyvärr fick denna åkomma även spridning in i sjukvården.

Cancer och svåra sjukdomar kan av den som lite förstår, beskrivas som möjlighet till ett mer fördjupat och fulländad liv.
För de som överlever vill säja.
Ilska, sorg, rädsla och övergivenhet och andra äkta känslor begravs under falsk glättighet, som tynger den drabbade mer än lyfter.

Falsk tröst bara ökar ensamheten.

”Det finns alltid ett ljus i tunneln”,
”Det kommer nog något gott ur detta,”
”Du får säkert nytta av dessa erfarenheter”

Kanske bottnar dessa uttalanden i, att vi alltid vill se någon mening med skeenden, även med de meningslösa?

Förklaringen är däremot mycket enkel som den lilla flickan med obotlig cancer säjer i boken ”Efter flera tusen RAD” som hennes pappa skrev efter hennes död.
”Det här har jag fått för jag lever” (Ekner 1974).

När vi inte längre behöver vara tacksamma över vår hälsa då kroppen sviktar, händer det att personer i ens omgivning kräver att man skall vara extra tacksam och njuta mer av naturen, den goda maten och så vidare, än andra icke drabbade.

Jag minns repliken från en ung kvinna med obotlig cancer, med två små pojkar hemma som hon måste lämna kvar. Hon hade besök av en moster, som tyckte att hon i alla fall kunde njuta lite av vårsolen som värmde.
”Den skiner väl på Dig med” svarade kvinnan kort.

I litteraturen kan vi känna igen oss och lidandet kan få bekräftelse istället för att det förhärligas eller förringas.

I boken ”En gång skall jag ta mig någon annanstans” skriver Karin Thunberg ”…..för varje sak som händer i mitt liv förstärks känslan att vi måste värna vår rätt att slippa bli bättre människor, Verkligen slåss för det ….som canceröverlevare skall man förändra sitt liv, bort med all negativ stress, sortera ut det viktigaste, gå på yoga, odla kryddträdgård, så faen heller! I bästa fall kan man få förbli likadan….” (Thunberg 2011)

Läkaren, författaren PC Jershild har fångat lidandet mycket fint i boken ”En gammal kärlek” med orden ”…. När lidandet är lagom är medlidandet som störst. Ett stort lidande värjer vi oss för ….att lida stort och mycket tar många som en provokation mot vår integritet. Den lidande begär helt enkelt för mycket av sin omgivning….” (Jershild 2004).

För att minska på provokationen och avvärjningen tvingas många svårt sjuka att förminska och förringa sin sjukdom så inte omgivningen skall tröttna och ta illa vid sig.

Priset blir ökad egen tyngd.

Vi förråder oss själva.

Äkta stöd och värme kommer från dem som tyst kan lyssna och ta emot sorgen, smärtan, vreden och hoppet utan att skuldbelägga och tala om livsfördjupning. För om den kommer, så växer den fram hos de drabbade själva.

Få ord som ” Jag ser att du har ont,” ” Jag förstår inte heller vad livet menar” eller bara finnas bredvid utan ord som kan slingra fel.

Bekräftelse ger lidandet handtag så det blir mindre tungt att bära.

(Detta inlägg har tidigare publicerats på Morgonbladet under livsåskådning.
http://www.morgonbladet.nu)