Att skriva om Israel-Palestina konflikten är som att välta en bikupa, inte minst efter den senaste intifadan av förbittrade palestinier. Där minst 116 gränsaktivister har dödats och många skadats av Israeliska soldater vid gränsen mellan Israel och Gazaremsan sedan i början på maj i år. Krisen utlöstes av den amerikanska flytten av deras ambassad till Jerusalem. Ett beslut som godkänts av kongressen sedan flera år, men utan verkställande, för tidpunkten var aldrig den rätta.

I veckan skall FN:s generalförsamling rösta om en resolution  som fördömer Israels vedergällningsaktioner, när deras gräns provoceras. FN:s skrivelse är en repris av den som föll i säkerhetsrådet tidigare, då USA röstade nej.
Nära Israels södra gräns i södra Syrien har Iranstödd shiamilis positionerat sig, klädda i syriska arméuniformer enligt  Wall Street Journal. I Libanon finns träningsläger för palestinska Hamas. Men  dessa provokationer är inget som berör FN.

Endast Israel har skuld

Vänstern med regeringen samt vissa skribenter i sociala medier har sin uppfattning klar. Allt är Israels fel, som kört bort palestinier från deras mark efter andra världskriget och ständigt utvidgat sitt territorium. FN:s roll med stormakternas stöd i staten Israels tillblivelse 1948 och arabstaternas anfallskrig dagen efter glöms helst bort. Arabstaternas judehat och förföljelse från Muhammeds tid är också väl förträngt.

Långt innan nazisterna tog makten i Tyskland, har det funnits tysta medbrottslingar till antisemitismen, både inom högern och vänstern i alla samhällsskikt, inte minst inom  politiska församlingar.

Alla judar, men få muslimer
När det gäller våldsbenägna invandrare så påpekas det i varje artikel i vänsterliberal media efter nya faktabaserade avslöjanden, att det bara är en liten, liten del av alla muslimer som utför brottsliga gärningar. Jag upprepar min reflexion beträffande den lilla del av brottsbenägna muslimer; då skulle det väl vara enkelt att straffa, bura in och utvisa dem?

Antisemitism förminskas av media och politiker, när det kommer från radikala islamister, men förstoras när det kommer från Nordiska Motståndsrörelsen.
Men när det gäller judar, så handlar det om alla, utan minsta differens, mellan ledarskap och judar som vill leva i fred med palestinier. Tänk så praktiskt att låta avsändaren få bestämma antisemitismgrad!

Min dotter med 25- års lärargärning bakom sig, kan berätta om judehat från muslimska  elever med ursprung från Mellanöstern. Att allas lika värde predikningar inte får fäste kan bero på näring från hemmet. 

Ibland tror jag att ursprunget  till judeförföljelsen kan vara avundsjuka på företagsamma judar!

Förädling av goda och dåliga egenskaper
Judarna har genom historien  utsatts för förföljelse genom expropriering av egendom, extra skatter, varierande yrkesförbud, kvotbestämmelser mm som lärt dem att överleva genom skicklig navigeringskonst mellan olika maktcentra. En konst som kan ge god utdelning i affärer, där nidbilden än i dag är den girige ockraren.

Grunden för konsten att överleva och förmera sig är judarnas starka bildningsideal, som ständigt har förädlats. Skillnaden är avgrundsdjup till islams ideologi med den frihetsföraktande Koranen i högsätet, som stagnerat utvecklingen i  muslimska länder. Muslimer från Afrika och Mellanöstern ser Sverige som det bästa valet. Tänk att få all välfärd i knät, helt gratis och samtidigt få behålla sin religion, som står över landets lag!

När oljan tryter och fossila bränslen ersätts av andra, så tvingas även arabländerna till avsteg från Koranens verser. Kungahuset Saudi måste nu lätta en aning på kvinnoförtrycket och tillåta kvinnor inom vissa yrken och låta dem själva få sitta bakom ratten utan chaufför.

Kunskap är svårare att lägga beslag på än egendom, därför är bokbål och yttrandeförbud på sikt verkningslösa. Detta har aldrig makten insett utan upprepar ständigt historiens misstag, när förtryckta blir de nya förtryckarna.

Kanske judarna navigeringskonst, bildning och skicklighet i affärer är bakgrund till dagens judiska bankimperium, som utgör det största hotet mot fria nationalstater?
Deras främsta mål är att bevaka och föröka sin förmögenhet och då är trilskande nationalstater bara i vägen för NWO till skillnad från EU och FN.

Likhetstecken sätts alltför ofta utan reservation mellan den globala finansmaffian av judisk börd och alla judar.

Utredning om Israels utomrättsliga dödande
Utrikesminister Margot Wallström har efterlyst en grundlig utredning av Israels utomrättsliga dödande, men jag tror att partiskhet med Palestinas ledare är lika med grundlighet om UD får styra.

Hamas terror lär nog behandlas mycket ytligt. Kanske för att den till stora delar finansieras av Svenska biståndspengar?

Jag publicerar åter illustrationen från Steget Efter/Twitter som tittat in i Margots arbetsrum.

I SvD den 4 juni ”Under strecket” nämner Per Jönsson, Mellanösternexpert, en bok av Ronen Bergman, jurist, samt Israels tyngste säkerhetspolitiske reporter. ”Rise and Kill first: The secret history of Israels targeted assassination”.

Där dessa återgivna rader fastnade hos mig, men troligen inte hos regeringen.

”……..Israels förlitan på mord som ett militärt redskap beror inte på slumpen, utan härrör snarare från den sionistiska rörelsens revolutionära och aktivistiska rötter. Från Förintelsens trauma och från känslan hos Israels ledare och medborgare att landet ständigt lever under risken för utplåning och att, liksom under Förintelsen, ingen annan kommer att skynda till dess hjälp….”

Att utrikesminister Margot Wallströms hjärta klappar för Palestina har väl inte undgått någon?

Arabernas judehat har pågått under hundratals år, men det är något som vänstern ständigt förtränger, för här görs skillnad på god och ond terrorism. Den judiska staten möjliggjordes  av stormakterna och FN, som hade dåligt samvete över sin undfallenhet över Hitlers slutliga lösning för judarna.
Vilket påminner mig om deras undfallenhet till dagens islam, vars ideologi är våldsförespråkande och antidemokratisk, som nu får breda ut sig i hela Europa.

Vad FN glömde var att landet beboddes av araber, som direkt gick till motangrepp. Dagen efter att staten Israel utropats gick fem arabstater till anfall, men förlorade trots överlägsenhet i vapen och trupper. Sedan dess har krigen och upploppen fortsatt och Israel har ständigt utvidgat sitt territorium på bekostnad av palestinsk mark, vilket eskalerat judehatet. Fanatiker har funnits och finns på båda sidor i denna svårlösliga konflikt.

Araberna tackade nej redan 1948 till en egen stat, åtskilliga fredsförsök senare har stupat på deras vägran att godkänna Israels rätt att finnas till.  Dagens bild är att araberna är oskyldiga offer för en västlig kolonialmakt, en förklaring som vänstern gillar. Den bilden pådyvlas även oss, som protesterar mot massinvandringen.

Hur fred skall kunna lösas med en part som vill utplåna den andra, begriper jag inte.

Vad som ändå blev för mycket för västvärlden var uttalandet nyligen från Mahmoud Abbas, president i den självstyrande palestinska myndigheten i Ramallah på Västbanken, att judarna själva var skyldiga till förintelsen! Hans regim är ökänd för förtryck och korruption, hans bröder i regeringen har blivit rika på biståndet.

Men jag undrar om det har någon påverkan på Margot Wallströms generositet med biståndet till Palestina? Här har Steget Efter på twitter kikat in i hennes arbetsrum.

Terrorister som döms erhåller 580 dollar/månad och den som dödat en israel kan få fem ggr mer. Pengarna går till terroristernas familjer på Västbanken. Under 2017 utbetaldes 347 miljoner dollar, där Sverige är en stor finansiär, enligt tre kända liberaler i ett inlägg i Östgöta Correspondenten den 17/5 under rubriken ”Indirekt svenskt stöd till terrorism.”

I dagarna blir många palestinska familjer rika, när Israel hårt slår tillbaka angreppen från palestinska aktivister i Gaza, som försöker riva stängslen mot gränsen. Denna gång utlöstes krutdunken, när USA:s ambassad flyttades till Jerusalem, som Trump erkänt som Israels huvudstad, efter ett gammalt beslut, som inte tidigare har verkställts.

Att Israel till skillnad från sina grannar är ett demokratiskt, öppet och modernt samhälle, som är känt för sin högteknologi och berömvärda innovationer glöms ofta bort av politiker. Givetvis finns det problem med ortodoxa judar, araber och invandrare från främst Etiopien, som vägrar få fäste i ett modernt samhälle. Samma problem finns i hela Europa, inte minst i Sverige, där kunskapslösa och naiva politiker har beslutat om landets mångkulturella förvandling över våra huvuden, med resultat som förskräcker mer och mer för varje dag.

Enligt många makthavare både i EU och FN med sina lojala ja-sägare, så råder skillnad på både god och ond rasism och terrorism, men jag vill inte bidra med skattepengar till terrorism, oavsett om den kallas ond eller god.

Läs gärna artikeln om  Amnestys rapport: Ett Palestina på väg mot total diktatur – Ledarsidorna.se, från i fjol och Ulf Cahns dagsaktuella artikel  ”Väst föll i Hamas-fällan igen”.

Signaturen ”Staffan” har vid upprepade tillfällen i sina kommentarer lyft fram Barcelona avtalet mellan EU och arabländerna 1977. Här kommer en enkel sammanfattning, som kan bringa mer ljus över EU:s bejakande av flykting- och migrantströmmar.

Bakgrund
Efter att staten Israel utropades den 14 maj 1948 blev landet angripet av Egypten, Jordanien, Syrien, Saudiarabien och Jemen. Striderna fick följden att Israel utvidgade sitt landområde att även omfatta västra Jerusalem, innan ett vapenstillestånd slöts i januari 1949.

Därefter har oroligheterna fortsatt. Under våren 1967 ökade spänningarna i området, sedan arabländerna hade bildat en försvarsallians. I gryningen den 5 juni 1967 anföll Israel med sitt moderna stridsflyg Egypten. Redan första dagen slogs Egyptens flygvapen ut och Israel kunde avancera. Följden, efter detta för arabstaterna så förnedrande nederlag, blev att Israel ytterligare kunde utvidga sitt område, med Västbanken, östra Jerusalem, Gazaremsan, Golanhöjderna och Sinaihalvön, som sedan lämnades åter till Egypten. (Källa: NE, Landguiden, AFP, Reuters).

Men 1973 var det dags igen för muslimerna att gå till angrepp för att ”kasta judarna i havet” och ett skamfyllt nederlag upprepades.

Efter dessa nederlag, så förstod Arabländerna att en annan strategi var nödvändig för att kväsa Israels bundsförvanter i väst.

Då samlades arabländernas oljekungar till ett möte i Kuwait 1973, där en kravlista för oljeleveranser till väst upprättades. Priset hade då fyrdubblats och oljekrisen var ett faktum, som hotade hela västvärldens välfärd, när dess motor, energiförsörjningen tog allt mer från ländernas BNP.

I Barcelona 1977 slöts avtalet mellan EU och arabstaterna. Priset för Europas  oljeleveranser blev migration och islamisering!

Den som redogjort mycket pedagogiskt för detta är innehavaren av bloggen ”Den rosa traktorn”, därifrån citerar jag kravlistan.
https://rosatraktor.com/2017/08/01/har-du-nagonsin-undrat-varfor-eu-har-oppnat-sina-yttre-granser-vidoppna-sa-att-horder-av-muslimska-flyktingar-kan-floda-fritt-over-vara-

”Dessa krav var:

• Öppna upp för invandring från muslimska världen.
• Lätta spridningen av islam i Europa.
• Komma igång med aktiviteterna för att främja attityder som ger en positiv bild av arabisk kultur till exempel. Fokusera skolor på Europas kulturella skuld mot Islam och fokusera på positiv propaganda av Islam.
• Ge fullt stöd till de krav som Arabförbundet använde i Israel-Palestina konflikten.”

Frankrike var i vanlig ordning gossen Judas, som övertalade de andra 9 dåvarande EU länderna att gå kraven till mötes, för Frankrike hade tappat sina kolonier och ställning som stormakt. Övertalningen lyckades men utan att ländernas medborgare informerades.

(Nu är landets president åter i farten. Emanuelle Macron leder EU:s aktion mot begränsning av yttrandefriheten. För nätets plattformar för folkets utbyte av åsikter gör att makthavarnas informationsmonopol har stoppats. Deras megafoner från systemmedia ställer givetvis upp, med DN och Expressen, som ivriga jakthundar på alla fake news med undantag av sina egna)

Därefter har oroligheterna, krigen, terrorns alla förgreningar i Mellanöstern eskalerat i kölvattnet av ”den arabiska våren,” vilket satte fart på flyktingströmmarna, där en stor del också var välfärdsmigranter, som önskad ett bättre liv. I dessa stömmar kunde kriminella och IS-krigare gömma sig. Hos oss behövdes inga ID-handlingar, det räckte att man sa att man kom från Syrien, så var PUT klart. ”Vi måste lita på deras ord” kläckte en feminist från miljöpartiet ur sig, redan då hög på godhet.

Flera orsaker
Jag tror att det finns många orsaker till Tysklands och Sveriges sk. lockrop/pullfaktorer, utöver oligarkernas krav på folkutbyte.
Undefallenheten mot islam ”fredens religion” kan bottna i att Tyskland var angripare under 2:a världskriget och Sverige endast åskådare. Priset för denna hållning får värdländernas medborgare betala. Makthavarna med sina lojala skaror har bara tjänat på det multikulturella kalaset.
Europas terroroffer överstiger nu ett 1000 tal av oskyldiga medborgare. Men det är smällar folket får ta, när IS krigarna praktiserar sin tolkning av islam. De promenerar ut och in, till generösa länder, som förträngt Dublin avtalet. Skulle någon påminna om det, så mobilserar vänstern tillsammans med liberaler horder av professionella gråterskor och media fångar små barn på bild.
Krigsindustrin har glada dagar med polariseringen mellan stormakterna, som i nutid har stor skuld bakom Mellanösterns våldsamheter.

Stormakternas skilda lojaliteter i Syrien
USA och Ryssland fick i Syrien olika lojaliteter, med gemensam nämnare att köra ut IS, som USA i tidigare skede gödslat med resurser.
USA  tillsammans med kurder och opposionella i Syrien vill störta Assad regimen, liksom Turkiet, medan Ryssland, Iran med shia muslimska miliser vill ha den kvar, vilket nu är ett faktum, när Putin tack vare sitt stridsflyg åter stigit upp på scenen för världspolitiken. Något som västs media inte berättar är att en stor del av befolkningen hellre vill ha kvar Assad, än styre av USA lojala grupper. I vanlig ordning är det stormakternas bevakning av olja, gas resurser, som nu är motorn i Syriens krigshärdar.

Oligarkerna gnuggar händerna och Sverige blev mångkulturellt
Det globala kapitalet med valutaspekulanten och torpeden Georg Soros i spetsen har fått EU:s ledare med understöd av vänsterliberaler, att helt öppna sina gränser för migrantströmmarna. Föråldrade internationella konventioner blev  alibi, som Sverige blev världsbäst på att efterleva, bortsett från Dublinkravet, att söka asyl i Europas första ankomstland. Förklädet blev humanitet, medmänsklighet, lika värde etc. Där såg Sveriges karriärtörstiga politiker till att bli den gode segraren i tävlingen ”the good guy och the bad guy” med sin proklamation om världens stormakt i humanitet.

När folket protesterar allt mer mot denna öppna hjärtans politik, är Merkel och Löfven tätt sammansvurna i sina krav på att EU:s länder i öst också skall öppna porten för migrantinvasionen. Deras ledare håller ännu stången, för de vet genom historien vad detta kan innebära för sin egen befolkning.
Olof Palme hade redan 1975 fått riksdagen att besluta att Sverige skulle bli mångkulturellt, utan att frågan fördes ut till folket.
Vilket nu sänkt Moder Svea för lång framtid, mycket tack vare duperade, indoktrinerade och mutade medborgare, inte minst inom flyktingindustrin, som inte vill se migrationens konsekvenser, när plånboken fylldes med skattepengar.

En enkel sammanfattning är att högern/alliansen såg sänkta löner med spakare fack och vänstern fler röster, när många arbetare röstade fel. Kyrkan fick en bra plattform för sin affärsidé, att vara god och snäll, kanske med förhoppning om nya själar. Och över alltihop lyste globaliseringens fanbärare, som gnuggade händerna av förtjusning över folkutbytet. Medborgare som såg att detta var fel, smutskastades med stegrad förföljelse, där grundlagen nu också är utsatt för attack.

Allt detta har nu eskalerat och skakat om samhällets grundvalar. Om dagens politiker är helt okunniga om bakgrunden i Barcelona avtalet eller bara slipade för egen vinning vet jag inte.
Men varje medborgare måste inse sitt ansvar för framtida generationer den 9 september och förstå att man även har ansvar för det man inte sa eller gjorde, medan tid fanns.

Utrikesministern är sur över att hon inte får EU med sig i godkännande av Palestina som stat, vilket var en av hennes största bravader som utrikesminister, efter valet 2014.

Hennes kollega i Österrike, Katrin Kneissl har inte samma  förtroende för Hamas och Fatah, som vår regering.

Att erkänna en stat, där ett ledande parti vill utplåna den andra staten från jordens yta, banar inte väg till nya fredsförhandlingar, vilket Wallström tycks tro.
Men hon ger sig inte, nu skyller hon på, att  Israels agerande mot henne kan ha påverkat andra mindre Palestina-entusiastiska länder att säga nej till Palestinas begäran. Att hon själv med sitt ensidiga och odiplomatiska agerande kan  ha försatt henne i ”persona non grata” från Israel, finns inte.

Och inte blev det bättre när tumult utbröt i knesset (Israels parlament) när Mike Pence, USA:s vice president den 22 januari under ett besök sa att ”Det är en stor ära för mig att vara i Israels huvudstad, Jerusalmen.” Vilket fick de arabiska ledamöterna till handgemäng. Pence väntade ut bråket och förklarde att flytten skulle ske redan under nästa år (SvD 23 januari).

Globaliseringen ökar avståndet mellan folket och politiker
Vad som är så svårt i denna konflikt är att många sätter likhetstecken med Israels befolkning och  med  Rotschild och Soros finansiella imperium, en judisk världskonspiration.
Att sätta likhetstecken  mellan folket och deras makthavare gör att det lätt blir fel. I flertalet länder är avståndet större än någonsin, mellan folket och dess politiker, tack vare att de är globaliseringens lakejer.
Jag är oerhört kritisk till vår feministiska regering, men en medborgare i Israel kanske tror att jag är en mångkulturell, muslimtrånande feminist.
När jag istället glädjs åt ökat stöd för partier som MSM svartmålar och hotar. De är den enda räddningen för att oligarkernas framfart skall bromsas. Men nya makthavare kan vara ett lätt offer för tidigare förtryckare, som genom historien visat på stor skicklighet, att snabbt byta stol, färg och parti.
Förmögna, kapitalägare liksom dagens politiker har en otrolig förmåga att inta många skepnader, inte minst när historien vänder.

Reaktionerna efter Donald Trumps tillkännagivande om att erkänna Jerusalem, som Israels huvudstad och att flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem har som förväntat vållat starka reaktioner.

Margot Wallström kontaktade direkt särkerhetsrådet för att få medhåll för sitt djupa beklagande och Emmanuel Macron ringde snabbt till den opålitlige Trump och försökte övertala honom att ändra sig.

Fördömanden är nu starka från EU, FN och Europas politiska elit.

DN skriver i en ledare att det är ”Fel att erkänna Jerusalem” vilket är förväntat med deras enögdhet i den komplicerade Israel-Palestina konflikten, medan SvD den 7/12 är mer nyanserad.

Där skriver utrikesredaktören Jesper Sundén att ”Trumps utspel kan öppna för en ”fredsdeal.” Trumps strategi i gamla affärsuppgörelser ”har alltid varit att rejält öka insatserna och de alternativa kostnaderna för motparten.”

Kanske är detta ett försök att tvinga palestinierna till förhandlingsbordet, efter åratal av misslyckanden?

Men om detta går hem hos den korrupte palestinska presidenten Mahmoud Abbas och Hamas, som vill utplåna staten Israel och nu uppmanar till en ny intifada, är mycket tveksamt.

Trångt mellan heliga platser
Ett stort problem är att både judar, kristna och muslimer gör anspråk på Jerusalem. Kalgomuren, Heliga gravens kyrka, Klippdomen och al –Aqsamoskén på Tempelberget är heliga platser för både kristna, judar och muslimer.

JS skriver ”Jerusalem är en stad laddad med så mycket religion och helighet att rationella argument inte räcker långt. Där var Abraham nära att offra sin son Isak. Där byggde Salamo judarnas heliga tempel. Där dömdes Jesus till döden och därifrån steg profeten Muhammed upp till himlen från den plats där klippmoskén nu står.”

Man kan bli svettig för mindre och jag konstaterar att religion är opium för folket, här hade Marx i alla fall rätt.

Ökat territorium efter sexdagarskriget
Efter sexdagarskriget, 1967, då Israel fullkomligt desarmerade arabstaternas försvar hos Egypten, Syrien och Jordanien, så ockuperade Israel den östra delen av Jerusalem, som dessförinnan löd under arabiskt styre. Den västra delen av staden hade efter en tidigare konflikt, då arabstaterna anföll Israel hamnat under Israels styre.

Konflikterna har varit legio alltsedan FN:s delningsplan av Palestina verkställdes 1947 och staten Israel föddes.

Att regeringen vid tillträde efter valet 2014 erkände Palestina som stat har inte förbättrat relationen till Israel, där Margot Wallström blivit en persona non grata, som hon har svårt att förstå.

Tveksam svart och vit inställning
När hon med vänsterliberaler och media ensidigt hyllar Palestina och enbart lägger skulden på denna svårlösta konflikt på Israel, så blir jag misstänksam och hela den Gardellska familjen med Ship to Gaza utflykter, gör att jag får svårt att hålla huvudet kallt.

FN:s agerande både i nutid och dåtid verkar, däremot vara tabu att kritisera, för där trivs utrikesministern allra bäst. Men jag har frågetecken för, om hennes ”fika-ambition” i säkerhetsrådet har kommit till sin rätt.

Min äldsta dotter har under sin lärargärning haft stort engagemang för sina elevers kunskapsutbyte med elever i länder med andra religioner. Efter flera besök i Israel, hos både palestinska och judiska ungdomar är sanningen inte så enkel.

Men vad hon enkelt konstaterar är att svensk media inte låter båda parter komma till tals, tyvärr är de även i denna konflikt duktiga på fake news och dåliga på konsekvensneutralitet.

Makthavares agerande stöds inte av alla
Jag tror att många medborgare förknippar Israel med Rotschilds bankimperium och Soros NWO planer, men det är lika fel, som att säga att jag och många andra, som hamnat utanför åsiktskorridoren, är mångkulturella och applåderar vår feministiska regerings strävan att vara en humanitär stormakt.

Flera nycklar behövs

Många hävdar att nyckeln till fred i Mellanöstern är lösning på denna konflikt, men jag tvivlar. Ingredienserna i Mellanösterns alla konflikthärdar är komplicerade och betydligt fler än staten Israels agerande sedan andra världskriget. 

Utan att tillräckligt behärska historien blir jag misstänksam, när regeringen med Margot Wallström i spetsen bara använder en nyckel, genom att enbart ta parti för Palestina, i sällskap med majoriteten av vänsterintellektuella. De tycks helt nonchalera att Israel är den enda demokratiska utposten i hela Mellanöstern.

Den Israelprovocerande godhetsdemonstrationen med Ship to Gaza är bara ett exempel på konflikthöjande aktivitet. När bröderna Mattias och Jonas Gardell med Henrik Arnstad applåderar, då förstår jag att något är fel.

Ensidig lojalitet är ej konfliktlösande

Sveriges regering erkände Staten Palestina den 30 okt 2014, efter att socialdemokraterna hade bildat minoritetsregering med miljöpartiet och med VPK som stödparti.

Regeringen ansåg direkt att de folkrättsliga kriterierna för ett erkännande av Palestina var uppfyllda.

Vilket jag ännu har svårt att förstå, när terrorgruppen Hamas, som vill utplåna staten Israel, har stort inflytande i den Palestinska regeringen.

Syftet med Sveriges erkännande enligt UD var att bidra till en framtid där Israel och Palestina kan leva sida vid sida i fred och säkerhet.

För mig är det schizofrent, att först ensidigt ta parti för den partnern och öka dess bistånd och sedan tro att det kan bidra till fred….

Persona non grata

Inte konstigt att den ”synskadade” Margot Wallström är persona non grata i Israel.

Vad värre är, verkar hon i sitt övermod helt oförstående till Israels agerande. Hon intar en förorättad uppsyn, ett vanligt beteende hos makthavare när de handlat fel. 

De flesta reportage i MSM verkar ha influerats av regeringens inställning, därför är det alltid nyttigt att läsa artiklar från båda sidor för att få en egen uppfattning.

Ulf Öfverberg, ordf i Samfundet Sverige-Israel, skrev för några år sedan i SvD, att ”Hamas är problemet – inte Israel” (2014-07-14).

”…….Konflikten i Mellanöstern är komplex men i fråga om Hamas är den ganska enkel. Hamas idépolitiska rötter är en naziinspirerad islamism. De strävar följdriktigt efter en etnisk och religiös rensning av regionen. Kvinnor ska hållas under en pedantisk kontroll och homosexuella jagas. Judarna ska utrotas och sedan alla andra som inte delar Hamas utopi. Fundamentalismen är ledstjärnan och våldet metoden…….”

Detta är exakt vad som pågår i alla parallellsamhällen med no go zoner och dessvärre har utrikesministerns ”synfel” smittat hela regeringen. Busen är här inte Israel, utan alla medborgare som de stämplat som främlingsfientliga och högerextrema.

Ulf Öfverberg avslutar sin artikel med ”….. Vad människorna i Gaza behöver är en demokratisk regim – en regim som inte är en terrororganisation. Det är Hamas som är problemet – inte Israels självförsvar”

https://www.svd.se/hamas-ar-problemet–inte-israel

För Sveriges del vill jag tillägga en ny regering utan synnedsättning.

Lästips!

-”Israel–Palestina-konflikten är en aspekt av Mellanösternkonflikten och åsyftar de motsättningar som uppstått mellan Israel och de palestinska araberna efter att staten Israel grundades år 1948 i Palestina” (Wikipedia).

En artikel om konflikten, med fokus på dess

– Historia

– Fredsprocessen

– Aktuella tvistefrågor

– Nuläget

https://sv.wikipedia.org/wiki/Israel%E2%80%93Palestina-konflikten

-Sören Wibäck journalist, författare med gedigen erfarenhet från Mellanöstern har skrivit boken ”Ett Land -Två Folk” om Israel-Palestina konflikten, som fått mycket goda recensioner. Till exempel

»Wibecks informativa översiktsverk kan vara utmärkt läsning för den som vill börja orientera sig i Mellanösternkonflikten och dess bakgrund.«  Svenska Dagbladet

»En balanserad och överskådlig bild av konfliktens historia och nutid.«  Upsala Nya Tidning

http://www.historiskamedia.se/bok/ett-land-tva-folk/