Mot förmodan blev Brexit verklighet och eliten reagerar som vanligt med stor förvåning, trots att opinionsundersökningarna visat på jämt lopp.

Europas elit frågar sig nu; Hur kunde det hända? Hjälp vad gör vi nu?

Motvilligt tycks de ta in att valresultatet framför allt var folkets protest mot eliten.
Tyvärr verkar eliten aldrig lära sig att medborgare ofta säjer det som de vet är socialt accepterat, men gör ett annat i valbåset. Enligt den finländske statsvetaren Timo Kuranen kallas detta beteende för ”social preferens” och tycks bli allt vanligare när invånarna i åsiktkorridoren (politiker, etablerade ledarskribenter, representanter från föreningslivet, offentlig verksamhet, kulturetablissemanget för att nämna några) bestämmer vad vi ska tycka utanför köksbordet.

Emu omröstning i Sverige under 2003 är att annat exempel på social preferens, samt flera av omröstningarna i EU:s nationalstater, som fått EU byråkraterna att rysa av förakt.

Orsakerna är flera till Brexits seger, till exempel stigande fastighetspriser, sviter efter finanskrisen och inte minst migrationen. Dessa faktorer är gemensamma i flertalet av EU:s 27 medlemsländer. EU har visat en stor oförmåga att hantera flyktingkrisen, terrorhoten, ungdomsarbetslösheten, miljöfrågor och fredsarbete, desto större förmåga har visats på detaljstyrning om gurkors utseende och snusets farlighet.

Nyckelorden i nej sidans kampanj för utträde var att ”ta kontroll” över handeln, ekonomin och inte minst över landets gränser.

Paul Scheffer, forskare, journalist från Nederländerna sätter huvud på spiken i sin bok ”Immigrant nations.”
Han skriver bland annat att ”det grundläggande dilemmat i vår tid är den växande klyftan mellan sociala eliter, som kan röra sig fritt i en värld med allt färre gränser och en växande andel av befolkningen som känner sig hotad av globaliseringen och vänder omvärlden ryggen.” De är förlorarna.

Samuel Huntington, amerikansk statsvetare, professor, författare som under början av sin karriär blev ifrågasatt, men som efter sin död betraktas som en av världens främsta tänkare och statsvetare skriver i boken ”The Davos man” från 2004:
”Den globala eliten har lite behov av nationell lojalitet, nationsgränser som hinder, som lyckligtvis är försvinnande och ser nationella regeringar som rester från det förflutna, vars enda användbara funktionär är att underlätta elitens globala verksamhet.”

Sociolog Manuel Castell stöder Huntingtons teorier och har myntat uttrycket ”Elites are cosmopolitan, people are local”

Globaliseringen medför negativa, sociala verkningar och migrationens stora sociala påfrestningar vilket innebär dystra framtidsutsikter för främst lågutbildade är samstämmiga resultat från andra ansedda forskare.

Tyvärr nöjer sig statsminister Stefan Löfven med Henrik Arnstads utsagor, trots hans mediokra och ifrågasatta CV.
Hur statsministern skall upprätthålla den svenska modellen utan att undvika lönedumpning, det är en gåta jag inte förstår, när arbetslösheten för invandrare ligger på över 20 % jämför med svenskföddas omkring 4 %.

Analfabeter och lågutbildade invandrare är dessutom mycket svårare att både integrera och rehabilitera än välutbildade, som tyvärr är i minoritet, det är min erfarenhet efter många års rehabiliteringsarbete.

Globaliseringens vinnare är välutbildade och bor i skyddade tillväxtzoner, inte minst våra politiker. De kan skörda vinsterna av ett framväxande herrskap och tjänstefolkssamhälle, men döljer detta faktum under sitt humana förkläde.

I SVT:s Godmorgon Sverige, dagen efter den brittiska folkomröstningen, var Birgitta Olsson, liberalerna, mycket upprörd, ja rent ut sagt förbannad över det vilseledda brittiska folket som röstat fel. Folkomröstningar stod inte högt i kurs. Demokrati, det vill säga folkstyre låter fint i teorin, men bara så länge folket röstar som eliten vill.

Varför kan inte dessa humanister förmå skatteverket att lägga till en ruta i deklarationen, där alla multikulturella förespråkare kan kryssa i ett extra % belopp i skatteuttag, som skall gå till invandringens skenande kostnader?
Fattigpensionärer, arbetslösa och sjuka borde få slippa kommande skattehöjningar i migrationens spår, som främst orsakats av lockropen från våra karriärtörstiga politiker.
Troligen skulle resultatet bli skralt, för min erfarenhet från arbetslivet är att dessa självgoda vänsterliberaler sällan eller aldrig bjöd på en bulle till kaffet!

Jag kan nästan höra oron i Bryssel. Hur skall det nu gå med våra löner och förmåner, om krav på folkomröstningar upprepas?

EU har aldrig varit folkets projekt, utan elitens. Nyckelord är den ”fria rörligheten”, som förutsätter att EU:s yttre gränser kan kontrolleras. När både Dublin och Schengen avtalen brakade ihop, så var invasionen från Afrika och Mena länderna ett faktum.
Majoriteten som kom var starka, unga och friska män, fattiga kvinnor med barn blev kvar i flyktinglägren, dit elitens humanitet inte längre orkar fram, när biståndsbudgeten nu har plundrats på 33 %!
Enligt migrationsverket kom under fjolåret 162.000 tusen flyktingar till Sverige, utav dessa saknade 80.000 tusen asylskäl enligt internationella konventioner, men dessa fakta verkar nu vara både gömda och glömda, när vänsterns megafoner omöjliggör lagstadgade utvisningar.

Det humana förklädet har nu stora revor och allt fler väljare har upptäckt hur flosklerna om värdegrund och medmänsklighet varit byggda på lösan sand. Våra politiker har däremot fått skörda frukterna, när de nöjt fått skaka hand med världens stora i både FN:s och Bryssels korridorer, som tack för Sveriges fina värdegrund med gränslös flyktinghumanitet..
Jag anser att multikulturalism med stor invandring, försämrar ett lands gemensamma och historiska värdegrund och urholkar välfärden. Marknadsliberalism med fri rörlighet försämrar löner och arbetsvillkor för arbetarna och framför allt hos de som befinner sig längre ner i samhällstrappan.

Om vissa grupper får det sämre innebär det att andra får det bättre, så enkelt är det.

Vinsten av invandringen tillfaller bara ett fåtal, inte minst inom den skrupelfria flyktingindustrin.

Vad politikerna inte heller talar om är att svensk flyktingpolitik består av ett stort demokratiunderskott. Riksdagen har utan debatt och utan konsekvensanalys bara klubbat i genom att Sverige skulle förvandlas till ett mångkulturellt samhälle, redan 1975, troligen orsakat av nationell hybris under Olof Palmes glansdagar.

Min bror, långtradarchaufför med över 40 år bakom ratten kan berätta om hur den fria rörligheten har gjort arbetare från andra länder rotlösa, försämrat svenska chaufförers arbetsvillkor, dumpat löner, givet ökad stress och om åkerier som gör konkurs om de inte utnyttjar utländska chaufförer i dåliga bilar och med stora brister i erfarenhet av svenska vägar.
Men dessa petitesser är inget som oroar dagens unga karriärpolitiker. Oron är däremot stor om kraven på omröstning till EU medlemskapet ökar i styrka efter det förfärliga Brexit.
Hjälp vad gör vi då?

Denna insändare publicerades på Newsvoice.se 2016-07-05.

En olycka kommer sällan ensam, tänker nog många av EU:s toppar.
Efter den förfärliga Brexit utgången, så måste presidentvalet i Österrike nu göras om.

Österrikes författningsdomstol godkände inte presidentvalet i maj, eftersom räkningen av poströsterna inte följde reglementet.
Bara 31.000 tusen röster skiljde vinnaren miljöpartisten Alexander Van der Bellen från frihetspartiets ledare Norbert Hofer. Den andra valomgången äger troligen rum i september och EU federalisterna får åter hålla andan.

Dessutom tar Slovakien nu över EU:s ordförande klubba, vars premiärminister Robert Fico klart har deklarerat att han vill minska EU:s makt.
Allt fler medlemsländer är på krigsstigen och protesterar mot att bara Frankrike, Tyskland och Italien skall hålla i taktpinnen.

Den som däremot har glada dagar, trots EU:s handelsrestriktioner, är Rysslands president Putin, som trots sitt pokeransikte säkert ler i mjugg åt EU:s utförsbacke.
Till råga på allt blev han nyligen inbjuden av Finlands president för att diskutera gemensamma frågor grannar emellan.
Sverige suckade och sa att så skulle aldrig vi göra och glömmer lätt att Finlands historia inte är vår.

Trots EU:s ilska och upprördhet lär federalisterna säkert få vänta på Storbritanniens ansökan om utträde enligt artikel 50. Stor turbulens råder om vem som ska få premiärministerposten efter Cameron, när den tippade efterträdaren Boris Johnson insåg att stödet inom det konservativa partiet var otillräckligt.

Det blir spännande att se hur EU kommission och parlamentet skall lösa denna kris, utan att deras ministrar helt tappar ansiktet.

Första steget är att inse att valutgången i Storbritannien var protest från en marginaliserad folkvilja. Inser man inte det utan bara fortsätter att skylla på främlingsfientliga, populistiska partier då är det kört.

Alla händelser har en bakgrundshistoria och precis som inom biomekaniken sker rörelser när krafter kommer i obalans.
EU borde långt tidigare ha förstått att de går i otakt med medborgarna, men sitter man på en tjock plånbok och ständigt omges av fjäskande ja-säjare, då är vägen till insikt mycket lång.

Förmodligen arbetar redan konsulter med frågan hur demokratin i nationalstaterna skall kunna urholkas, utan att väljarna märker det och bara blir mer förbannade.
Tidigare metoder med skrämsel, idiotförklaring och pådyvlad flyktinghumanitet gav inte avsedd verkan. Bakdörren med omval verkar också stängd.

Tänk om EU-topparna med Merkel och Hollande i spetsen kunde förstå att demokrati är rätten att få tycka och skall respekteras, även om makthavarna tycker att majoriteten röstat fel.

EU:s vara eller inte vara, det är framtidsfrågan?
Mindre makt till EU och mer till nationalstaterna är en lika ofrånkomlig som glädjande förändring i Brexits spår.

Den första stora svallvågen efter Brexit chocken verkar ha lagt sig något bland Europas ledare, men det kommer nya som ställer till ännu större problem för politikerna.

Skottland, som är en EU vän vill rösta om igen, om tillhörighet till Storbritannien. Under 2014 blev det ja i folkomröstningen, men nu hänger ett nej i luften.
Irlands framtid är också oviss.
Katalonien och Gibraltar är stora orosmoment för Spanien.
Gerd Wilders i Nederländerna skrapar nog lätt ihop 300.000 tusen underskrifter för att en rådgivande folkomröstning om EU medlemskapet skall äga rum.
I Danmark oroar Dansk Folkeparti, även om dagens statsminister Lars Looke Rasmussen är kallsinnig till folkets röst om EU medlemskapet, så kan förändring ske.
EU länder i öst vill ha fortsatta pengar, men kräver tuffare migrationspolitik. De har en annan historik med erfarenhet av islams framfart och medeltida sedvänjor.
Under 2017 är det också val i Frankrike och Marine Le Pen ligger redan i täten och över Atlanten lurar Donald Trump som kan utmana Hillary Clinton med sina Wall Street vänner.

Frustrationen är nog störst i London, där unga, välbeställda tillsammans med finanseliten kräver ny folkomröstning. Argumentet om lågt valdeltagande i en sådan viktig fråga känns lite ihåligt när 72,2 % röstade, vilket är betydligt högre än brukligt. Många av de som röstat ja funderar nu på om London inte kan bli en egen stat om inte omval blir accepterat?
Demokrati är bra bara så länge Ni röstar som vi vill!
Den största faran i dag är att politikerna, som går i finanselitens ledband, tömmer demokratin på dess innehåll och bara behåller ett uddlöst ramverk.

Skiljelinjen mellan ja och nej sidan till EU medlemskap går främst mellan unga och gamla, mellan stad och land, mellan välutbildade och lågutbildade väljare i hela Europa.

Felet som makteliten, med EU federalisterna och dess lakejer, alltid gör är att inte i tid analysera orättvisor och därmed motsättningar mellan globaliseringens vinnare och förlorare.
Vackra, men innehållslösa ord om att hela landet skall leva håller inte, när post, bank, affärer, skolor, sjukvård, polis, brandkår och arbetstillfällen försvinner från orten.
Arbetarnas oro över lönedumpning, arbetslöshet, bostadsbrist, kriminalitet och terrorhot i invandringens spår, förvandlades mycket tidigt av makthavarna till främlingsfientlighet och rasism, som allt för villigt förmedlades av lojal media.
Politikerna däremot sitter själva tryggt i orubbat bo.

Den bakomliggande orsaken till dagens utveckling i Europa, med så kallade främlingsfientliga partiers framväxt, som jag hellre skulle kalla arbetarvänliga, började redan på 70-talet efter avreglerings- och privatiseringshysterin.
Fri marknad blev då det enda rätta.
Frontfigurerna var då Ronald Reagan och Margret Tatcher. Politiken ledde till att de rika blev rikare och de fattiga fattigare. Unga, arbetare och tjänstemän i främst den lägre medelklassen tillhörde också förlorarna och tappade framtidstron.
Finanssektorn svällde okontrollerat och blev ännu tjockare av ett låna ut pengar till medborgare, som hade förlorat sin standard genom denna orättvisa omfördelningspolitik och sen gick det som det gick när de ompaketerade lånen skulle betalas tillbaka och allt brakade ihop.
Men finanseliten och investmentbankernas allierade, det vill säja politikerna räddade snällt bankerna och notan skickade de till folket genom tuff åtstramningspolitik i hela Europa. EU tillsammans med den europiska centralbanken (ECB) är bara kapitalets riddare.

De borgerliga ledarskribenterna med DN:s Peter Wolodarski i spetsen gråter nu krokodiltårar efter att engelsmännen röstade så fel. EU samarbetet försvåras, liksom öppenheten, viljan att lösa problem gemensamt och inte ge efter för nationalism och ett vi och dom tänkande, låter det unisont från gammelmedias ledarsidor.
Tillåt mig att ironiskt le!

Mot förmodan blev Brexit verklighet och eliten reagerar som vanligt med stor förvåning, trots att opinionsundersökningarna visat på jämt lopp.

Reaktionen var lika i Sverige, när majoriteten av väljarna röstade nej till euron i omröstningen 2003.
Europas elit frågar sig nu; Hur kunde det hända? Hjälp vad gör vi nu?
Motvilligt tycks de ta in att valresultatet är folkets protest mot eliten.
Orsakerna är flera till nej sidans seger, stigande fastighetspriser, sviter efter finanskrisen och inte minst migrationen. Dessa faktorer är gemensamma i flertalet av EU:s 27 medlemsländer.
Nyckelorden i nej sidans kampanj för utträde, med Nigel Farage och Boris Johnsson i spetsen, var ”ta kontroll” över handeln, ekonomin och inte minst över landets gränser.

– Paul Scheffer, forskare, journalist från Nederländerna sätter huvud på spiken i sin bok ”Immigrant nations.”
Han skriver bland annat att ”det grundläggande dilemmat i vår tid är den växande klyftan mellan sociala eliter, som kan röra sig fritt i en värld med allt färre gränser och en växande andel av befolkningen som känner sig hotad av globaliseringen och vänder omvärlden ryggen.” De är förlorarna.

– Samuel Huntington, amerikansk statsvetare, professor vid Harwords universitet och som under början av sin karriär blev ifrågastt, men som efter sin död betraktas som en av världens främsta statsvetare skriver i boken ”The Davos man” från 2004
”Den globala eliten har lite behov av nationell lojalitet, nationsgränser som hinder, som lyckligtvis är försvinnande och ser nationella regeringar som rester från det förflutna, vars enda användbara funktionär är att underlätta elitens globala verksamhet.”

Sociolog – Manuel Castells skirver att ”Elites are cosmopolitan, people are local”

Men statsminister Stefan Löfven nöjer sig med Henrik Arnstads utsagor, trots hans mediokra och ifrågasatta CV.
Hur han skall upprätthålla den svenska modellen och undvika lönedumpning. Det är en gåta jag inte förstår, när arbetslösheten för invandrare ligger på över 20 % jämför med svenskföddas dryga 4 %. 70 % av försörjningsstödet går till invandrare i Malmö och utan Robin Hodd skatten skulle staden för länge sedan vara konkursfärdig.

Globaliseringen medför negativa, sociala verkningar och migrationens stora sociala påfrestningar ger mycket dystra framtidsutsikter för främst lågutbildade, är andra resultat från ansedda forskare. Lågutbildade invandrare är dessutom mycket svårare att integrera.
Vinnarna är välutbildade inrikesfödda som bor i skyddade tillväxtzoner, inte minst våra politiker. De kan skörda vinsterna av ett framväxande herrskap och tjänstefolkssamhälle.
Förmodligen har inte våra partiledare tagit del av resultaten från dessa migrationsforskare.

I SVT:s Godmorgon Sverige, dagen efter den brittiska folkomröstningen, var Birgitta Olsson, liberalerna, mycket upprörd, ja rent ut sagt förbannad över det vilseledda brittiska folket som röstat fel. Folkomröstningar stod inte högt i kurs.
Hon röstade till exempel nej till åtstramning av asylreglerna några dagar tidigare tillsammans med vänsterpartiet och centerpartiet. Liberalerna och kristdemokraterna lade ner sina röster, medan s, mp, m och sd såg till att förslaget blev verklighet.

Varför kan inte dessa humanister förmå skatteverket att lägga till en ruta i deklarationen, där alla multikulturella förespråkare kan kryssa i ett extra % belopp i skatteuttag, som skall gå till invandringens skenande kostnader?
Troligen skulle resultatet bli skralt, för min erfarenhet från arbetslivet är att dessa självgoda vänsterliberaler sällan bjöd på en bulle till kaffet!

Jag kan nästan höra oron i Bryssel. Hur skall det nu gå med våra löner och förmåner, om krav på folkomröstningar upprepas?

EU har aldrig varit folkets projekt, utan elitens. Nyckelord är den ”fria rörligheten”, som förutsätter att EU:s yttre gränser kan kontrolleras. När både Dublin och Schengen avtalen brakade ihop, så var invasionen från Afrika och Mena länderna ett faktum.
Majoriteten som kom var starka, unga och friska män, fattiga kvinnor med barn blev kvar i flyktinglägren, dit elitens humanitet inte längre orkar fram, när biståndsbudgeten nu har plundrats på 33 %!
Enligt eliten kallas alla för flyktingar oavsett skyddsbehov och avsikter. Lockropen från Sverige har skallat högst under många år, för att nu tvärt tystna, när kommunerna knäar och skattehöjningar är i sikte.
Jimmie Åkesson kan nu nöjt säja, vad var det vi sa och järnrören verkar äntligen ha fallit i glömska. För nu letas partiets program fram ur papperskorgarna.
Det humana förklädet har nu stora revor och allt fler väljare har upptäckt hur flosklerna om värdegrund och medmänsklighet varit byggda på lösan sand.

EU har aldrig fått folkets förtroende utan endast kapitalets och deras lakejer. EU har misslyckats med de stora frågorna som till exempel miljö, arbetslöshet och migrationen. Däremot har engagemanget varit desto större i de små frågorna som gurkors utseende och snusets farlighet.

Multikulturalism med stor invandring, försämrar ett lands gemensamma och historiska värdegrund och urholkar välfärden. Marknadsliberalism med fri rörlighet försämrar löner och arbetsvillkor för arbetarna och framför allt hos de som befinner sig längre ner i samhällstrappan.

Om vissa grupper får det sämre innebär det att andra får det bättre, så enkelt är det.

Det ingen av makthavarna talar om är den stora åderlåtningen av erfarenhet och kunskap som sker i migrationens kölvatten, när framtida återuppbyggnad måste ske i deras hemländer. Nej, invandrarna skall rädda vår framtida välfärd, trots att de flesta numera ser att motsatsen sker.
Vinsten av invandringen tillfaller bara ett fåtal, inte minst inom den skrupelfria flyktingindustrin.
Våra politiker ser sin karriär gynnas av landets humanitet och får beröm från de främsta inom FN, EU samt av inflytelserika, globala och finansiella aktörer. Den egna befolkningen struntar man i.

Vad politikerna inte talar om är att svensk flyktingpolitik består av ett stort demokratiunderskott. Riksdagen har utan debatt och utan konsekvensanalys bara klubbat i genom att Sverige skulle förvandlas till ett mångkulturellt samhälle, redan från 1975 och framåt.

Min bror, långtradarchaufför med över 40 år bakom ratten kan berätta om hur den fria rörligheten har gjort arbetare från andra länder rotlösa, försämrat svenska chaufförers arbetsvillkor, dumpat löner, givet ökad stress och om åkerier som gör konkurs om de inte utnyttjar utländska chaufförer i dåliga bilar och med stora brister i erfarenhet av svenska vägar.
Men dessa petitesser är inget som oroar dagens unga karriärpolitiker. Oron är däremot stor om kraven på omröstning till EU medlemskapet ökar i styrka efter det förfärliga Brexit. Hjälp vad gör vi då?