Miljonrullningen fortsätter från kulturminister Alice Bah Kuhnke , precis som när hon var chef över MUCH, myndigheten för ungdoms – och civilsamhället.
Mottagare för detta penningregn är hennes kära bröder och systrar inom muslimska organisationer som utgjorde hennes plattform och språngbräda ända in i regeringskansliet.

Självklart att dessa tjänster måste betalas tillbaka.

Under våren fick SFM, Sveriges förenade muslimer en nätt liten summa på över en halv miljon av våra skattepengar, trots att den erkände terrorforskaren Magnus Ranstorp har många frågetecken och anser att denna miljonrullning, med all rätt, bör granskas i sömmarna.

För kulturminister Alice Bah Kuhnke räcker det med att, på DN debatt 2016-06-01 skriva ”… att vi kan aldrig acceptera att medborgares skattepengar används till att organisera hatretorik och ökad polarisering…”

Man tar sig för pannan, det är precis vad hon har gjort under hela sin karriär, finansierat dessa hatfyllda och polariserande organisationer, som utgjort en språngbräda för karriären.

Inflationen av bidragspengar får väl ses som ett tack för den hjälpen!

Förmodligen höll hon fingrarna i kors bakom ryggen när hon skrev under artikeln.
Hennes partivänner har stor vana till detta beteende vad gäller Bromma flygplats, förbifart Stockholm, kärnkraft och när den förbaskade kolbiten visades upp.

Skrapar man bort lite av fernissan på dessa muslimska organisationer finner man hatet mot homosexuella, kristna, judar och andra otrogna som enligt Koranens verser bör avlägsnas från jordens yta.

Att enklaver i förorterna, i godan ro, har fått bygga upp en egen stat med egna lagar och rättskipning är skandal utan motstycke. Politikernas kraft verkar ha gått åt till att demonisera sverigedemokraterna och beskylla befolkningen för islamofobi, i stället för att se vad deras humana flyktingpolitik har medfört.

En feministisk politik faller platt till marken, så länge som unga, kvinnor och oliktänkande förföljs och hindras i sina livsval, inte bara av familj och släkt, utan numera av hela områden, när alla parallellsamhällen ständigt fylls på.

När partierna, främst till vänster, är i behov av röster då får man på sanningen pruta, ljuga och hoppas att det går!

Läs gärna Mohamed Omars krönika på http://samtiden.nu från 2016-07-09.

Rubriken lyder ”Okej med svenska bidrag, men inte värderingar.”

Tänk om våra politiker mer hade lyssnat på kloka personer med gedigen kunskap och erfarenhet från sitt område, då hade dagens situation sett helt annorlunda ut, inte minst i flyktingpolitiken.
Ingrid Björkman, docent, debattör, författare, forskare med lång utlandserfarenhet och expert på utvecklingsfrågor i U-länder, är numera en äldre dam, som jag önskar att fler makthavare lyssnade till.
Kärnan i hennes budskap är att konsekvenserna av Sveriges flyktingpolitik har orsakat åderlåtning av kompetens i invandrarens hemland och enorma påfrestningar för värdlandet.
Sveriges bistånds- och flyktingpolitik med dess humana locktoner har i stor utsträckning bidraget till dessa konsekvenser.

Intervju med Ingrid Björkman från febr 2014 av Jan Mild (Blå gula frågor nr 4/95)

En belastning för Japan!

För många som vaknat till insikter om flyktingpolitiken under de senaste åren har Ingrid Björkman spelat en viktig roll. Ett 20-tal artiklar har hon haft inne i våra största dagstidningar. Den första infördes så sent som för två år sedan, i Svenska Dagbladet.

INGRID BJÖRKMAN var, berättar hon för Blågula FRÅGOR, från början gymnasielärare i svenska och engelska samt lärarutbildare. I slutet av sextiotalet arbetade hennes dåvarande man för SIDA och hon var med honom i Afrika. Ingrid läste då afrikansk litteratur på Nairobis universitet. Hennes lärare var Ngugi wa Thiongo, som senare blev en av Afrikas mest betydande författare. Han kom att betyda mycket för Ingrids egen politiska utveckling och hennes syn på u-världens utveckling.

Efter disputation i litteraturvetenskap 1980 gick Ingrid direkt in i utvecklingsforskningen Under 80- och 90-talen har hon genomfört olika projekt i SAREC:s regi. SAREC stöder kvalificerad utvecklingsforskning i u-länderna. Hennes projekt har gällt den inhemska kulturens roll i Afrikas sociala och politiska utveckling.
Först arbetade Ingrid med den inhemska folkteatern i Kenya, som hon också skrivit en bok om, med titeln ”De olärdas kunskap”. Hennes senaste undersökning gäller den inhemska kvinnolitteraturens betydelse för de afrikanska kvinnornas frigörelsesträvan. En bok om detta kommer i höst på Symposions förlag.
Sedan 1982 har Ingrid arbetat i Afrika i stort sett varje år. Mest i Kenya, men också i Zimbabwe och Tanzania.

DEBATTÖR
Ingrid Björkman har alltså en bakgrund som gör det möjligt för henne att formulera sig väl i skrift. Detta kan vara en av förklaringarna till att lyckats så bra i att få artiklar publicerade.
Men inte heller för henne går det ”på räls”, också hon kan bli refuserad. Till en artikelförfattares verklighet hör att stå i telefonkontakt med debattsidesredaktörerna, för att påminna om sin egen och sitt alsters existens.
Redan att i ett så känsligt ämne som svensk flyktingpolitik få in artiklar som går emot de officiellt påbjudna uppfattningarna är en prestation. Vilka reaktioner har hon då fått, på det hon skrivit?
Ingrid berättar många har reagerat genom att höra av sig, men det har rört sig om uteslutande positiva kommentarer.
Däremot har hon blivit angripen av andra debattörer. En av dem är Mauricio Rojas. Hans artikel i Expressen illustrerades med marscherande soldater.
Rojas har Ingrid även mött i en paneldebatt, och hon berättar från det tillfället:
– Han använde ett bibliskt språk ”Om det kommer en främling till din dörr och det regnar och det åskar…” ”…då tar du icke emot honom, utan du säger åk hem till ditt land, ditt land behöver dig…”
– På det svarade jag i samma stil ”Om det kommer en främling till min dörr, får han stanna så länge som det är krig i hans land. Men när fienden har gett sig iväg, då skall han åka hem igen för att jag skall kunna öppna mitt hus för nya människor som då behöver skydd.”
– Flyktingpolitiken måste bygga på en genomströmningsprincip.

FLYKTINGPOLITIK
Hur kom Ingrid Björkman in på ämnet flyktingpolitik?
– Under min tid i Afrika hade jag sett hur universiteten dränerats på kompetent folk, som föredrar att leva i västvärlden. Den här kompetensflykten är katastrofal för Afrikas utveckling. Den måste hejdas – och vändas.
Sveriges insats – genom sin flyktingpolitik – består, menar Ingrid, i att underlätta denna felaktiga utveckling:
– Vi understödjer den, genom att dela ut permanenta uppehållstillstånd!
AKTIV I DEN flyktingpolitiska debatten blev Ingrid sedan hon efter en kritisk debattartikel i SvD, om det svenska u-landsbiståndet, kontaktades av Jan Elfverson och Åke Wedin. De hade idéer om hur bistånds- och flyktingpolitik skulle kunna kopplas ihop.
Resultatet blev en bok, ”Invandring – sammanbrott eller utveckling?”
DEN CENTRALA TANKEGÅNGEN i boken är att flyktinginvandrade som inte längre har skyddsbehov bör återvända till sina hemländer, för att där hjälpa till med uppbyggnaden.
Återvandringen och utbildning för flyktingarna under asyltiden, liksom uppbyggnad och utveckling av deras hemländer, bör delvis kunna finansieras genom utvecklingsbistånd från SIDA. Flyktingarna bör med sin kulturella kompetens bli utmärkta i biståndsarbetet.
– Det är unga, välinformerade män ur medelklassen som lämnar de fattiga länderna. De som är resursstarka. De som kan, i varje fall litet, engelska. De som har en viss ekonomisk standard.
– Det är de som ger sig iväg först. Därefter kommer deras familjer, gamla föräldrar och olika släktingar, som kan vara illitterata…

OKUNNIGHET
– Så för vilkas skull ska vi ändra flyktingpolitiken?
– För de fattiga ländernas skull! Invandringen hit cementerar den globala jämlikheten, eftersom det i så stor utsträckning är kompetenta människor som kommer hit.
– Vill man vara solidarisk ska man alltså motarbeta den generösa flyktingpolitiken. Betyder det att dess anhängare är egoister?
– Nej, men de är okunniga. De är okunniga om invandringens karaktär, om dess bakomliggande orsaker och dess konsekvenser nationellt och internationellt.
RESURS-SLÖSERI
– Men om man skulle se också till svenska intressen…?
– De senaste årens så kallade flyktinginvandring har varit enbart negativ för Sverige. Jag kan inte se något positivt med den!
– Ska vi inte se invandrarna som en resurs?
– De är ingen resurs för oss. Deras sociala och kulturella kompetens är relaterad till deras land. De är en resurs i sina hemländer – men här blir de en belastning!
– Det nuvarande systemet innebär ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Ett slöseri med humankapital som är det viktigaste kapital som finns!
– Skulle jag utvandra till Japan… skulle jag inte kunna försörja mig där. Min utbildning vore ingenting värd där. Och inte kan jag japanska. Även om jag bodde där i fem år skulle jag inte komma upp i nivå, så att jag blev en resurs för Japan!

KOSTNADER
Ingrid Björkman är inte motståndare till invandring i allmänhet. Arbetskraftsinvandring – i form av experter, eller av grupper vid arbetskraftsbrist – tycker hon är bra.
Vad Ingrid Björkman reagerar mot är människor som finns här som ”flyktingar” men som dels inte har skyddsbehov, dels inte kan försörja sig själva. Ibland har de inte ens lärt sig svenska, och har täta kontakter med sitt hemland.

– Vad kostar invandringen?

– Det beror på vad man räknar in. Enligt en officiell utredning ligger kostnaden på 25 miljarder om året. Men det är bara uppehället.

– Dessutom tillkommer den ökade belastningen på sjukvården… Och kriminalvården… Och alla arbetsmarknadspolitiska åtgärder… Nationalekonomen Ferdinand Banks, som räknat på detta, menar att invandringen totalt kostar oss uppemot 100 miljarder om året.

Ingrid räknar sig som nationalist, ”i den sunda bemärkelsen”, dvs:

– Jag blir upprörd när vår natur, vårt samhälle, vår ekonomi och vår kultur förstörs.
Nationalism i osund bemärkelse är det, menar hon, fråga om när den nationella gemenskapen används för att förtrycka andra nationaliteter.

Det multietniska samhället tror hon absolut inte på:

– Alltför många inbördeskrig världen över bottnar, helt eller delvis, i etniska motsättningar.
Särskilt allvarligt blir det, anser hon om etniska skärningslinjer sammanfaller med ekonomiska och klassmässiga.
– Det finns inget samhälle som klarar detta konfliktfritt.
Kan då en invandrare överhuvudtaget bli svensk?
Jovisst, menar Ingrid, men det förutsätter att individen själv vill anpassa sig.
Och det tar tid, olika mycket beroende på bakgrund:
– Kallifatides, som bott här i 30 år, talade om detta i ett TV-program om att känna sig som svensk. ”Tag ordet ’träd'”, sa han, ”inte förrän det senaste året har jag börjat tänka på en björk, när jag hör ordet. Tidigare har jag alltid tänkt på ett olivträd.”
Att bli svensk handlar, säger IB, om identitet och lojalitet. Svenska medborgarskap ges nu alltför lättvindigt:
– Medborgarskapet måste ju ha en innebörd! Medborgare ska man inte bli automatiskt, bara för att man bott här i fem år. Man bör kunna svenska och ha kunskaper om Sverige, motsvarande svensk grundskolekompetens – det kräver vi ju av infödda svenskar.

OPTIMIST?
Är Ingrid Björkman optimist?
Visserligen kan hon notera framgångar. I direktiven till den pågående statliga utredningen kan hon känna igen flera av sina egna tankegångar:
1. koppling mellan bistånds- och flyktingpolitik
2. återvandringsprogram
3. åtgärder mot migrationens orsaker.
Dessutom visar nu SAF intresse för att medverka till Bolivia som pilotprojekt för återvandring.
Ändå har Ingrid svårt att kalla sig ”optimist”:
– Jag tror det håller på att vända nu, men allt går så förtvivlat långsamt. Omsvängningen kommer försent, väldigt stora skador är redan skedda.
– Återvandringen måste snabbt komma igång.

”Sverige, Sverigevänner, svenskhet, svenska värderingar och nationalism” dessa vackra ord flödade nu fritt från partiledarnas tal i Almedalen.
Nationalismen var återuppväckt i nästan alla partier, utan att någon längre blev anklagad för att fiska i grumligt vatten.

Jan Björklund inledde med att berätta hur fint det kändes när han och sonen hissade flaggan på midsommaraftonen. Sedan förklarade han med dödsförakt efter Brexit, att ett starkare EU var ett måste, men satte inte riktigt ner foten om flyktingpolitiken.

Ebba Bush Thor stod framför en gigantisk svensk flagga och förkunnade hur hon älskade Sverige med djupdykning i dess natur.
Det var nog tur att hon valde vackra naturbilder och inte Fittja, Rinkeby, Gårdsten och Angereds utarmade centrum, för där kanske den lyriska stämningen inte varit lika hög.

Stefan Löfven nämnde ordet Sverige inte mindre än 40 ggr under sitt tal och kanske har han börjat förstå att klasskillnader nu har ersatts av kulturskillnader. Tyvärr har insikten om att det är dessa skillnader som gör att Sverige faller isär, ännu inte infunnit sig.
Jag blir fortfarande lätt schizofren över alla dubbla budskap, vi får inte tumma på asylrätten och samtidigt gör han helomvändning med åtstramning av flyktingpolitiken. Att Europa måste ta mer av flyktingströmmarna är det ingen som längre tror på.

Jimmie Åkesson, fick mest applåder när han visade upp ett par handbojor som ersättning för polisens ”tafsa inte armband.”
Han skrämde rikspolischef Dan Eliasson med, att hans löfte om att avgå, om Jimmie Åkesson blir statsminister 2018, kan förverkligas tidigare än han tror.

Tänk om Morgan Johansson skulle följa Leif G Perssons uppmaning till rikspolischefen i Expressen i går.

”Håll käften och avgå!”

Annie Lööfs tal gjorde varken intryck eller avtryck, mer än att en spricka kan skönjas inom alliansen främst inom flyktingpolitiken.
Kovändningen blir väl för stor, när hon under deras kongress 2013 med hög stämma ropade till världens flyktingar; ”Kom till oss!”
Problemet var att alltför många tog henne på orden, om denna generösa inbjudan och då var det inte lika roligt längre att vara värd. För 65 miljoner flyktingar får inte plats runt bordet, det inser hon mycket väl.
Nystartsjobb, instegsjobb och lägre lägsta löner har vi till leda hört förut.
Om man inte kan försörja sig på sitt jobb, då måste försörjningsstöd in och då reduceras den kommunala budgeten ytterligare, men det är väl det hon vill.

Isabella Lövins tal kan man inte lita på, när de redan sviket sina viktigaste vallöften för att få vara med att regera. Vad ska de då regera om, kan man undra?

Anna Kindberg Batra presenterade ökade krav på nyanlända och invandrare inom en rad områden, vilket var välgörande att höra.

Men jag tycker att hårdare krav är missvisande, eftersom det inte tidigare funnits några krav alls.

Sist ut var Jonas Sjöstedt som slåss för bibehållandet av en föråldrad asylrätt. En känsla av besvikelse fanns hos hans trupper som smärtsamt börjat förstå, att verkligheten nu börjat tränga på och urholkat ideologin.

På torget varje dag stod FI:s representanter.
Gudrun Schyman hade nog letat fram sitt talibantal från 2002 i brist på verklighetsförankring.

Hon upprepade sitt gamla mantra, att våldet mot kvinnor och sexuella trakasserier enbart beror på patriarkaliska värderingar och strukturer som gör kvinnor underordnade både i Sverige och Afghanistan.
Ingen medkänsla uttrycktes för den 12-åriga flickan, som fick sina bröst och rumpa klämd av pojkgäng från en närbelägen flyktingförläggning, under ”Putte i Parken” festivalen i Karlstad. Summan blev >35 anmälningar från unga flickor och kvinnor för sexuella trakasserier. Majoriteten utförda av unga asylsökare som genom sin medeltida kultur, ser på kvinnan som mannens ägodel. Repris av nyårsnatten i Köln, som vänstern tycks ha glömt!

Nästa gång får väl festivalen kallas för ”Muhammed i Parken!”

Tyvärr gjorde hon ingen reflektion över varför inga sexuella trakasserier och våldtäkter anmäldes under Almedalsveckan, där vimlade det ju av vita medelålders män?

Utöver partiledarnas tal var det inflation i floskler och innehållslösa ord utan förpliktelser från Sveriges offentliga elit under alla seminarier, föreläsningar och diskussioner.
Ett imponerande sprinterlopp i godhetstävlan!

Floskelregnet slog nytt rekord med processer, dialog, förnyelseresor, vårdkedjor i framkant, bred syn, samlade lösningar i samverkan och stora utmaningar, som betyder katastrofala, näst intill olösliga problem, om inte insikt om totalt asylstopp når in.

Jag undrar om det finns fler eller färre Sverigevänner i Almedalen nästa år?

Tänk att samhällsföreteelser som avviker från åsiktskorridorens uppfattning alltid blir bemötta på samma vis av den politiska makteliten.
Enligt den tyska filosofen Arthur Schopenhauer genomgår alla sanningar tre stadier:

Först förlöjligande med förakt, därefter motarbetande och till sist accepterande.

När sanningen blir uppenbar för alla andra, sker en kovändning under galgen.

Vänstern motarbetar ännu, även om förlöjligandet fastnar i halsen, högern börjar så smått att acceptera att åtstramning är nödvändig i flyktingpolitiken, medan SD nu bara bidar sin tid.

Det hade inte varit för mycket begärt med en ursäkt från dessa multikulturella politiker till oss som tvingats betala för det humanitära kalaset, som berikat den internationella karriären för den politiska adeln, men gjort ladorna tomma, så att lån måste vältras över på kommande generationer.

Förlåt oss, ty vi förstod inte vad vi gjorde, hade varit på sin plats.

Umeå 1973
Umeå universitet kallades för det röda universitetet under 70-talet.
Om det kallas så i dag, vet jag inte, men misstanken är stor.
Engagemanget var en gång mycket stort bland studenterna för en romsk familj som saknade bostad.
Det bar sig inte bättre än att familjen fick lägenheten under vår egen.
Men efter en tid med bråk, oväsen och fester hos dessa högljudda grannar hade vårt engagemang svalnat betydligt.
Trappuppgången förvandlades snabbt till en otrygg plats.
Nu minns jag inte om familjen senare blev vräkt eller om de flyttade frivilligt.
Därefter fick vi nya grannar också med utländsk identitet.
Ett äldre par flyttade in i lägenheten efter den romska familjen, kontrasten var mycket stor.
Jag tror att Magdalena Ribbing hade blivet imponerad av deras hänsyn, artighet och hjälpsamhet.
Jag fick alltid hjälp med barnvagnen upp på bussen ner till centrum av den nya, trevliga grannen.
Senare fick vi veta att det var en av Allendes ministrar med fru som lyckats fly till Sverige efter militärkuppen i Chile, som skedde under ledning av Pinochet, med USA bakom ryggen.
Sorgen var stor när paret efter en tid flyttade söderöver, till skillnad från tidigare grannar.

Nu börjar allt fler politiker och etablerade debattörer prata om oss medborgare i termer om skötsamhet.
Att otrygghet främst orsakas av de som inte sköter sig, till skillnad från de som gör det, oavsett etnicitet är numera helt OK att säja utan att bli svartlistad.
Nu råkar det vara så att invandrare är överrepresenterade i allsköns brottslighet enligt ”motvillig” statistik från brottsförbyggande rådet (BRO).
När dessa fakta kommer på tal, reagerar vänstern, vänsterliberaler och kyrkans representanter med samma ryggmärgsreflex.
Inflation råder i bortförklaringar, överdriven förståelse och allsköns undanflykter. Orsaken utmynnar alltid i socioekonomiskt utanförskap, svenskars främlingsfientlighet och arbetsgivares ovilja mot krångliga efternamn.
Allt enligt kulturrelativismens princip, där en grupp i maktunderläge aldrig behöver stå för sina dåliga handlingar.
Jag förstår inte hur miljöpartiet, vänsterpartiet och vänsterliberala utövare får ihop denna brist i ansvar för egna handlingar med sin humanistiska människosyn och allas lika värde, där grunden utgörs av det egna ansvaret.
Om man väljer kriminalitet, fundamentalism, radikalisering innebär det utanförskap jämfört med de som inte gör det och då får man stå sitt kast.
Jag har heller aldrig förstått hur dessa mångkulturella ambassadörer kan utge sig för att vara både feminister, HBTQ kämpare och värna om allas lika värde oavsett kultur/religion/härkomst och samtidigt blunda för islams fundamentalisters förtryck av kvinnor, homosexuella och judar med nedvärdering av kristna och den vita rasen.
Terrordådet av en IS sympatisör riktat mot homosexuella på en gayklubb i Orlando nyligen borde få skygglapparna att ramla. ”En ensam galning” heter det, trots att islams radikala fundamentalism består av galningar.
Den egentliga förklaringen till denna dubbelmoral, med skygglappar och att alltid stryka invandrare medhårs oavsett handling, är politikernas behov av röster.
Här har miljöpartiet varit mycket framgångsrikt, för under deras humanitära förkläde finns mycket att avslöja.
Vår kulturminister Alice Bah Kuhnkes tidigare förehavanden borde granskas lika väl som Mehmet Kaplans terroristkontakter.
Hon har under sin karriärvandring mot toppen haft kontakt med de flesta muslimska organisationer av betydelse, de har utgjort hennes plattform. När hon var generaldirektör för ungdomsstyrelsen så gödslade hon generöst Sveriges unga muslimer (SUM) med skattepengar. Bakgrunden till denna givmildhet handlar bara om tjänster och gentjänster!

Hela det västerländska samhället har hos islams fundamentalister och dess anhängare blivet en projektionsyta för egna tillkortakommanden och med hat och förakt mot vår livsstil.
Eftersom politiker och journalister inte själva bor i förortens områden möter de inte trygghetsförstörare och kriminella, utan sitter tryggt på sin moraliska piedestal och predikar om värdegrund för oss andra.
Politiker möter oftast väluppfostrade och välutbildade som Allendes minister och lojala ja-säjare i sin tjänsteutövning. Inga högljudda romer finns i deras trappuppgångar.
Dock har en viss förändring under sista tiden ägt rum hos politiker och även på ledar-och debattsidor, för ständig stenkastning mot räddningspersonal, poliser och brända bilar går inte lika lätt att sopa under mattan som andra kriminella aktiviteter. Då har man dristat sig till uppdelning i skötsamma och icke skötsamma medborgare.
Hos vänsterintellektuella kulturarbetare med filmkonsulenten Baker Karim i spetsen är motståndet mot andra förklaringsmodeller än utanförskap till förkastliga handlingar ännu stort. Insikten om att utanförskap också kan handla om djävulskap kommer aldrig att nå fram till dessa berikande kulturarbetare.
De pratar ofta om vikten av att bryta normer i sitt skapande, men jag förstår inte varför det bara är våra västerländska normer som skall brytas, aldrig invandrarnas egna?

Nu var det dags igen. En kvinna knuffades den 11 juni 2016 ner från 7:e våningen i Uppsala, hon överlevde fallet, men vårdas för mycket allvarliga skador.
Veckan innan fick vi läsa om en liten flickkropp som hittades nergrävd i Hökarängen, en ensamkommande flicka från Afghanistan, som med all sannolikhet blivet utsatt för hedersmord.

”Hederskultur är ett begrepp för kulturella mönster som inskränker fri-och rättigheter med hänvisning till närståendes heder. Hedersförtryck är när hederskultur utövas med personer som inte själva omfattar hederskulturens värderingar” (Wikipedia).

Hederskultur förekommer bland flera religioner. I Sverige är islam mest framträdande för detta medeltida förtryck.
Enligt FN så uppskattas att minst 5000 kvinnor i världen varje år mördas i hederns namn, en siffra som troligen är i stor underkant.
Ett stort mörkertal råder i Sverige om antalet kvinnor som drabbas, ingen myndighet har ansvar för statistik.
Så snart det gäller brottsliga gärningar utförda av utlandsfödda så är statistiken bristfällig, till skillnad från annan statistik där vi får besked ner till minsta decimalkomma. Samma förhållande råder kring massinvandringens totala kostnader.
Vänsterns vanliga bortförklaringar är att smeta ut denna barbariska sedvänja med hedersförtryck på alla svenskar, speciellt vita män, som alltid får stå i skottgluggen.
Skillnaden är dock stor, när svenskfödda män misshandlar och mördar kvinnor, står inte släkten runt omkring och hejar på. Det är en enskild handling, som kan ske inom alla samhällsklasser.
Vänsterns förkärlek för att skylla brottsliga gärningar på andra är stor, för individen tillhör ett kollektiv och har inget eget ansvar. Bakgrunden är en ovetenskaplig sörja av kulturmarxism och Freuds lära.
Jag blir gång på gång bedrövad över att se våra mångkulturella, vänsterliberalers oförmåga att se sin egen skuld till att flickor får fortsätta att ”ramla” ner från balkonger.
De har under lång tid, gång på gång, välsignat invandrarnas kulturella identitet, som därigenom fått besegra våra medborgerliga fri-och rättigheter.
Sista exemplet är inom gränspolisen i Skåne, där en muslimsk man åter vägrar skaka hand med kvinnor.
”Vi skall bejaka mångfalden” säjer polisinformatör Eva Gun Westford enfaldigt. Förmodligen med gedigen genus-och dialogutbildning på sitt CV.
Att ständigt hålla detta skyddande paraply över invandrares brott mot lagfäst jämställdhet är att sanktionera beteendet och låta det få fortsätta.
Dessa rödgröna partier som kallar sig feministiska är ett hån mot alla kvinnor och unga som hindras i sina livsval av medeltida sedvänjor. Bortförklaringarna haglar och blir de utan fäste, så klämmer dessa talföra apostlar i med att ”vi får inte stigmatisera förorten”.
Nalin Pekgul, fd. s-politiker, kämpar mot islams fundamentalister, men det gör man inte ostraffat enligt den socialdemokratiska partistyrelsen, så hon fick gå. Oron för uteblivna röster i förorterna blev för stor.
Regeringens feministiska utrikespolitik är lika ihålig som partiernas feministiska profil, det är främst ett medel för UD:s karriärister som vill bredda vägen till FN:s smörgåsbord.
Nu satsas det stora belopp på forskning, information och utbildning om hederskultur/förtryck.
En betydligt effektivare och billigare åtgärd i stället för utbildning är utvisning!
Tänk om det från dag 1 efter ankomst till Sverige gjordes klart för alla nyanlända vad svensk lag innebär och att utvisning omedelbart sker för upprepade och svåra brott mot våra lagar och regelsystem. Likaså att föräldrar med barn under 18 år som vid upprepade tillfällen gör sig skyldiga till våldshandlingar, direkt åker ut med sina odågor.
Invandrarnas döttrar hålls hårt i hederns namn, men deras gossar får löpa amok utan skam.
Efter några avskräckande exempel skulle Sverige se helt annorlunda ut. Det är ett språk som nysvenskar bättre förstår, än tafatt konsensusdialog.
Diskussion pågår om begreppet hederskultur skall bytas ut mot skamkultur, men med ständigt bortförklarande och skamlös vänster lär det nog aldrig bli verklighet i enfaldig svensk mångkultur.

I flera opinionsundersökningar hamnar miljöpartiet under riksdagspärren på 4 %.
I den senaste Metro/Yougov undersökningen får partiet endast 2,8 %, detta borde mana dem till eftertanke om sin politik.
Till en början var hjärtefrågorna miljö och motstånd mot kärnkraft. Säldöd och algblomning gjorde att de första gången kom in i riksdagen 1988.
Efter 2000-talet har en omprofilering skett av deras politik, de har förvandlats till ett islam- och invandrarvänligt parti.
Partiet gick senare glatt till sängs med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, så att riksdagen kunde bevilja nya bidragsformer till nyanlända och därutöver gratis vård till alla illegala invandrare. En målvakt till statsministern på migrationsverket bestämde att permanent uppehållstillstånd (PUT) skulle beviljas till alla som sa sig komma från Syrien.
Sanningshalten i dessa uppgifter har visat sig vara skral, när över 80.000 av de drygt 160.000 som sökte asyl under 2015, saknar asylskäl enligt internationella konventioner.
Alla dessa förmåner har kraftigt bidragit till Sveriges attraktionskraft som asyl-och invandrarland och att landet nu faller isär.
Den egentliga orsaken till dessa favörer var att statsministern var förbannad och ville straffa väljare som bidragit till sverigedemokraternas framgång.
Vurmen för det mångkulturella samhället har därefter eskalerat inom miljöpartiet. Partistyrelsen har blundat för partimedlemmars och valda representanters fundamentalistiska åsikter inom islam.
Försvaret av bostadsminister Mheret Kaplan, när han tvingades att avgå var direkt pinsam, likaså när språkröret Gustav Fridolin inte förstod att kvinnor kunde känna sig kränkta, när de inte blev hälsade på.
Nu verkar det äntligen som om väljarna ser att kejsaren är naken.
Det som dock oroar mig är om journalisterna på SVT och SR har gjort samma iakttagelse.
Under 2011 publicerade Göteborgs universitet en undersökning om deras partisympatier, resultatet visade att 52 % sympatiserade med partiet och 0 % med sverigedemokraterna.
Mycket illustrativt var kroppsspråket hos Anna Hedenmo på SVT när hon intervjuade partiledarna inför valet 2014. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson betraktades som något som katten släpat in, men vid övriga utfrågningar var det ett riktigt kuttrasju.
Oavsett vad hon tycker om partierna så var det inte professionellt. Tyvärr saknas objektiv framställning av invandringens alla effekter på SVT och SR.
Detta är ett farligt demokratiunderskott och har under åren ständigt avspeglats i programutbudet, som ofta innehållit ensidiga och känslomättade reportage/program om invandringen och om eldsjälars insatser.
Underförstått verkar syftet vara, att nu djävlar skall vi få tittarna att tycka som vi, för att senare rösta både rätt och rött.
Det verkar som det bara är ”Uppdrag Granskning” med Janne Josefsson i spetsen, som har upptäckt integrationens svårigheter med våld, kriminalitet och kvinnoförtryck i de ständigt växande så kallade no go zonerna
Kriminella gäng bestämmer där dagordningen och har unga supporters med stenar och elddon i fickorna.
Möjligen kan de rödgröna partierna snyfta lite över den minskade tryggheten, men totalt blindhet råder när det gäller att se elefanten i rummet, nämligen massinvandringen.
Polisen, lokala politiker tillsammans med representanter för samhällets alla ”goda krafter” sitter nu och klurar på varför dialog, korvgrillning och kaffe inte haft någon effekt.
Massinvandringens svårigheter har reflexmässigt förklarats med utanförskap och främlingsfientlighet, insikten om att alla invandrare varken kan eller vill integreras finns inte.
Allt för många vill endast ta del av välfärdens tjänster, utan skyldigheter att anpassa sig till landets lagar och regelverk och varför skulle de göra det, när etablissemanget ständigt har hyllat den kulturella identiteten i stället för den medborgerliga.

Statsminister Stefan Löven har nu presenterat sin nya regering.
Jag blir inte riktigt klok på gamla och nya ministrars ansvarsområden, som verkar överlappa varandra.
Förmodligen gör inte statsministern det heller, med sin baktunga regering.
Peter Eriksson, miljöpartiets gamla språkrör, har kallats hem från Bryssel och ska ansvara för bl.a bostadssektorn, jag trodde han skulle arbeta som minister, inte som byggherre.
Den tidigare ministern Mehmet Kaplan (mp) glömde visst bort krisen inom bostadsmarknaden i sitt uppdrag, på grund av sin middagsiver med terrorister.
Ann Linde (s) blev mycket glad när hon tillfrågades om att bli ny EU-minister.
Redan idag på DN.se tar hon till storsläggan mot EU länder som vägrar ta emot invandrare. De skall straffas med böter är hennes förslag.
Varför det undrar jag?
Östländer som Ungern, Polen, Lettland, Litauen, Bulgarien har en helt annan historia än andra EU länder i väst.
De vet vad det innebär när nationalstatens gränser brister. De vet också vilken betydelse landets religion och kultur har för frihet och för demokratins förverkligande utan bevakning uppifrån.
Följderna av Tyskland och Sveriges humana generositet har mer avskräckt än inspirerat till att öppna gränserna.
Ann Linde vet mycket väl om att EU ännu inte kan bestämma över nationalstaternas beslut i invandringsfrågan.
Vilka tvångsmetoder har hon tänkt sig, när asylsökande mot sin vilja skall tvingas till dessa länder?
Hon får bara en längre näsa, precis som trädockan Pinocchio fick när han ljög.
Förmodligen vill hon fjäska lite för statsministern genom att upprepa hans mantra, om att fler länder måste dela på flyktingbördan.
Kanske hoppas de att dessa brösttoner skall visa på handlingskraft och skyla över regeringens avsaknad av färdriktning för landet.
Varför inte börja med att utvisa de 80.000 så kallade flyktingar, som saknar asylskäl, men med papperslösas rättigheter och med våldsvänsterns protester är det bäst att hålla tyst.
Nu pratas det i stället om etablering, assimilering är totalt ute och integrering gällde visst bara att svenskfödda skulle anpassa sig till den omhuldade mångkulturen och applådera nyanländas seder och bruk, allt efter det rödgröna etablissemangets pekpinnar.
Modulhus skall nu byggas med fart, helst i områden där våra politiker ej själva bor. Protester från oroliga grannar bemöts med det vanliga främlingsfientliga tjatet.
Varför har inte tanken på modulhus dykt upp tidigare till studenter och mindre bemedlade som väntar i tröstlösa bostadsköer?
Nu behöver de inte vänta längre för i Skåne åker de ut ur kön, tack vare alla nyanländas förturer och snabbspår. Att Malmö nu är en konkursfärdig stad, verkar inte bita på deras röda politiker, kanske hoppas de på mer statliga utjämningsbidrag som tack för sin lojalitet?
Pengar fattas det inte när migrationsverket ständigt ber om mer, det är bara att låna nya miljarder, försämra välfärdstjänster och höja avgifter och skatter, så kan vi nog ta emot fler.
Men till att avskaffa den orättfärdiga pensionärsskatten finns inga medel, trots att det skulle kosta ca 8 miljarder, en nätt summa mot invandringens beräknade totalkostnad på 250 miljarder varje år.
Men nu gäller det för både nya och gamla ministrar att få fortsätta att vara bäst i klassen, trots ständigt sjunkande förtroende från väljarna. De tänker nog att med vår ”oberoende” SVT och lojala medier så går det nog ett tag till.

Varför blir vi lurade av eliten om och om igen?
Inga företeelser eller händelser sker i ett vacuum, allt har sin historia.

Oljan är motorn
Motorn i vår nutidshistoria är kontrollen över oljan, som orsakat en stor del av krisen i Mellanöstern, där först Storbritannien under 50-talet och senare USA med sin hemliga polis ligger bakom statskupper och diktaturregimer.
Dessa länder har också orsakat revolutionen i Iran 1979 och senare framväxten av islamiska staten, (IS) när utvecklingen gled dem ur händerna och inte gick deras väg.
Genom historien finns många exempel på hur ett förtryck ersatts av ett nytt.

Makt och girighet
Makthunger och girighet är mänskliga egenskaper, men som tycks vara mycket dominanta hos kapitalets globala och finansiella aktörer.
Min troende mor skyllde girigheten och maktbegäret på arvssynden efter Kains svek mot Abel, men jag fylldes av tvivel redan i söndagsskolan under 50-talet, när det alltid var Abel, som trillade ner på golvet från flanellografen.
Om arvssynden är mer uttalad hos den globala storfinansen låter jag vara osagt, men penningbegäret och önskan om världsdominans är mycket framträdande egenskaper hos härskare genom historien, precis som i våra dagar.

Pinocchios trådar
Den politiska eliten i världens regeringar kan liknas vid trädockan Pinocchio, som till en början behövde trådar för att lära sig gå, enligt Disneys filmversion från 1940. I dag anser jag att det är kapitalets globala aktörer som gemensamt håller i trådarna.
Pinocchio ville bli mänsklig, men till en början förlängs hans näsa varje gång han ljuger. En syrsa ger honom samvete och sagan slutar med att han till slut blir en snäll pojke.
Vi måste av denna liknelse lära oss, att se politikers förlängda näsor, eftersom snälla syrsor är en utrotningshotad art inom storfinansen.

Nationalstaten, största hindret
Det största hindret, för vinstmaximering och en världsregering, är nationalstaten som värnar om landets traditioner, kultur och sina egna medborgare.
Mantrat om mångfaldens berikning gäller inte här.
Nationalstaternas suveränitet skall minskas, för den bara trasslar till det för de globala finansaktörerna.
EU, med sina globalister som doa flickor, drömmer om en federal regering med fler gemenskaper än valutan, som starkt bidraget till Europas ekonomiska svårigheter.
Gemensam valuta är som om jag skulle ha gett alla mina patienter samma träningsprogram oavsett deras diagnos och funktionshinder.
Nationalstaterna med sina gränser, olika folkslag, ideologiska, politiska och kulturella skillnader är enligt finanseliten bara ett otyg, som utgör hinder för genomförande av världsherravälde, där oligarkernas profit kan nå nya höjder i symbios med landets elit och regeringar.

Nationalstaten garanterar inte lånen
En annan orsak till önskan om nationalstatens upplösning är att den blivet alltför liten för att garantera lånen. Då är det mer fördelaktigt om en världsregering kan vältra ut förlusterna på alla världsmedborgare i stället för på bankerna, när tilliten brister hos marknaden.
Detta svek mot medborgarna har redan praktiserats av politiker i väst.
Vilken fiffig affärsidé, banken tar vinsten och folket förlusten!
Självklart är det enklare för dessa globala aktörer att bara behöva dra i en Pinocchiodockas trådar.
Därför är hatet från eliten så stort mot alla partier i Europa som vill bevara och berika det egna landet och dess medborgare.
Nationalism låter nästan som nazism och det vill många väljare inte förknippas med.
Att det inom islams lära finns det största hatet mot judar, verkar vara något vi inte skall berätta om.
Däremot regnar det statliga bidrag över dessa fundamentalistiska organisationer. Det gäller att hålla moskéernas imamer på gott humör, så de talar om för sina medlemmar att de skall rösta rött eller grönt.

Trilskande arbetare
Främst är det trilskande arbetare i nationalstaterna som inte förstår sitt eget bästa och måste sättas på plats enligt de stora globala aktörerna som till exempel Nat Rotschild, Warren Buffett, Goldman Sachs och Georg Soros.
Den sistnämnde orsakade Sveriges ekonomiska kris 1992 genom aggressiva spekulationer mot vår valuta.
Dessa eliters spekulationer har orsakat många av världens finanskriser genom historien, till priset av enorm fattigdom och lidande för medborgarna.

Migrationen, en bra hjälp
Gemensamt hos dessa herrar är föraktet mot den vita rasen som bör uppblandas för att inte bli alltför kaxig. Migrationen är ett medel för att nå målet, en världsregering!
Georg Soros imperium ligger bakom en handbok på arabiska om hur man enklast kan ljuga sig in i Europa och är medskyldig till flyktingkrisen, precis som USA med sitt agerande i Mellanöstern.
Men det är Putins överrumplande flygräder mot IS i Syrien som nu ställs i skamvrån av politikerna i väst.
Medborgarna måste förmås att rösta rätt, om ej så finns det troligen en plan B.
De svåra konsekvenserna av massinvandringen med parallellsamhällen, där eskalering ständigt sker av så kallade ”no-go zoner” kan destabilisera landet, så att det blir lättare för makthavarna att göra vårt samhälle mer genomskinligt och att våra demokratiska rättigheter kan elimineras i smyg.

Bilderberggruppen styr
Bakom EU:s skapelse finns den så kallade ”Bilderberggruppen” som är underställd den absoluta finanseliten.
Första mötet ägde rum på ett hotell, med namnet ”Bilderberg” i Nederländerna 1954. Därefter bjuds den globala makteliten, inom affärs-och industrivärld, media och politisk verksamhet, in till årligt möte på olika platser i världen.
Inga protokoll finns i detta hemliga sällskap med sin dolda agenda. Vi vet inte vad detta ljusskygga sällskap har för planer, mer än att tillfredsställa sin globala makthunger.
Det säjs att statsminister Stefan Löven var mycket nöjd när han under 2013 fick åka ner tillsammans med finansfamiljen Wallenberg i deras privata jetplan.

EU saknar folkets förtroende
EU har aldrig varit folkets skapelse, utan kapitalets, där den fria rörligheten för kapital, varor och tjänster skall flöda fritt.
Arbetarna skall ryckas upp med sina rötter och förflytta sig dit jobben kan finnas.
Om många kommer från skilda kulturer, minskar sammanhållningen, konkurrensen ökar och lönerna kan sänkas. Ett herrskap och tjänstefolksamhälle kan därmed få vind i seglen.
Kapitalismens påhittighet är stor, när arbetare i låglöneländer börjar kräva förbättrade arbetsvillkor.

Röster, sänkta löner och nya själar
Under det humanitära förklädet med asyl-och mänskliga rättigheter, som omhuldas av EU och FN, finns en mindre smickrande agenda, inte minst här hemma. Våra politiker har öppnat dörrarna till landet på vid gavel, för att få vara bäst i klassen.
Att Sverige, som utgör endast 1,2 % av EU:s befolkning, hitintills tagit emot 22 % av alla asylsökande till Europa, anser de förmodligen vara helt rimligt. Det är 13 ggr fler/invånare jämfört med medelvärdet inom EU!
De rödgröna partierna vill ha röster, alliansen vill ha sänkta löner och kyrkan önskar nya själar.
Alla predikar och skräms de med främlingsfientlighet och rasism, så fort någon lämnar åsiktskorridoren och den välsignade, mångkulturella läran.
Det kan tyckas att en mer restriktiv flyktingpolitik, från yrvakna politiker, nu utgör ett ljus i mörkret, men notera att åtstramningen endast består av fler trasor för att torka upp vattnet från den läckande kranen, inte att stänga den helt, med ett flyktingstopp.

Kultur- och arbetarförakt
Våra politiker har inte vilat på hanen när det gäller förakt för vår egen kultur, allt för att få att få oss att förstå vikten av att arbeta tillsammans och öppna våra hjärtan för alla asylsökande. Allt enligt bilderbergarnas önskemål.
Medierna har varit och är deras lojala budbärare.
Är det deras ägare som styr eller är alla” tycka synd om reportage” kanske en rest från 68-års studentrörelse? Varför har den rödgröna journalistkåren aldrig nyktrat till?

Det finns många horribla uttalanden från våra mångkulturella ambassadörer.
Fredrik Reinfeldt 2006. ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Han såg att sin vision om sänkt välfärd i sin bok ”Det sovande folket” från 1993 kunde förverkligas genom invandring. Vilket har varit mycket framgångsrikt.

Året efter Reinfelds uttalande om barbariet ville Maud Olofsson inte vara sämre utan klämde i med att ”Det var faktiskt inte vi som byggde Sverige, det var människor utifrån.”

Anders Borg förkunnade i riksdagen (2011-04-13) att ”Utan invandring skulle vi stå och stampa på ett jordgolv.”

Hur vet han det? Kanske var bakgrunden bara hans egna erfarenheter innan han blev finansminister?

Sveket mot våra gamla
Kommunerna knäar nu inför nyanländas och ensamkommande så kallade barns etableringskostnader. Helst vill de undvika skattehöjningar som kan reta upp väljare och drabbar den egna plånboken.
Knepet är i stället, att i smyg försämra verksamheter för de sämst ställda, oftast våra gamla som saknar starka resurspersoner. Att våra gamla genom hårt arbete och dagligt slit byggt upp landet är dagens makthavare totalt likgiltiga inför.

Ibland är det nyttigt med en tillbakablick.
I Östgöta Correspondenten från 2009-11-20, kunde vi läsa om hur en ensam vikarie under natten fick ta hand om 38 gamla, svårt sjuka och dementa på ett sjukhem i Östergötland.
Dagen efter 2009-11-22 fanns i Dagens Nyheter ett reportage från ett hem för ensamkommande så kallade flyktingbarn i Övertårneå. Där fattades inga resurser, tjugo personer arbetade i skift för att ta hand om till synes 26 friska pojkar!

Redan under 2002 var Mona Sahlin i farten med nedvärdering av oss och våra förfäder.
När hon för medlemmar i en turkisk förening, förklarade att vårt midsommarfirande bara var töntigt.

Jag har förstått att min farfars slit som fattig statare och min fars hårda arbete i skogen och på bruket inte har haft något värde.
Jag har också förstått att några av mina vackraste sommarminnen som barn, med brukets unga och gamla i gemensamt och gemytligt midsommarfirande enbart varit töntigt.
Att använda sitt riksdagskort till personliga utgifter för över 50.000 kr, att strunta i att betala hyra för lekladan till födelsedagsfirande dotter, att strunta i parkeringsböter och att skriva falska intyg till attraktiv säkerhetsvakt är förmodligen inte töntigt. Häftigt är det däremot att betala skatt!
Kanske är de inte medvetna om sina Pinocchiotrådar från den globala, finansiella eliten?
Eller beror politikers agerande på att de i högsta grad är det?
Avslutningsvis kommer jag att tänka på grundkursen i marxismens lära, när jag under min studenttid lärde mig att rabbla ur Marx och Lenins kommunistiska manifest.
”Proletärer i alla länder förena Er”
I dag 50 år senare säjer jag i stället; nationalister i alla länder förena Er, medan tid är!
Värna er kultur och era traditioner, en stadig grund med rötter behövs om vi skall förstå och kunna stå emot alla krafter som vill söndra och splittra samhället.

Övrigt
En kortare version av denna artikel har nyligen publicerats i ”Fria Tider” under ”Kolumn”, vilket jag är glad över, så att mina erfarenheter kan få fler läsare.
Jag vill tacka Er som läser min blogg och för alla kommentarer som ger mig stöd och inspiration till att fortsätta skriva inlägg ”Utanför åsiktskorridoren.”
Jag försöker, efter min förmåga att belägga mina erfarenheter med källor och fakta.
Det är Era kommentarer som inspirerat till fortsättning om vilka som ligger bakom ”Makten bakom makten”.