Miljonrullningen fortsätter från kulturminister Alice Bah Kuhnke , precis som när hon var chef över MUCH, myndigheten för ungdoms – och civilsamhället.
Mottagare för detta penningregn är hennes kära bröder och systrar inom muslimska organisationer som utgjorde hennes plattform och språngbräda ända in i regeringskansliet.

Självklart att dessa tjänster måste betalas tillbaka.

Under våren fick SFM, Sveriges förenade muslimer en nätt liten summa på över en halv miljon av våra skattepengar, trots att den erkände terrorforskaren Magnus Ranstorp har många frågetecken och anser att denna miljonrullning, med all rätt, bör granskas i sömmarna.

För kulturminister Alice Bah Kuhnke räcker det med att, på DN debatt 2016-06-01 skriva ”… att vi kan aldrig acceptera att medborgares skattepengar används till att organisera hatretorik och ökad polarisering…”

Man tar sig för pannan, det är precis vad hon har gjort under hela sin karriär, finansierat dessa hatfyllda och polariserande organisationer, som utgjort en språngbräda för karriären.

Inflationen av bidragspengar får väl ses som ett tack för den hjälpen!

Förmodligen höll hon fingrarna i kors bakom ryggen när hon skrev under artikeln.
Hennes partivänner har stor vana till detta beteende vad gäller Bromma flygplats, förbifart Stockholm, kärnkraft och när den förbaskade kolbiten visades upp.

Skrapar man bort lite av fernissan på dessa muslimska organisationer finner man hatet mot homosexuella, kristna, judar och andra otrogna som enligt Koranens verser bör avlägsnas från jordens yta.

Att enklaver i förorterna, i godan ro, har fått bygga upp en egen stat med egna lagar och rättskipning är skandal utan motstycke. Politikernas kraft verkar ha gått åt till att demonisera sverigedemokraterna och beskylla befolkningen för islamofobi, i stället för att se vad deras humana flyktingpolitik har medfört.

En feministisk politik faller platt till marken, så länge som unga, kvinnor och oliktänkande förföljs och hindras i sina livsval, inte bara av familj och släkt, utan numera av hela områden, när alla parallellsamhällen ständigt fylls på.

När partierna, främst till vänster, är i behov av röster då får man på sanningen pruta, ljuga och hoppas att det går!

Läs gärna Mohamed Omars krönika på http://samtiden.nu från 2016-07-09.

Rubriken lyder ”Okej med svenska bidrag, men inte värderingar.”

Tänk om våra politiker mer hade lyssnat på kloka personer med gedigen kunskap och erfarenhet från sitt område, då hade dagens situation sett helt annorlunda ut, inte minst i flyktingpolitiken.
Ingrid Björkman, docent, debattör, författare, forskare med lång utlandserfarenhet och expert på utvecklingsfrågor i U-länder, är numera en äldre dam, som jag önskar att fler makthavare lyssnade till.
Kärnan i hennes budskap är att konsekvenserna av Sveriges flyktingpolitik har orsakat åderlåtning av kompetens i invandrarens hemland och enorma påfrestningar för värdlandet.
Sveriges bistånds- och flyktingpolitik med dess humana locktoner har i stor utsträckning bidraget till dessa konsekvenser.

Intervju med Ingrid Björkman från febr 2014 av Jan Mild (Blå gula frågor nr 4/95)

En belastning för Japan!

För många som vaknat till insikter om flyktingpolitiken under de senaste åren har Ingrid Björkman spelat en viktig roll. Ett 20-tal artiklar har hon haft inne i våra största dagstidningar. Den första infördes så sent som för två år sedan, i Svenska Dagbladet.

INGRID BJÖRKMAN var, berättar hon för Blågula FRÅGOR, från början gymnasielärare i svenska och engelska samt lärarutbildare. I slutet av sextiotalet arbetade hennes dåvarande man för SIDA och hon var med honom i Afrika. Ingrid läste då afrikansk litteratur på Nairobis universitet. Hennes lärare var Ngugi wa Thiongo, som senare blev en av Afrikas mest betydande författare. Han kom att betyda mycket för Ingrids egen politiska utveckling och hennes syn på u-världens utveckling.

Efter disputation i litteraturvetenskap 1980 gick Ingrid direkt in i utvecklingsforskningen Under 80- och 90-talen har hon genomfört olika projekt i SAREC:s regi. SAREC stöder kvalificerad utvecklingsforskning i u-länderna. Hennes projekt har gällt den inhemska kulturens roll i Afrikas sociala och politiska utveckling.
Först arbetade Ingrid med den inhemska folkteatern i Kenya, som hon också skrivit en bok om, med titeln ”De olärdas kunskap”. Hennes senaste undersökning gäller den inhemska kvinnolitteraturens betydelse för de afrikanska kvinnornas frigörelsesträvan. En bok om detta kommer i höst på Symposions förlag.
Sedan 1982 har Ingrid arbetat i Afrika i stort sett varje år. Mest i Kenya, men också i Zimbabwe och Tanzania.

DEBATTÖR
Ingrid Björkman har alltså en bakgrund som gör det möjligt för henne att formulera sig väl i skrift. Detta kan vara en av förklaringarna till att lyckats så bra i att få artiklar publicerade.
Men inte heller för henne går det ”på räls”, också hon kan bli refuserad. Till en artikelförfattares verklighet hör att stå i telefonkontakt med debattsidesredaktörerna, för att påminna om sin egen och sitt alsters existens.
Redan att i ett så känsligt ämne som svensk flyktingpolitik få in artiklar som går emot de officiellt påbjudna uppfattningarna är en prestation. Vilka reaktioner har hon då fått, på det hon skrivit?
Ingrid berättar många har reagerat genom att höra av sig, men det har rört sig om uteslutande positiva kommentarer.
Däremot har hon blivit angripen av andra debattörer. En av dem är Mauricio Rojas. Hans artikel i Expressen illustrerades med marscherande soldater.
Rojas har Ingrid även mött i en paneldebatt, och hon berättar från det tillfället:
– Han använde ett bibliskt språk ”Om det kommer en främling till din dörr och det regnar och det åskar…” ”…då tar du icke emot honom, utan du säger åk hem till ditt land, ditt land behöver dig…”
– På det svarade jag i samma stil ”Om det kommer en främling till min dörr, får han stanna så länge som det är krig i hans land. Men när fienden har gett sig iväg, då skall han åka hem igen för att jag skall kunna öppna mitt hus för nya människor som då behöver skydd.”
– Flyktingpolitiken måste bygga på en genomströmningsprincip.

FLYKTINGPOLITIK
Hur kom Ingrid Björkman in på ämnet flyktingpolitik?
– Under min tid i Afrika hade jag sett hur universiteten dränerats på kompetent folk, som föredrar att leva i västvärlden. Den här kompetensflykten är katastrofal för Afrikas utveckling. Den måste hejdas – och vändas.
Sveriges insats – genom sin flyktingpolitik – består, menar Ingrid, i att underlätta denna felaktiga utveckling:
– Vi understödjer den, genom att dela ut permanenta uppehållstillstånd!
AKTIV I DEN flyktingpolitiska debatten blev Ingrid sedan hon efter en kritisk debattartikel i SvD, om det svenska u-landsbiståndet, kontaktades av Jan Elfverson och Åke Wedin. De hade idéer om hur bistånds- och flyktingpolitik skulle kunna kopplas ihop.
Resultatet blev en bok, ”Invandring – sammanbrott eller utveckling?”
DEN CENTRALA TANKEGÅNGEN i boken är att flyktinginvandrade som inte längre har skyddsbehov bör återvända till sina hemländer, för att där hjälpa till med uppbyggnaden.
Återvandringen och utbildning för flyktingarna under asyltiden, liksom uppbyggnad och utveckling av deras hemländer, bör delvis kunna finansieras genom utvecklingsbistånd från SIDA. Flyktingarna bör med sin kulturella kompetens bli utmärkta i biståndsarbetet.
– Det är unga, välinformerade män ur medelklassen som lämnar de fattiga länderna. De som är resursstarka. De som kan, i varje fall litet, engelska. De som har en viss ekonomisk standard.
– Det är de som ger sig iväg först. Därefter kommer deras familjer, gamla föräldrar och olika släktingar, som kan vara illitterata…

OKUNNIGHET
– Så för vilkas skull ska vi ändra flyktingpolitiken?
– För de fattiga ländernas skull! Invandringen hit cementerar den globala jämlikheten, eftersom det i så stor utsträckning är kompetenta människor som kommer hit.
– Vill man vara solidarisk ska man alltså motarbeta den generösa flyktingpolitiken. Betyder det att dess anhängare är egoister?
– Nej, men de är okunniga. De är okunniga om invandringens karaktär, om dess bakomliggande orsaker och dess konsekvenser nationellt och internationellt.
RESURS-SLÖSERI
– Men om man skulle se också till svenska intressen…?
– De senaste årens så kallade flyktinginvandring har varit enbart negativ för Sverige. Jag kan inte se något positivt med den!
– Ska vi inte se invandrarna som en resurs?
– De är ingen resurs för oss. Deras sociala och kulturella kompetens är relaterad till deras land. De är en resurs i sina hemländer – men här blir de en belastning!
– Det nuvarande systemet innebär ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Ett slöseri med humankapital som är det viktigaste kapital som finns!
– Skulle jag utvandra till Japan… skulle jag inte kunna försörja mig där. Min utbildning vore ingenting värd där. Och inte kan jag japanska. Även om jag bodde där i fem år skulle jag inte komma upp i nivå, så att jag blev en resurs för Japan!

KOSTNADER
Ingrid Björkman är inte motståndare till invandring i allmänhet. Arbetskraftsinvandring – i form av experter, eller av grupper vid arbetskraftsbrist – tycker hon är bra.
Vad Ingrid Björkman reagerar mot är människor som finns här som ”flyktingar” men som dels inte har skyddsbehov, dels inte kan försörja sig själva. Ibland har de inte ens lärt sig svenska, och har täta kontakter med sitt hemland.

– Vad kostar invandringen?

– Det beror på vad man räknar in. Enligt en officiell utredning ligger kostnaden på 25 miljarder om året. Men det är bara uppehället.

– Dessutom tillkommer den ökade belastningen på sjukvården… Och kriminalvården… Och alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder… Nationalekonomen Ferdinand Banks, som räknat på detta, menar att invandringen totalt kostar oss uppemot 100 miljarder om året.

Ingrid räknar sig som nationalist, ”i den sunda bemärkelsen”, dvs:

– Jag blir upprörd när vår natur, vårt samhälle, vår ekonomi och vår kultur förstörs.
Nationalism i osund bemärkelse är det, menar hon, fråga om när den nationella gemenskapen används för att förtrycka andra nationaliteter.

Det multietniska samhället tror hon absolut inte på:

– Alltför många inbördeskrig världen över bottnar, helt eller delvis, i etniska motsättningar.
Särskilt allvarligt blir det, anser hon om etniska skärningslinjer sammanfaller med ekonomiska och klassmässiga.
– Det finns inget samhälle som klarar detta konfliktfritt.
Kan då en invandrare överhuvudtaget bli svensk?
Jovisst, menar Ingrid, men det förutsätter att individen själv vill anpassa sig.
Och det tar tid, olika mycket beroende på bakgrund:
– Kallifatides, som bott här i 30 år, talade om detta i ett TV-program om att känna sig som svensk. ”Tag ordet ’träd'”, sa han, ”inte förrän det senaste året har jag börjat tänka på en björk, när jag hör ordet. Tidigare har jag alltid tänkt på ett olivträd.”
Att bli svensk handlar, säger IB, om identitet och lojalitet. Svenska medborgarskap ges nu alltför lättvindigt:
– Medborgarskapet måste ju ha en innebörd! Medborgare ska man inte bli automatiskt, bara för att man bott här i fem år. Man bör kunna svenska och ha kunskaper om Sverige, motsvarande svensk grundskolekompetens – det kräver vi ju av infödda svenskar.

OPTIMIST?
Är Ingrid Björkman optimist?
Visserligen kan hon notera framgångar. I direktiven till den pågående statliga utredningen kan hon känna igen flera av sina egna tankegångar:
1. koppling mellan bistånds- och flyktingpolitik
2. återvandringsprogram
3. åtgärder mot migrationens orsaker.
Dessutom visar nu SAF intresse för att medverka till Bolivia som pilotprojekt för återvandring.
Ändå har Ingrid svårt att kalla sig ”optimist”:
– Jag tror det håller på att vända nu, men allt går så förtvivlat långsamt. Omsvängningen kommer försent, väldigt stora skador är redan skedda.
– Återvandringen måste snabbt komma igång.

”Sverige, Sverigevänner, svenskhet, svenska värderingar och nationalism” dessa vackra ord flödade nu fritt från partiledarnas tal i Almedalen.
Nationalismen var återuppväckt i nästan alla partier, utan att någon längre blev anklagad för att fiska i grumligt vatten.

Jan Björklund inledde med att berätta hur fint det kändes när han och sonen hissade flaggan på midsommaraftonen. Sedan förklarade han med dödsförakt efter Brexit, att ett starkare EU var ett måste, men satte inte riktigt ner foten om flyktingpolitiken.

Ebba Bush Thor stod framför en gigantisk svensk flagga och förkunnade hur hon älskade Sverige med djupdykning i dess natur.
Det var nog tur att hon valde vackra naturbilder och inte Fittja, Rinkeby, Gårdsten och Angereds utarmade centrum, för där kanske den lyriska stämningen inte varit lika hög.

Stefan Löfven nämnde ordet Sverige inte mindre än 40 ggr under sitt tal och kanske har han börjat förstå att klasskillnader nu har ersatts av kulturskillnader. Tyvärr har insikten om att det är dessa skillnader som gör att Sverige faller isär, ännu inte infunnit sig.
Jag blir fortfarande lätt schizofren över alla dubbla budskap, vi får inte tumma på asylrätten och samtidigt gör han helomvändning med åtstramning av flyktingpolitiken. Att Europa måste ta mer av flyktingströmmarna är det ingen som längre tror på.

Jimmie Åkesson, fick mest applåder när han visade upp ett par handbojor som ersättning för polisens ”tafsa inte armband.”
Han skrämde rikspolischef Dan Eliasson med, att hans löfte om att avgå, om Jimmie Åkesson blir statsminister 2018, kan förverkligas tidigare än han tror.

Tänk om Morgan Johansson skulle följa Leif G Perssons uppmaning till rikspolischefen i Expressen i går.

”Håll käften och avgå!”

Annie Lööfs tal gjorde varken intryck eller avtryck, mer än att en spricka kan skönjas inom alliansen främst inom flyktingpolitiken.
Kovändningen blir väl för stor, när hon under deras kongress 2013 med hög stämma ropade till världens flyktingar; ”Kom till oss!”
Problemet var att alltför många tog henne på orden, om denna generösa inbjudan och då var det inte lika roligt längre att vara värd. För 65 miljoner flyktingar får inte plats runt bordet, det inser hon mycket väl.
Nystartsjobb, instegsjobb och lägre lägsta löner har vi till leda hört förut.
Om man inte kan försörja sig på sitt jobb, då måste försörjningsstöd in och då reduceras den kommunala budgeten ytterligare, men det är väl det hon vill.

Isabella Lövins tal kan man inte lita på, när de redan sviket sina viktigaste vallöften för att få vara med att regera. Vad ska de då regera om, kan man undra?

Anna Kindberg Batra presenterade ökade krav på nyanlända och invandrare inom en rad områden, vilket var välgörande att höra.

Men jag tycker att hårdare krav är missvisande, eftersom det inte tidigare funnits några krav alls.

Sist ut var Jonas Sjöstedt som slåss för bibehållandet av en föråldrad asylrätt. En känsla av besvikelse fanns hos hans trupper som smärtsamt börjat förstå, att verkligheten nu börjat tränga på och urholkat ideologin.

På torget varje dag stod FI:s representanter.
Gudrun Schyman hade nog letat fram sitt talibantal från 2002 i brist på verklighetsförankring.

Hon upprepade sitt gamla mantra, att våldet mot kvinnor och sexuella trakasserier enbart beror på patriarkaliska värderingar och strukturer som gör kvinnor underordnade både i Sverige och Afghanistan.
Ingen medkänsla uttrycktes för den 12-åriga flickan, som fick sina bröst och rumpa klämd av pojkgäng från en närbelägen flyktingförläggning, under ”Putte i Parken” festivalen i Karlstad. Summan blev >35 anmälningar från unga flickor och kvinnor för sexuella trakasserier. Majoriteten utförda av unga asylsökare som genom sin medeltida kultur, ser på kvinnan som mannens ägodel. Repris av nyårsnatten i Köln, som vänstern tycks ha glömt!

Nästa gång får väl festivalen kallas för ”Muhammed i Parken!”

Tyvärr gjorde hon ingen reflektion över varför inga sexuella trakasserier och våldtäkter anmäldes under Almedalsveckan, där vimlade det ju av vita medelålders män?

Utöver partiledarnas tal var det inflation i floskler och innehållslösa ord utan förpliktelser från Sveriges offentliga elit under alla seminarier, föreläsningar och diskussioner.
Ett imponerande sprinterlopp i godhetstävlan!

Floskelregnet slog nytt rekord med processer, dialog, förnyelseresor, vårdkedjor i framkant, bred syn, samlade lösningar i samverkan och stora utmaningar, som betyder katastrofala, näst intill olösliga problem, om inte insikt om totalt asylstopp når in.

Jag undrar om det finns fler eller färre Sverigevänner i Almedalen nästa år?

Tänk att samhällsföreteelser som avviker från åsiktskorridorens uppfattning alltid blir bemötta på samma vis av den politiska makteliten.
Enligt den tyska filosofen Arthur Schopenhauer genomgår alla sanningar tre stadier:

Först förlöjligande med förakt, därefter motarbetande och till sist accepterande.

När sanningen blir uppenbar för alla andra, sker en kovändning under galgen.

Vänstern motarbetar ännu, även om förlöjligandet fastnar i halsen, högern börjar så smått att acceptera att åtstramning är nödvändig i flyktingpolitiken, medan SD nu bara bidar sin tid.

Det hade inte varit för mycket begärt med en ursäkt från dessa multikulturella politiker till oss som tvingats betala för det humanitära kalaset, som berikat den internationella karriären för den politiska adeln, men gjort ladorna tomma, så att lån måste vältras över på kommande generationer.

Förlåt oss, ty vi förstod inte vad vi gjorde, hade varit på sin plats.

Umeå 1973
Umeå universitet kallades för det röda universitetet under 70-talet.
Om det kallas så i dag, vet jag inte, men misstanken är stor.
Engagemanget var en gång mycket stort bland studenterna för en romsk familj som saknade bostad.
Det bar sig inte bättre än att familjen fick lägenheten under vår egen.
Men efter en tid med bråk, oväsen och fester hos dessa högljudda grannar hade vårt engagemang svalnat betydligt.
Trappuppgången förvandlades snabbt till en otrygg plats.
Nu minns jag inte om familjen senare blev vräkt eller om de flyttade frivilligt.
Därefter fick vi nya grannar också med utländsk identitet.
Ett äldre par flyttade in i lägenheten efter den romska familjen, kontrasten var mycket stor.
Jag tror att Magdalena Ribbing hade blivet imponerad av deras hänsyn, artighet och hjälpsamhet.
Jag fick alltid hjälp med barnvagnen upp på bussen ner till centrum av den nya, trevliga grannen.
Senare fick vi veta att det var en av Allendes ministrar med fru som lyckats fly till Sverige efter militärkuppen i Chile, som skedde under ledning av Pinochet, med USA bakom ryggen.
Sorgen var stor när paret efter en tid flyttade söderöver, till skillnad från tidigare grannar.

Nu börjar allt fler politiker och etablerade debattörer prata om oss medborgare i termer om skötsamhet.
Att otrygghet främst orsakas av de som inte sköter sig, till skillnad från de som gör det, oavsett etnicitet är numera helt OK att säja utan att bli svartlistad.
Nu råkar det vara så att invandrare är överrepresenterade i allsköns brottslighet enligt ”motvillig” statistik från brottsförbyggande rådet (BRO).
När dessa fakta kommer på tal, reagerar vänstern, vänsterliberaler och kyrkans representanter med samma ryggmärgsreflex.
Inflation råder i bortförklaringar, överdriven förståelse och allsköns undanflykter. Orsaken utmynnar alltid i socioekonomiskt utanförskap, svenskars främlingsfientlighet och arbetsgivares ovilja mot krångliga efternamn.
Allt enligt kulturrelativismens princip, där en grupp i maktunderläge aldrig behöver stå för sina dåliga handlingar.
Jag förstår inte hur miljöpartiet, vänsterpartiet och vänsterliberala utövare får ihop denna brist i ansvar för egna handlingar med sin humanistiska människosyn och allas lika värde, där grunden utgörs av det egna ansvaret.
Om man väljer kriminalitet, fundamentalism, radikalisering innebär det utanförskap jämfört med de som inte gör det och då får man stå sitt kast.
Jag har heller aldrig förstått hur dessa mångkulturella ambassadörer kan utge sig för att vara både feminister, HBTQ kämpare och värna om allas lika värde oavsett kultur/religion/härkomst och samtidigt blunda för islams fundamentalisters förtryck av kvinnor, homosexuella och judar med nedvärdering av kristna och den vita rasen.
Terrordådet av en IS sympatisör riktat mot homosexuella på en gayklubb i Orlando nyligen borde få skygglapparna att ramla. ”En ensam galning” heter det, trots att islams radikala fundamentalism består av galningar.
Den egentliga förklaringen till denna dubbelmoral, med skygglappar och att alltid stryka invandrare medhårs oavsett handling, är politikernas behov av röster.
Här har miljöpartiet varit mycket framgångsrikt, för under deras humanitära förkläde finns mycket att avslöja.
Vår kulturminister Alice Bah Kuhnkes tidigare förehavanden borde granskas lika väl som Mehmet Kaplans terroristkontakter.
Hon har under sin karriärvandring mot toppen haft kontakt med de flesta muslimska organisationer av betydelse, de har utgjort hennes plattform. När hon var generaldirektör för ungdomsstyrelsen så gödslade hon generöst Sveriges unga muslimer (SUM) med skattepengar. Bakgrunden till denna givmildhet handlar bara om tjänster och gentjänster!

Hela det västerländska samhället har hos islams fundamentalister och dess anhängare blivet en projektionsyta för egna tillkortakommanden och med hat och förakt mot vår livsstil.
Eftersom politiker och journalister inte själva bor i förortens områden möter de inte trygghetsförstörare och kriminella, utan sitter tryggt på sin moraliska piedestal och predikar om värdegrund för oss andra.
Politiker möter oftast väluppfostrade och välutbildade som Allendes minister och lojala ja-säjare i sin tjänsteutövning. Inga högljudda romer finns i deras trappuppgångar.
Dock har en viss förändring under sista tiden ägt rum hos politiker och även på ledar-och debattsidor, för ständig stenkastning mot räddningspersonal, poliser och brända bilar går inte lika lätt att sopa under mattan som andra kriminella aktiviteter. Då har man dristat sig till uppdelning i skötsamma och icke skötsamma medborgare.
Hos vänsterintellektuella kulturarbetare med filmkonsulenten Baker Karim i spetsen är motståndet mot andra förklaringsmodeller än utanförskap till förkastliga handlingar ännu stort. Insikten om att utanförskap också kan handla om djävulskap kommer aldrig att nå fram till dessa berikande kulturarbetare.
De pratar ofta om vikten av att bryta normer i sitt skapande, men jag förstår inte varför det bara är våra västerländska normer som skall brytas, aldrig invandrarnas egna?