Skilda grannar, skötsamhet och dubbelmoral

Umeå 1973
Umeå universitet kallades för det röda universitetet under 70-talet.
Om det kallas så i dag, vet jag inte, men misstanken är stor.
Engagemanget var en gång mycket stort bland studenterna för en romsk familj som saknade bostad.
Det bar sig inte bättre än att familjen fick lägenheten under vår egen.
Men efter en tid med bråk, oväsen och fester hos dessa högljudda grannar hade vårt engagemang svalnat betydligt.
Trappuppgången förvandlades snabbt till en otrygg plats.
Nu minns jag inte om familjen senare blev vräkt eller om de flyttade frivilligt.
Därefter fick vi nya grannar också med utländsk identitet.
Ett äldre par flyttade in i lägenheten efter den romska familjen, kontrasten var mycket stor.
Jag tror att Magdalena Ribbing hade blivet imponerad av deras hänsyn, artighet och hjälpsamhet.
Jag fick alltid hjälp med barnvagnen upp på bussen ner till centrum av den nya, trevliga grannen.
Senare fick vi veta att det var en av Allendes ministrar med fru som lyckats fly till Sverige efter militärkuppen i Chile, som skedde under ledning av Pinochet, med USA bakom ryggen.
Sorgen var stor när paret efter en tid flyttade söderöver, till skillnad från tidigare grannar.

Nu börjar allt fler politiker och etablerade debattörer prata om oss medborgare i termer om skötsamhet.
Att otrygghet främst orsakas av de som inte sköter sig, till skillnad från de som gör det, oavsett etnicitet är numera helt OK att säja utan att bli svartlistad.
Nu råkar det vara så att invandrare är överrepresenterade i allsköns brottslighet enligt ”motvillig” statistik från brottsförbyggande rådet (BRO).
När dessa fakta kommer på tal, reagerar vänstern, vänsterliberaler och kyrkans representanter med samma ryggmärgsreflex.
Inflation råder i bortförklaringar, överdriven förståelse och allsköns undanflykter. Orsaken utmynnar alltid i socioekonomiskt utanförskap, svenskars främlingsfientlighet och arbetsgivares ovilja mot krångliga efternamn.
Allt enligt kulturrelativismens princip, där en grupp i maktunderläge aldrig behöver stå för sina dåliga handlingar.
Jag förstår inte hur miljöpartiet, vänsterpartiet och vänsterliberala utövare får ihop denna brist i ansvar för egna handlingar med sin humanistiska människosyn och allas lika värde, där grunden utgörs av det egna ansvaret.
Om man väljer kriminalitet, fundamentalism, radikalisering innebär det utanförskap jämfört med de som inte gör det och då får man stå sitt kast.
Jag har heller aldrig förstått hur dessa mångkulturella ambassadörer kan utge sig för att vara både feminister, HBTQ kämpare och värna om allas lika värde oavsett kultur/religion/härkomst och samtidigt blunda för islams fundamentalisters förtryck av kvinnor, homosexuella och judar med nedvärdering av kristna och den vita rasen.
Terrordådet av en IS sympatisör riktat mot homosexuella på en gayklubb i Orlando nyligen borde få skygglapparna att ramla. ”En ensam galning” heter det, trots att islams radikala fundamentalism består av galningar.
Den egentliga förklaringen till denna dubbelmoral, med skygglappar och att alltid stryka invandrare medhårs oavsett handling, är politikernas behov av röster.
Här har miljöpartiet varit mycket framgångsrikt, för under deras humanitära förkläde finns mycket att avslöja.
Vår kulturminister Alice Bah Kuhnkes tidigare förehavanden borde granskas lika väl som Mehmet Kaplans terroristkontakter.
Hon har under sin karriärvandring mot toppen haft kontakt med de flesta muslimska organisationer av betydelse, de har utgjort hennes plattform. När hon var generaldirektör för ungdomsstyrelsen så gödslade hon generöst Sveriges unga muslimer (SUM) med skattepengar. Bakgrunden till denna givmildhet handlar bara om tjänster och gentjänster!

Hela det västerländska samhället har hos islams fundamentalister och dess anhängare blivet en projektionsyta för egna tillkortakommanden och med hat och förakt mot vår livsstil.
Eftersom politiker och journalister inte själva bor i förortens områden möter de inte trygghetsförstörare och kriminella, utan sitter tryggt på sin moraliska piedestal och predikar om värdegrund för oss andra.
Politiker möter oftast väluppfostrade och välutbildade som Allendes minister och lojala ja-säjare i sin tjänsteutövning. Inga högljudda romer finns i deras trappuppgångar.
Dock har en viss förändring under sista tiden ägt rum hos politiker och även på ledar-och debattsidor, för ständig stenkastning mot räddningspersonal, poliser och brända bilar går inte lika lätt att sopa under mattan som andra kriminella aktiviteter. Då har man dristat sig till uppdelning i skötsamma och icke skötsamma medborgare.
Hos vänsterintellektuella kulturarbetare med filmkonsulenten Baker Karim i spetsen är motståndet mot andra förklaringsmodeller än utanförskap till förkastliga handlingar ännu stort. Insikten om att utanförskap också kan handla om djävulskap kommer aldrig att nå fram till dessa berikande kulturarbetare.
De pratar ofta om vikten av att bryta normer i sitt skapande, men jag förstår inte varför det bara är våra västerländska normer som skall brytas, aldrig invandrarnas egna?

2 tankar kring ”Skilda grannar, skötsamhet och dubbelmoral

  1. BRA skrivet! Är glad att jag hittat din blogg genom Avpixlat. Har en känsla av att fler och fler upptäcker att mångkulturellt samhälle inte är lätt. En okänd man sa till mig i dag att vi måste ta tillbaka vår kultur steg för steg.

  2. Hej!

    Du skriver, att du inte förstår “hur miljöpartiet, vänsterpartiet och vänsterliberala utövare får ihop denna brist i ansvar för egna handlingar med sin humanistiska människosyn och allas lika värde, där grunden utgörs av det egna ansvaret.”

    Varför tror du, att “grunden utgörs av det egna ansvaret”? Grunden för vad? När alla är lika mycket värda, så är alla är fritt utbytbara.

    Och precis som du skriver så förkastar vänstern det personliga ansvaret och tänker i termer av ett kollektivt ansvar.

Kommentarer inaktiverade.