I tisdagens SvD den 8 december skrev Ann Heberlein en debatt artikel ”Köp inte alkoholistens livslögn” och strax kom svar på tal av en fd alkoholist och föreläsare Carl Sundevall, som kände sig träffad.
Han tyckte att hon förnekade vetenskapen, men han kan ju också vara rädd för att hans affärsidé sinar?
Själv tycker jag att Heberlein är något på spåren, som går på tvärs mot dagens överdrivna förståelse för allt som är snett.
”När alkoholism framställs som en sjukdom ger man understöd åt alkoholistens livslögn: ”Jag är inte ett egoistiskt as. Jag är ett sårbart offer.” Det skriver Ann Heberlein i ett svar på SvD:s artikel om kända människors alkoholmissbruk.”
”……..Lögnen är central i missbruket. Den som dricker för mycket ljuger, för sig själv och för alla andra. Den som lever med en alkoholist ljuger också, för sig själv och för resten av världen. Lögnen är destruktivitetens början. I lögnen börjar och slutar allt. En sjukdom är ju något som oförskyllt drabbar den olycklige. Alkoholism framställs aldrig som ett resultat av medvetna val….”
Att ta ansvar för sina val och handlingar är inte populärt inom vänsteretablissemanget, för då finns risk att många av deras arbetsuppgifter ryker.
Så här argumenterar Sundevall: ”…..Även med en välvillig tolkning av hennes text är det svårt att se annat än ett försök att återlansera den moralistiska synen på alkoholberoende som främst ett uttryck för svag karaktär. Tyvärr ignorerar Heberlein i detta inte bara decennier av forskning – för att vara filosof är hon också oroväckande inkonsekvent i sin argumentation…..”
Alkohol kan vara både fest och yra och förtvivlan och förgörelse. Arvet och tillgång på alkohol brukar predisponera för bestående missbruk, men ansvaret för våra handlingar kan aldrig försvinna.
Märta Tikkanen, författare, om medberoende. Hon var gift med alkoholisten Henrik Tikkanen, en hyllad och geniförklarad kulturman,
”Länge spelade jag med i det spel du ville spela
med mej som motspelare
och ditt liv
och min förtvivlan
som insats
Tills jag förstod:
jag kan ändå inte hindra dej
ifall du verkligen vill dö
Ansvaret
för ditt liv
är inte mitt”
Tyvärr håller det egna ansvaret på att helt försvinna. Jag tänker på uttalandet från när Frederly lämnade sina uppdrag ”Är sjuk och behöver vård” och förhoppning om come back bland hans kollegor går inte att dölja.
Relatrade källor:
–https://www.svd.se/heberlein-kop-inte-alkoholistens-livslogn
–https://www.svd.se/heberlein-ignorerar-decennier-av-forskning/i/senaste/om/kultur
Hej,
Kul att ni engagerar er. Jag fördjupar en del om det du skriver om på min hemsida. Kolla där för att plocka mer russin ur kakan!
https://carlsundevall.se/
Visst finns det personligt ansvar för våra handlingar och underlåtelser. Vilket inte förtar det faktum att beteenden är komplexa funktioner som involerar genernas uttryck (genotypens fenotyp), och att risken att fastna i ett beroende eller missbruk är olika stor mellan olika individer. Det fria valet är inte alltid ett klokt val. Och rationaliseringar är vanliga för att ursäkta en last.
Det är en intressant filosofisk diskussion och en angelägen samhällsfråga att grunna på, vilka värden ett hälsosamt stigma, klander, social kontroll (jag menar nu kanske framför allt horisontellt, mellan medborgarna, inte vertikalt mellan staten och medborgaren) och vårdandet av allmänt omhuldade dygder (kultur) har. I en kultur där dygderna är avskaffade, rättigheterna är uppskruvade och kravställandet samt den uppfordrande, om inte moraliserande, kritiken är avskaffad (folk kan ju bli kränkta!) är risken stor att professionaliseringen och politiseringen av tillvaron fortgår. Varje aspekt av livet blir en fråga för politiken att reglera. Individuellt ansvar och frihet minskar. Någonstans på vägen korrumperade staten incitamenten. Skyldighetsbärare och rättighetsbärare… Sjukdomsvinst. Offeridentitet. Hjälpen kan inte komma permanent utifrån, den måste komma inifrån en själv. Livet är inte riskfritt. Nollvisioner hör till idévärlden och är granne med totalitära anspråk. Politiseringen och välfärdssystemets expansion tar livet av livet?
Kloka, eftertänksamma rader!
”…..Sjukdomsvinst. Offeridentitet. Hjälpen kan inte komma permanent utifrån, den måste komma inifrån en själv. Livet är inte riskfritt. Nollvisioner hör till idévärlden och är granne med totalitära anspråk. Politiseringen och välfärdssystemets expansion tar livet av livet?”
Dessa rader sammanfattar allt.
Enligt mig består alkoholism av flera delar. Framför allt är det ganska skönt att vara lagom salongsberusad. I detta stadium mår jag toppen. Men detta läge är helt klart av övergående natur. Snart nog gör sig en medioker verklighet sig påmind. Och intressen kan man ju alltid odla framför allt av självbevarelsedrift. När jag för 50 år sedan läste att man förutsåg att man skulle kunna hitta den så kallade alkoholistgenen inom en snar framtid. Om så sker blir jag arbetslös, tänkte jag. Men så skedde aldrig och det står var och en fritt att komma med tankar om dessa bekymmer som tycks vara lika eviga och ursprungliga som människan självt
Tack för en insiktsfull kommentar!
Det slitna ordet ”lagom” är att föredra.
-Att möta kärlek, bli frälst
– Se döden i vitögat
– Endorfinerna; dvs. lyckokick av fysisk träning
kan vara medel till förändring av livsstil, efter hjärtinfarkten, cancern mm.
Tyvärr verkar gammal kärlek inte ha samma effekt som ny. ”Du får välja mig eller alkoholen” den frågan är det få som vågar ställa. Risken för bortvaldhet är stor.