månadsarkiv: januari 2016

Ideologi, skygglappar och brist på ansvar

Inom sjukvården finns lång tradition att få fram grundorsaken till patientens problem och/eller funktionsnedsättningar. En del orsaker går att påverka, andra inte. Men när det handlar om orsaker som vi inte kan åtgärda har politiker större möjligheter. De kan genom beslut förändra samhället i positiv riktning. Förutsättning är att de är kunniga och i tid vågar inse sammanhang och framtida konsekvenser av sina beslut.

Tyvärr är detta en stor bristvara beträffande förd asyl- och invandringspolitik. När regeringens ministrar mer tillsätts utifrån ideologiska utgångspunkter än kompetens, som t.ex. kön, religion och etnicitet, då lever vi farligt. Kunnande, utbildning och erfarenhet inom området är i dag mindre viktigt och då får man finna sig i att bli kritiserad även om man är statsminister.

För politiker är det viktigt att utgå från en ideologi om hur samhället skall utvecklas och vara, men när ideologin i stället skapar skygglappar och försvårar synskärpan inför förändrad verklighet, då blir väljarna först besvikna, sedan arga och  röstar ”fel”.

Nu har jag förstått hur de tänker i regeringen.

”Allas lika värde” har varit mantrat, inte minst i vänsterns ideologi.

En marxist värderar en enskild individ till noll, för alla är lika mycket värda!

Jag vet, för jag gick marxistisk grundkurs i min ungdom och demonstrerade regelbundet mot världens orättvisor och förtryckta minoriteter.

Tyvärr ersätts ett förtryck ofta av ett annat, när förtryckta själva blir förtryckare. Exemplen är många. 70-talets politik med biståndsmiljarder till socialismens frihetskämpar, som efter seger snabbt förvandlades till omänskliga bödlar, är svårslaget rekord i ideologisk utrikespolitik. Även om Sveriges asylpolitik nu ger stora och avskräckande rubriker i utländsk media.

Följden av denna marxistiska jämlikhetssträvan gör att det personliga ansvaret för egna gärningar eroderas. En god hjälp till detta falska hänsynsbeteende har varit våra vänsterliberalers förkärlek för kulturrelativism. En grupp i minoritet behöver aldrig ta ansvar för sina handlingar, hur dumma och förkastliga de än är.

Exempel på ideologins skygglappar är förklaringsmodellen till skenande samhällskostnader.

I går förklarades ohälsotalet med arbetsgivarens alla farliga arbetsplatser och i dag är det deras rädsla mot krångliga efternamn som orsakar arbetslöshet hos nyanlända. Ideologiskt enkelt och lätt, bortsett från att det inte är rätt!

När politiken inte ger önskat resultat och dess konsekvenser blir uppenbara för flertalet väljare, då förnekar politikerna först problemen och skyller på andra. Fortsätter kritiken kan det bli en utredning, men när erfarna journalister nu erkänner medias mörkläggning av den generösa asylpolitikens konsekvenser, då blir det helomvändning under galgen.

Vi som arbetat och har erfarenhet av rehabilitering och integrering har under årtionden förstått att olikheter i socialt, kulturellt och religiöst arv, inte är något som försvinner över en natt. Men att yppa denna erfarenhet var detsamma som att inte vara kulturkompetent, för risken var stor att skällsordet främlingsfientlig trycktes på pannan.

Den gemensamma faktorn för framgång till egen försörjning och viljan att leva efter landets lagar och regelverk, har varit kunskapsnivå och utbildning, inte ursprunget. Men när alla är lika, då blir det svårt.

Vägen till arbete är mycket lång för de som knappt kan läsa och skriva. Min egen kultur blir då mycket viktig att upprätthålla både hemma och ute. Stolthet och respekt är nyckelord i samhällen där mannen är överhuvud och bestämmer hur kvinnor och unga skall tänka och leva. Kunskapsinhämtning begränsas till att rabbla ur Koranen, vilket omöjliggör seriös debatt.

Självklart väljer både flyktingar och migranter det land som ger bäst levnadsnivå och där möjligheten att få stanna är störst. Rykten om Sveriges humanitet har gjort människosmugglare och terrororganisationer rika och även bidragit till att konflikter kan fortsätta.

För migranter, som trott på evig bidragsförsörjning blir fallet  hårt, när verkligheten inte längre motsvarar förväntningarna.

Jag minns flera kommentarer från min yrkestid om att Sverige ”vara ett bra land, man får bidrag, behöver inte jobba.”

Politiker talar nu om stora utmaningar, medan anställda inom polis, brandkår, sjukvård, kommuner och domstolar talar om gigantiska problem.

Sverige tillsammans är det nya mantrat, men det skulle ha varit mycket bra om vi med lång erfarenhet av arbete med nyanlända, hade fått vara med och påverka innan besluten verkställdes.

Ensidig förståelse stjälper mer än hjälper

Redan på 70-talet cirkulerade en modern version av den barmhärtige samariten. En man ligger blodig och svårt misshandlad utefter vägen. Tre beteendevetare kommer förbi, en från Norge, en från Danmark och så en svensk.

Den norske utbrister förfärat ”Ring efter ambulans, så den stackars misshandlade mannen kan få hjälp.”

Dansken ropar ”Vi måste ringa efter polis, så den skyldige kan straffas.”

Den svenske konstaterar med förtvivlan ”Åh, den som gjort sig skyldig till detta fruktansvärda brott, honom måste vi hjälpa.”

När jag tittade på SVT Godmorgon Sverige (2016-01-26) dyker denna historia upp i mitt minne.

Där sitter polischef  Dan Eliasson i morgonsoffan och tycker synd om förövaren som knivhögg en kvinna till döds i personalen på ett hem för ensamkommande sk. barn i Mölndal.

På nätet citerades också ett uttalande i Mölndalsposten, från det socialdemokratiska kommunalrådet Marie Östh Karlsson. Nämligen att ”tanken går till mannen som gjort detta.” Offret och hennes anhöriga verkar vara utan intresse.

Frågan som avslutade artikeln på nätet var mycket relevant. Hade samma förståelse uttryckts om mördaren hetat Anders Brevik och Anton Lundin i Trollhättan?

Dessa händelser har redan publicerats i utländsk media och förstärkt bilden av Sveriges invandringspolitik som ett avskräckande exempel.

För när det gäller brottsliga gärningar som utförs av migranter då har hänsynen och förståelsen inga begränsningar hos korrekta makthavare. Om man som polischef mer är tillsatt utifrån partifärg med korrekta åsikter än verklig kompetens, då måste man ju i alla sammanhang se till att inte göra sin uppdragsgivare besviken.

Detta ambivalenta beteende är tyvärr mycket vanligt hos den vänsterliberala eliten. De har mycket svårt att frigöra sig från den mångkulturella berikningsteorin, trots att vi dagligen i tidningar och på nätet, får läsa om grov kriminalitet med skottlossningar, mord, stölder, rån, bilbränder, överfall,  trakasserier och våldtäkter mot kvinnor, utförda av utomvästliga migranter.

Argumentet brukar vara att det bara är en liten del av invandrarna som begår brott och därför behöver vi inte orda så mycket om det. Att en liten minoritet får förstöra och orsaka så mycket lidande hos majoriteten svenskar oavsett etnicitet, verkar inte bekymra dessa  moraliskt högstående ambassadörer.

Det är numera mycket svårt att få fram etnisk tillhörighet med statistik vid kriminella gärningar. Redan under 2013 fanns uppgifter från brottsförebyggande rådet om att grov brottslighet och våldtäkter var betydligt vanligare hos utlandsfödda gärningsmän och hos andra generationens invandrare, jämfört med svenskfödda.

Strategierna som flitigt används inom etablissemanget är följande  ”comparmentalization”, vilket innebär att man frikopplar olika ämnen från varandra t.ex arbetslösheten, ökad brottslighet har inget med invandringen att göra.

En annan väl beprövad strategi brukar inom socialpsykologin kallas för ”kognitiv dissonans” vilket betyder motstridiga åsikter, människan försöker minska dissonansen genom att förneka och klandra andra.

Den vanligaste sanningsdöljande metoden är ”projecering”  man skyller genast ifrån sig på andra när misshagligheter uppstår, i politiken ofta genom eget handlande.

I skottgluggen står ofta svenskfödda, vita män, som dagligen får ducka för attacker från feminister  och extreminister från vänster.

Tyvärr skyddas dessa aktivister av den rödgröna elitens moraliska paraply.

Om du däremot har andra erfarenheter och åsikter är det lätt att Du får ”järnrörsskandalen” drämd i huvudet, när sakargumenten tryter.

Ett ljus i mörkret är ändå att ledande journalister i Stockholm på publicistklubben nyligen konstaterat att media har haft mycket svårt för att skriva om baksidan och konsekvenserna av Sveriges generösa asylpolitik. Men denna hoppingivande låga fladdrar betänkligt, när nu vänsterliberala skribenter går till motangrepp och varnar för att denna utveckling kan gynna högerpopulistisk politik och öka  främlingsfientlighet och rasism. Att det sistnämnda är mest uttalat inom invandrargrupperna själva, om detta nämns inte ett pip.

Hänsyn och förståelse är viktigare än utvisning och straff

En ung kvinna i personalen har nu blivet knivmördad på ett flyktingboende för ensamkommande barn i Mölndal (2016-01 25).

En tragisk och fruktansvärd händelse, som polisen först beskrev som ”ett tumult.”

Undertecknad hoppas verkligen att vår statsminister inte nu upprepar sitt uttalande från Ikea morden i Västerås. Nämligen att mor och son ”var på fel plats, vid fel tid och tillfälle.” Inget besök skedde till anhöriga. Kanske hade han kommit på bättre tankar när den svenske skolpojken lika kallblodigt, senare mördade tre personer i Trollhättan?

Jag hoppas också att media kan bli mer restriktiv med sina skriverier om hänsyn, förståelse och bortförklaringar så fort brott begåtts av personer från andra länder.

Om man aldrig får reda på att beteendet är förkastligt och ständigt blir struken medhårs, hur skall jag då med annan kultur i bagaget kunna ändra på mitt beteende?

Polisen blev nog rejält skrämd i Skåne med kraftiga skadestånd till de romer som hamnat på deras listor. Så nu skall brott som begåtts av migranter betraktas som en ”särskild händelse” hos polisen och hamna under sekretess, nämligen i ett ”K 291.”

Besvärande statistik kallas för arbetsmaterial för att undgå offentlighetsprincipen, för inget offer är för stort, när det gäller att dölja konsekvenserna av rådande invandrings-asylpolitik.

Återhållsamheten är mycket stor både i media och från polisen när det gäller upplysningar om  hudfärg och utomeuropeiskt utseende vid efterlysningar av  brottslingar. Att inte utsätta förövaren för diskriminering är viktigare än att skydda allmänheten.

Straff och utvisning är inte att tänka på, när majoriteten av ensamkommande unga män i Sverige är ”barn” under 18 år, till skillnad från undersökningar i nordens övriga länder.

Däremot är åldersgränsen utan betydelse, när det gäller små flickor som utsatts för tvångsgifte i hemlandet eller efter ankomst till Sverige.

I Malmö och Göteborg finns minst ett hundratal flickor under 18 år som får fortsätta samlivet med sina betydligt äldre män, eftersom samtycke varken kan styrkas eller avfärdas. Mörkertalet är mycket stort och något åtal för brott mot barnäktenskap har ännu inte ägt rum.

I Sverige är det viktigare att tolerera importerade, medeltida och kulturella sedvänjor än att följa svensk lagstiftning.

Att denna undfallenhet bara bidrar till fortsatt och ökat kvinnoförtryck glömde nog utrikesministern att nämna, när hon fick internationell uppmärksamhet för sin feministiska utrikespolitik. Alltför många kvinnor i våra utanförskapsområden ingår inte i denna politik.

Ministern har nog inte heller brytt sig om förbundskansler Angela Merkels uttalande om att mångkulturen ”nicht fungiert”.  Efter nyårsnattens trakasserier mot kvinnor i Köln av invandrargäng kanske hon får krypa till korset och säja ”Wir schaffen das –  nicht.”

Tyvärr har upprätthållandet av mångkulturen i vårt land fortfarande högre prioritet än att få brottslingar inom lås och bom.

 

Regeringens etableringsprogram ger mer tvivel än hopp

I Dagens Nyheter 2016-01-24 presenterar statsminister Stefan Löven och vice statsminister Åsa Romson ett storslaget åtta punktsprogram för att förbättra nyanländas etablering.

Från ” jobb till nyanlända i bristyrken” och till ”bekämpning av rasism och diskriminering.”

Undertecknad har dock några frågor som jag tror delas av fler läsare.

-Vad tänker regeringen göra med alla dem som inte vill låta sig etableras och integreras i det svenska samhället?

– Vad har regeringen för åtgärder för de migranter som föraktar västerländs kultur och som ständigt bryter mot våra lagar och regelverk?

– Vad har regeringen för åtgärder mot diskriminering/främlingsfientlighet/rasism som frodas inom olika invandrargrupper? Mest katastrofal är den utbredda antisemitismen hos muslimer mot judar.

– Vad har regeringen för åtgärder mot hedersbrott och den nedvärderande kvinnosynen i invandrartäta områden? Trakasserier som nu även riktats mot västerländska kvinnor.

– Vad har regeringen för åtgärdsplan mot Sveriges numera sneda könsfördelning av nyanlända och dess framtida konsekvenser? Under 2015 utgjordes 71 % av 162.000 nyanlända av unga män. (Gtp 2016-01-16).

Om regeringen skall lyckas med sitt ambitiösa etableringsprogram så duger det inte att bara fortsätta att skylla på andra, när konsekvenserna av deras misslyckade invandrings- och asylpolitik blivet uppenbara för allt fler väljare i landet. En politik som nu har förvandlats till ett avskräckande exempel i andra länder och dess media.

I stället för att ta ansvar och erkänna konsekvenserna av sin misslyckade politik så skyller man ifrån sig. Att beskylla arbetsgivaren för ovilja mot krångliga efternamn, att bortförklara den grova kriminaliteten i invandrartäta områden med socioekonomiskt utanförskap, att förklara invandrargängens trakasserier mot kvinnor med svensk dryckeskultur och patriarkaliska strukturer och förakta en stor del av sin egen befolkning för att de röstar fel, är ingen framkomlig väg.

Inbillar man sig att denna fega strategi skall få invandrare att känna solidaritet med Sverige, när alltför många inte ens känner någon solidaritet med andra invandrargrupper?

För att ha chans att lyckas så måste viljan att lyfta på alla stenar öka dramatiskt, även de tunga inom rörelsen. Politiken måste analyseras på djupet och synliggöra ideologiska filter som hindrat adekvata åtgärder i tid. Varningar från både forskare, författare och skribenter har länge nonchalerats av makthavarna i sällskap med media och karriärlystna underhuggare.

Professor i öststatsforskning, Stefan Hedlund på Uppsala universitet gör processen kort i en debattartikel i Göteborgsposten (2016-01-12) där han varnar för systemkollaps av samhällets bärande funktioner. Enligt honom är orsakerna till haveriet och som förhindrat kursändring mycket enkla, -moralisk hybris och -brännmärkning av sverigedemokraterna.

Slutklämmen i regeringens debattartikel lyder ”När hela Sverige arbetar tillsammans, är det få saker vi inte klarar av.” Tillåt mig tvivla.

Att vara kvinna är ingen ursäkt

”Där kom det” tänkte undertecknad när Mats Svegfors, nuvarande landshövding i Västmanland och tidigare chefsredaktör för SVD, på slutet i intervjuvn om utrikesminister Margot Wallströms lägenhetsaffär med kommunal, påstod att klappjakten också orsakades av att hon var kvinna! (Aktuellt 2016-01-22). Inga-Britt Ahlenius, revisor med mycket gott internationellt rykte, tyckte däremot att affären handlade om ren korruption och att utrikesministerns omdöme hade sviket henne.

Samma reaktion kom när Mona Sahlin, klädd i vitt, oskuldens färg, förklarade sin ”Toblerone” affär för journalistkåren många år tidigare och därefter tog time out. Hennes feministiska systrar ropade i kör att förföljelsen berodde på att hon var kvinna. De fortsatte med att citera bibeln, som inte brukar vara deras hemmaplan precis, med orden ”den som är oskyldig, får kasta första stenen”. Nu var det  inte bara en Toblerone som hade inhandlats för tjänstekortet, utan utlägg för privat konsumtion uppgick till över 50.000 kr.

Kollegor till min syster, som är förskollärare i Nacka, var vid den tiden ledsna över att Mona Sahlin aldrig betalade avgiften för en leklada, som hyrdes ut till föräldrar när barnen firade födelsedagskalas. Kanske glömde Mona Sahlin helt bort sådana små petitesser, trots flera påstötningar, för då var hon på turné med slagorden ”att det är häftigt att betala skatt”.

År du omgiven av karriärsugna ja-säjare som alltid håller med dig oavsett handling så är det lätt att hamna i medialt blåsväder.  Det skall givetvis råda samma skyldigheter som rättigheter för kvinnor som för män.

Att gömma sig bakom sitt kön är ingen bra framtidsstrategi och kan förlänga vägen till deras efterlängtade bolagsstyrelser, men vad som är värre, är att förtroende minskar från oss vanliga kvinnor.

Jag tycker att sociologen Max Webers bevingade ord om att ”makt har tendens att korrumpera och att absolut makt alltid gör det” skulle stå ovanför varje makthavares skrivbord.

 

Största möjliga tystnad!

Francois Bronettis magiska ord på Cirkus Scott var ”Får jag be om största möjliga tystnad” inför halsbrytande nummer.

När det gäller baksidan och konsekvenserna av Sveriges destruktiva invandrings-flyktingpolitik kan denna uppmaning liknas vid våra politikers metod under många år, att proklamera tystnad om invandringens baksidor. Invandringen var bara berikande och lönsam. Punkt.

Men ett barn kan lätt räkna ut, om nu invandringen varit så lönsam, varför har inte andra länder också förstått detta?

Politiken har ivrigt hejats på av lojal media, som tävlat med varandra i svart/vita, förenklade reportage. Under allt för lång tid har journalistkåren vinklat sitt arbete efter sin egen agenda, som vanligen gått i röd/grönt tecken. För att vara god är härligt så länge mitt eget liv inte påverkas utan snarare berikas! Det vet många asylbaroner och hela flyktingindustrin.

Troligen har de aldrig reflekterat över Margret Thatchers bevingade ord, ”problemet med socialism är att förr eller senare tar andras pengar slut.”

Kanske journalistutbildningarna inte längre lär ut vikten av att berätta sant, relevant och tillräckligt från alla sidor av ett samhällsproblem för att ge sina läsare kunskap? Media och SVT har i sin humanitära förträfflighet förvanskat fakta och/eller helt utelämnat sanningar och blivet mästare på känslostyrda skildringar.

I tidskriften ”Nya tider” (2015-08-27) finns en upplysande sammanfattning på medias vanligaste trix för att slippa skriva om invandringens och andra av samhällets tråkigheter

  1. Dölja
  2. Bagatellisera
  3. Byt problemfokus
  4. Utspädning
  5. Vinkla offerrollen
  6. Publicera självklarheter
  7. Skapa sympati för gärningsmannen.

Andra exempel är att bara använda ord med positiv laddning när invandring beskrivs och tvärtom när det gäller mer verklighetsnära ord, för de kommer ju från svenskar med fel åsikter.

Här är några exempel:

  1. Patriot = ful rasist
  2. Invandrare = goda nysvenskar
  3. SD väljare = elaka nazister
  4. EU migranter = tiggare
  5. Ensamkommande flyktingbarn = illegala, unga invandrargäng.

Kanske ansvariga för landets journalistutbildningar tillsammans med genusforskare lär ut vikten av att fostra medborgarna i stället för att leva upp till konsekvensneutralitet?

Ibland ser jag farliga likheter mellan genusutbildade dialogpoliser i landet och ”skäggiga skuggor” i utanförskapsområden, där fundamentalistiska korantolkare bestämmer hur kvinnor och unga skall leva, tänka och tycka.

Svensk media har mer fallenhet för uppfostring, till skillnad från utländsk som mer upplyser!

Men det finns ljuspunkter, forskare, skribenter och andra opinionsbildare som tar sitt uppdrag på allvar får sällskap av allt fler när ideologin nu fått ge vika för uppenbar verklighet.

Assar Lindbeck, välkänd professor, har sedan länge sagt att vårt välfärdssystem inte är uppbyggt för denna anstormning av migranter, antingen måste reducering ske och/eller i kombination med skattehöjningar.

Professor i öststatsforskning, vid Uppsala universitet, Stefan Hedlund varnade nyligen i Göteborgsposten för systemkollaps (2016-01 -12). Enkelt och koncist angav han två orsaker till Sveriges systemkollaps, moralisk hybris och SD:s brännmärkning!

Men när den mycket mediokre och självutnämnde experten Henrik Arnstad enbart har statsministerns och regeringens öra, då förstår jag att deras kompetensram brister.

Samma slutsats om välfärdens underminering har nu äntligen landat hos FK, där en bekymrad tjänsteman i SVT:s nyhetsprogram varnade för framtida välfärdsreduceringar och skattehöjningar pga av okontrollerad invandring. (2016-01-21).

När det nu kommer dagliga rapporter från hårt pressade kommuner, landsting, länsstyrelser, domstolar och försäkringskassor i landet om volymernas stora belastning på välfärdssystemen, ja då måste till och med Dagens Nyheter göra en helomvändning under galgen och inse att den humanitära stormaktens politik, saknar skyddsnät i sitt cirkustält.

Hjälplösa gamla och friska män!

Ibland är det nyttigt att se bakåt i tiden. I Östgöta Correspondenten från den 20 nov 2009 fanns ett reportage om hur en nattvikarie, ensam fick ta hand om 38 gamla, sjuka och dementa på ett sjukhem i länet.

Dagen efter, den 21 nov 2009, fanns en artikel om ensamkommande flyktingbarn i Övertårneå att läsa i Dagens Nyheter. Nu var dessa unga, till synes friska män, inte så ensamma längre för 26 personer arbetade i skift på förläggningen.

Men från politiker och vänsterliberaler hördes då inte ett pip om dessa orättfärdiga prioriteringar av skattemedel, som nu eskalerat till oanade höjder. De var förmodligen helt upptagna med att skriva sina namn på listor mot främlingsfientlighet så vi andra kunde se hur goda de var.

Enligt programmet ”Hem till varje pris” i SVT 2 den 19 nov 2016, finns det i dag minst 9.400 gamla med omfattande funktionsnedsättningar som skulle behöva plats på ett äldreboende. Under de senaste 15 åren har 32.000 platser på äldreboenden försvunnit. Nu måste ”kvarboendeprincipen” verkställas, dvs. hem med dom bara efter lasarettsvistelsen, även om de gamla är svårt sjuka och varken kan prata eller larma. Begränsningarna är många när det gäller att spara pengar i ansträngd ekonomi.

När det gäller gamla skall levnadsvillkoren endast vara ”skäliga”, det räcker förmodligen med en potta under sängen, men när det gäller andra grupper står det ”goda” i kommunens regelverk.

Ett pressat kommunalråd svarade under programmet ”Vi kan inte ge allt åt alla”, för har man varit utredare åt regeringen om fördelning av ensamkommande sk. flyktingbarn så är lojaliteten självklart större med partiets ideal än verkligheten.

När det gäller ensamkommande unga män finns få begränsningar för ett gott liv. Sponsrade I-phone av senaste modell, 5-växlade cyklar, gratis badkort, musiebesök och andra utflykter är bara några exempel, medan gamla bara får drömma om frisk luft och fågelkvitter. Att ha slitet hårt, ofta i tunga jobb, betalt skatt och gjort rätt för sig i hela sitt liv, ger inga tårar hos unga politiker.

Min syster berättade nyligen om mötet med en cancersjuk väninna som tvingats tillbaka till sitt arbete av försäkringskassan, eftersom hon inte kräktes varje timma. Samtidigt sitter unga, friska män på asylförläggningar och dunkar med tallrikarna i bordet för mer passande mat. Klagomålen från landets flyktingförläggningar förvandlas oavsett relevans till svart/vita snyft reportage där bortförklaringarna till dåligt beteende bara når nya nivåer.

Migrationsverket, till skillnad från andra statliga verk, arbetar på löpande räkning, miljarderna bara forsar in. Att biståndsbudgeten undermineras för svältande barn och kvinnor i flyktinglägren, verkar inte intressera finansministern, som nyligen fyllde på verkets kassa med 11 nya miljarder i lånade pengar.

Finansministern har nog inte tagit del av beräkningar från organisationen ”Right Hand Aid” där kostnaden för till exempel endast 3.800 ”ensamkommande” i vårt land skulle kunna hjälpa 1.150.000 barn på plats i flyktinglägren!

”Fega uslingar” utropade en övergiven, fattig kvinna med små barn i ett flyktingläger vid en intervju av en utländsk journalist.

Konstigt att Sverige i olika undersökningar om ensamkommande flyktingbarns ålder alltid skall utmärka sig med låga siffror, när det gäller antalet som med flera år passerat 18 års gränsen. I Sverige uppskattar vi snällt och tror på det dom säjer, i stället för att utnyttja befintliga möjligheter till åldersbestämning.

Kostnadsuppgiften från migrationsverket är ca 1 miljonen/år för ett sk. ensamkommande barn blundar nog ministern också för, trots att konsekvenserna av vår humanitära stormakt börjar bli uppenbara högre upp på samhällsstegen.

”Allas lika värde” rabblas unisont av regeringen.

Men varför är de som har kraft att passera Sveriges gräns mer värda än svaga i flyktinglägren och våra hjälplösa gamla här hemma, undrar jag?

Feminister-bränn en burka istället för tusenlappar!

Köln och ”We are” festivaler i Stockholm har nu blivet synonymt med sextrakasserier och övergrepp mot kvinnor. Unga män, så kallade ”ensamkommande barn” från mellanöstern och Afrika har varit de ledande brottslingarna, till feministernas stora sorg. Detta försökte man krångla sig ur genom att smeta ut det förkastliga beteendet på alla män, (helst vita) genom att förklara det hela med manlighetsnormer och patriarkaliska strukturer.

Jag tycker däremot att det är feministerna till vänster, som med sina ideologiska strukturer bidrar till fortsatt kvinnoförtryck. Inte ett pip hörs om den fundamentalistiska synen på kvinnors rättigheter som finns i svenska moskeèr. Att förklara övergreppen med kulturella skillnader gör man inte ostraffat, det fick nyligen teologen och författaren Ann Heberlein erfara, när filminstitutets gullgosse Baker Karim gick till motangrepp, förmodligen kaxig av sitt projekt ”The blacklist” där vita skall tryckas tillbaka inom branschen i omvänd rasism.

Jag har aldrig förstått vänsterns falska kulturvördnad och förkärlek för den kulturella identiteten från andra länder. Vänstern har därigenom offrat den medborgerliga identiteten, som kan binda oss samman och minska skillnader.

Vår egen kultur, som t.ex midsommarfirande ”är töntigt” enligt vår extremistsamordnare Mona Sahlin. midsommarfirande-2

Hon och andra politiker har nog aldrig förstått att för att öppna sig och förstå den andre, så måste man bejaka och vara trygg i sig själv och i sin egen kultur. Fd. statsminister Fredrik Reinfeldt ansåg att utan invandring skulle vi befinna oss på stenåldersnivå, men han blir troligen rikligt belönad i styrelsen för ett välfärdsbolag med fäbless för asylboenden. För i dag tar politiker ansvar för flyktingar men inte för svenskar! Sociala reportage om den ökade fattigdomen bland svenskar lyser nu med sin frånvaro. Däremot skildras invandrarens utsatthet och framåtanda i media och SVT med frekventa reportage.

Hänsyn, förståelse och bortförklaringar finns i övermått när svensk lag och regelverk åsidosätts av personer med utländsk bakgrund.

Att t.ex vägra hälsa på en kvinna kan vara riktigt lönsamt, 60.000 kr fick den arbetssökande  invandraren för att han blivet diskriminerad, när han inte fick jobbet efter att ha vägrat hälsa på sin kvinnliga chef. DO vilar inte på hanen, när det gäller lättkränkta personer med invandrarbakgrund.

För att bli beskylld som främlingsfientlig, isalmofob och rasist är värre än att bli pestsmittad i vår ”humanitära stormakt.” När rikspolischefen ”kräks” när han ser partiledaren för det tredje största partiet, så förstår jag polisens mörkläggning och underlåtenhet att rapportera om övergreppen.

Förmodligen har inte våra feminister till vänster, samma erfarenheter som jag fått under mina yrkesår inom rehabilitering vid möten med kvinnor, som till exempel misshandlats för att mannen, eller en släkting upptäckt hur kvinnans sjal inte täckte ansiktet tillräckligt utomhus.

Min äldsta dotter, som är lärare, kan berätta om flickor som smiter ner på toaletterna både på morgon och eftermiddag, för på- och avsminknig och med av-påtagning av sjal. Jag har mött kvinnor som inte får lära sig cykla, inte delta i bassängbad, inte träna om en man finns inom synhåll, vilket försvårar rehabiliteringen både för dem själva och andra. Särskiljande med skilda träningsmöjligheter för män och kvinnor är feministernas lösning, som bara bibehåller och ökar förtrycket.

Det är kulturella skillnader, kvinnoförtrycket som sker i Allahs namn som är den största orsaken till dagens övergrepp. Det upprätthålls av klaner med familj, släkt och vänner. Kvinnor och unga tvingas här leva under sexistiska hederskoder med mannen som överhuvud. Det är inget som skall smetas ut på den svenske mannen. När han begår övergrepp mot kvinnor, står inte släkten och kyrkliga representanter bakom och hejar på.

Tänk så passande det så kallade ”sjalupproret” kom inför lanseringen av feministiskt initiativ. Förtur till justitieministern, med sjal på huvudet, tågade de stolta feministerna in till stackars Beatric Ask för att protestera mot angreppet på en gravid utlandsfödd kvinnas huvudbonad, två gånger inom samma tidsperiod! Jag känner till fall där svenska kvinnor utsatts för stenkastning av unga killar när de rör sig i invandrartäta områden utan sjal som täcker huvudet. Invandrarkvinnor som vill bestämma över sitt eget liv förföljs av ”skäggiga skuggor” i landets otaliga utanförskapsområden.

burka2

Att deras medsystrar i Iran samtidigt gjorde modiga nätdemonstrationer utan sjal, med livet som insats, var inget som berörde dessa kvinnokämpar. De som inte förstår slöjans förtryck måste vara historielösa, när de låter sin kulturella tolerans segra över jämställdhet.

Tänk om Gudrun Schyman i stället för att bränna tusenlappar i Almedalen för några år sedan hade bränt en burka. Vilket feministiskt initiativ!

Minister med förbrukat förtroende

Tänk Dig att Du går på en gata, kanske är Du på väg till marknaden för dagens middagsinköp eller att Du är en ung soldat under värnplikt och plötsligt från ingenstans dyker det upp en knivbeväpnad person och sekunderna efteråt har Du lämnat allt som är. Kvar efter Dig finns bara blod på trottoaren och en oändlig saknad för familj och vänner.

kniv

En stats främsta uppgift är att skydda sin egen befolkning, något som Israel tvingats göra om och om igen när hoten från omgivningen bara eskalerar och förståelsen från omvärlden minskar med vår utrikesminister i spetsen.

Undertecknad förstår inte hur en regering kan godkänna en stat utan lagfäst territorium och där terrororganisationen Hamas ingår som vill utplåna Israel och som därutöver använder sin egen befolkning som sköldar vid Israels vedergällningsattacker. Jag förstår inte heller hur utrikesministern indirekt kunde anklaga Israel för de fruktansvärda terrordåden under fjolåret i Paris den 13 nov? Tror hon att världens terrororister med IS i spetsen skulle förvandlas till goda demokrater om bara fred slöts mellan Israel och Palestina?

Vår vänsterintellektuella elit verkar inte förstå att allt har en historia som påverkar både dagens och morgondagens skeenden.  Denna elit tillsammans med utrikesministern tycks ha fastnat i falskt och ensidigt 70-tal med fokus på Olof Palmes internationella gärning. Beundran har förvandlats till tvivel och förakt, när tiden visat hur massmördare och dess diktaturregimer  hyllades och berikades i ideologins namn.

Troligen är det mer trånad efter en plats i FN:s säkerhetsråd som nu lockar UD än diplomati och förståelse för den andre. Feminism, mångkultur och bibehållandet av epitetet humanitär stormakt är nog mer medel till denna åtråvärda post än politikens verkliga mål. Sveriges fjäskande och okritiska inställning till FN har pågått ända sedan vårt medlemskap efter kriget 1946. Miljarder av vårt bistånd går varje år till lyxkonsumtion till FN:s höga tjänstemän, vilket också kan utöva lockelse i karriären, men som döljs i den humanitära och offentliga gärningen.

utrikesm-2

Tyvärr förstår jag att det är betydligt lättare att bedriva feministisk utrikespolitik än inrikes, för i praktiken omfattar den inte kvinnor och unga i landets utanförskapsområden.

Självklart vill regeringen inte stöta sig med det muslimska brödraskapet som ger röster i valen, > 40 % socialdemokratiska röster i Tensta 2014 talar sitt tydliga språk.

Förståelse för gärningsmannen och fördömande av offrets motattacker ger ingen trovärdighet åt ministern och hennes departement. Jag skäms och minns mitt 70-tal!

 

En berättelse från nummer 79356 i Israel

”Vet Ni vad min mor var mest ledsen över?” Avslutade Nathan sin berättelse om sin mor som mirakulöst överlevde Auschwitz.

auschwitz

Jag hade förmånen att ha Nathan, historiker/ forskare från Israel som gäst en helgdag under advent. tillsammans med min dotter och måg. Nathan berättade sin familjs historia med önskan om att fler kunde få ta del av den. Han deltog tillsammans med sina studenter i ett kunskapsutbyte på en gymnasieskola, där min äldsta dotter är religionslärare med stort engagemang för samverkan och utbyte av erfarenheter mellan unga i sin skola och ungdomar i andra länder med andra religioner.

För första gången berättade Nathan för utomstående om sin familjs mörka förflutna.
Jag hade inget svar när det ofattbara kommer så nära, med bilder från en barack och på en arm med siffrorna 79356. Nathan fortsätter ”det var att hon aldrig fick tacka familjen som räddade min fars liv och medfången som räddade hennes eget.”

Nathans mor bodde i Polen med sin mor, far och syskon, när kriget bröt ut. Han berättade vidare från familjens minnesbank, om förföljelser och ökad rädsla bakom stjärnan på bröstet, när levnads-utrymmet krympte. Nathans mor talade aldrig om sin bakgrund, först när Nathan var vuxen kom det små glimtar från det ofattbara som han kunde forma till en berättelse om sina föräldrars öde.

Transport stående, tätt packade i boskapsvagnar där behoven fick rinna rakt ner på glesa golvbrädor. Tanken på att jag med små döttrar finns i en boskapsvagn tar bara slut, det ofattbara får inget fäste i hjärnans synapser.

fangtransport
Många dog på vägen och behövde aldrig läsa inskriptionen ”Arbeit macht frei.” Av familjen var det bara Nathans mor som överlevde, hennes mor, far och syskon gasades ihjäl. I lägret träffade hon en ung kvinna från samma hemby som betydde mycket för viljan att orka fortsätta att överleva.

När krigsslutet var nära tvingades utmärglade fångar ut från lägret, i så kallade dödsmarscher, där ett stort antal dukade under i snö och kyla, när livsfäste inte längre fanns. Nathans mor orkade inte, hon ramlade ihop i en skräphög utanför baracken och låg bara stilla och väntade på att få lämna allt som är, omgiven av andra fångar som livet redan lämnat.

Tiden försvann, men en kvarvarandefånge från lägret råkade komma förbi och lyckades uppfatta en rörelse, svaga ljud och förstod att en kropp ännu levde. Vakterna hade flytt och soldater från öst närmade sig lägret. Medfången lovade att leta efter mat och kom tillbaka och till slut orkade Nathans mor stå upp på sina ben.

Så småningom kom hon till Israel, men med minnen som tung barlast. Vännen från hembyn överlevde också, hon kom med de vita bussarna först till Sverige, emigrerade senare till USA. Längre fram lät hon operera bort sina siffror 79357 pga. antisemitism. Hon är mycket känd i USA och omvärlden för sin kamp mot judehat och främlingsfientlighet.
I Israel träffade Nathans mor hans pappa, en polsk jude som kämpat mot den tyska armén, han blev tillfångatagen, men lyckades fly och överlevde tack vare en polsk familj, som med stor fara för sina egna liv gömde honom i en källare, under hela fyra år, fram till krigsslutet.

Här i berättelsen tänker jag, vilken människa hade jag varit under kriget? Modig eller feg? Självisk eller solidarisk? Räddare eller angivare?

Jag vet inte, när erfarenhet saknas av omänsklighet som förstört det mänskliga.
Att lyssna till personliga levnadsöden utan filter kan ge förståelse för den andre. Flera ingångar kan ge förutsättning till förändring av tankar, ord och gärningar. Inget sker i tomrum allt har en historia, som påverkar både dagens och morgondagens skeenden.

israels-flagga

I dag råder stor tystnad kring antisemitism både i media och av regeringens främsta företrädare när förföljelse och främlingsfientlighet utövas av flyktingar eller migranter från mellanöstern.

Däremot är regeringens röst stark när det gäller att skuldbelägga Israel för svåra och komplicerande skeenden. Tyvärr finns ideologiskt filter som hindrar förståelse av ”den andre.”