Kanske Ni redan har läst denna debattartikel i Aftonbladet den 9 februari? Men den är så bra, att den behöver upprepas.

Kraften i genomslag blir mycket starkare om kritik kommer från det egna ledet. Innehållet i denna debattartikel från två unga S-jurister har många fosterlandsvänner skrivit om åtskilliga gånger, men då kom snabbt rasiststämpeln fram.

Nu blir det allt knivigare för rörelsen att väja stämpelfärg. Vad ska medarbetarna på deras tankesmedja ”Tiden” nu komma med?

Ökade anslag från LO och partiet för att ”rädda demokratin”, dvs. makten, som förstört fosterlandet är ingen framkomlig väg, när ris och klander kommer från deras egna fästen. Nu av två orädda och unga män i karriären. Jag tycker att de i stället skulle fundera på engagemang i AfS.

”Socialdemokratin sjuk – avtalet ett symtom

S-debattörer: Lämna Januariavtalet

Socialdemokraternas stöd är på väg ner i avgrunden. En försvinnande del av medborgarna tycker januariavtalet är bra eller att Sverige utvecklas i positiv riktning. Den senaste tiden har den samlade oppositionen kört över januariavtalets parter och man kan ifrågasätta i vilken mån avtalet ens existerar. Avtalet och dess nyliberala prägel förklarar väljarraset sedan januari förra året.

Men den större berättelsen, den om hur vi kunde hamna här, är inte en berättelse om januariavtalet. Socialdemokratin är sjuk, och sjukdomen kommer inte från något avtal, globaliseringen, inte ens från Centerpartiet. Den kommer inifrån själva socialdemokratin.

Skälet till att socialdemokratin krymper för var dag är avståndet mellan vad vi säger och vad vi gör. Vi underkänner människors förmåga att tänka. Vi har ingått ett politiskt avtal där vi har inte väljarna med oss. Vår politik är – när den är som bäst – att tillskjuta några miljarder till verksamheter som lider av systemfel. Det finns knappt någon socialdemokratisk politik i januariavtalet.
När man uttrycker sig i sådana ordalag hoppar det genast fram partitjänstemän som säger att man minsann inte förstår hur mycket tillskotten betyder för en helt vanlig svensk kommun. Det visar hur fjärmad man är från verkligheten. Nedskärningarna kommer fortsätta, på våra sjukhus, äldreboenden, skolor, inom idrotten och kulturen. Att det kommer förklädas i ord som omorganisering, effektivisering och digitalisering gör saken värre.

Bara fram till 2026 finns ett finansieringsgap på 90 miljarder i väl- färden för att kunna bibehålla dagens standard. Dagens standard, med dagens arbetsvillkor – en skam för ett välfärdssamhälle. Våra futtiga anslag visar att vi inte förstår systemfelen i svensk välfärd. Vi har valt att styra den som vilken marknad som helst.

I riksdagen saknas stöd för denna typ av systemkritik. Partierna är överens om målen, och bråkar om medlen. Därför måste vi som socialdemokrater visa oss fria i vårt förhållande till ett januariavtal ingen gillar. Vi måste säga vad vi tycker och agera därefter.

Skälet till att personer alltid säger att vi måste bli bättre på att lyfta fram vad som är socialdemokratisk politik i januariavtalet – och inte bara direkt talar om vad som är socialdemokratisk politik – är att där inte finns någon. Vi ingick inte det här avtalet för politikens innehåll. Vi ingick avtalet för att hålla ett fascistiskt parti borta från makten.

Men skälet till att Sverigedemokraterna blivit så stora är att vi drivit människor i deras famn genom årtionden av privatiseringar, åtstramningspolitik och en ohållbar migration. Och nu har vi bundit oss vid ett avtal som cementerar allt som varit fel med de senaste 30 årens utveckling.
Därför måste vi ställa oss frågan – vilken sida av en död politisk tanke vill vi ställa oss om? Nyliberalismen, så som vi de senaste 30 åren känt den, är om inte död så döende. I det skeendet har socialdemokratin nu gjort sig till den politiska respiratorn för en död idé.

Socialdemokratin ska inte be om ursäkt för att man har en stolt tradition av att ta ansvar för Sverige. Men den ansvarskänsla som utplånar oss måste ifrågasättas. Vi sätter landet före partiet så till den milda grad att vi har börjat förakta andra partier som står upp för sina väljare i riksdagen.
Människor i det här landet häpnar när vi beter oss på det viset. Ingen bryr sig om någon kristdemokrat har varit inkonsekvent i sin syn på budgetprocessen eller om en vänsterpartist lägger fram förslag som SD sedan röstar på. Människor bryr sig om sjukvården och skolan – om jämlikheten och samman- hållningen den ger ett samhälle. I den debatten finns vi inte.

Vad betyder ansvar för en socialdemokrat? Vi är redo att ta ansvar när landet ska regeras och ministerposter fördelas. Men vem ska ta ansvar för vad som gått sönder i samhället? Tar man ansvar i bemärkelsen att man tar makten, följer det med att man måste ta ansvar också för vad som blivit fel.
Ingen gillar den som skyller ifrån sig. Konsekvensen blir insikten om att vi genom politiska beslut har valt att befinna oss där vi är i dag. Samhället är inte underkastat föränderlighet bortom människans kontroll, vi äger gemensamt vår framtid. Att erkänna sina misstag är en jobbig sak, men det inger också frihet och hopp.

Januariavtalet är inte sjukdomens orsak, utan dess symtom. Men så länge vi sitter fast i det kommer vi varken att växa eller kunna komma åt sjukdomens orsak. Därför bör vi lämna det.

Filip Patriksson och Samuel Guron, aktiva i S-jurister på Stockholms Universitet”

https://www.aftonbladet.se/debatt/a/9vVy0E/socialdemokratin-sjuk–avtalet-ett-symtom

Bilden från artikeln i Aftonbaldet

—————————————————————————————————————–

Ett Tack till Jenny Piper, bloggare i Skånetrakten, som tipsade om länken till Aftonbladet. För Aftonbladet tar jag bara del av i undantag.

Kanske det kommer fler unga socialdemokrater, som vågar ta bladet från munnen, när SD nu är det största partiet och fortsätter att växa, då kan epitetet ”ett fascistiskt parti” vara på väg ut.