Ett ljus i åsiktskorridoren!?

Äntligen ett litet ljus i mörkret.
I går anklagade ledarskribenten Alexandra Boscanin i Svenska Dagbladet SVT för att sprida propaganda i public service.
Bakgrunden var att ekonomireporter Knut Kainz Ragnerud på SVT:s hemsida, tyckte synd om underbetalda piloter, för att sedan tycka illa om Ryanair som möjliggjort för oss vanliga Svensson att resa utomlands.
Medellönen, innan konflikten, för en pilot ligger på 78.000 kr/månad, många tjänar kring 100.000 kr. Därför var allmänhetens stöd inte särskilt stort.
Tänk om fler ledarskribenter kunde se och våga skriva om SVT:s partiskhet i andra samhällsfrågor och tänk om de även kunde se sin egen tidnings brister i objektivitet och konsekvens neutralitet, där en nyhet som är sann och relevant skall publiceras oavsett dess konsekvenser.
Tyvärr är SVT inte en objektiv nyhetsförmedling, rapporteringen är ofta vinklad efter journalisternas egen agenda, inte minst i flyktingfrågan.
Ett parad exempel var efter övergreppen i Köln, där tysk media först under galgen kunde skriva att dessa övergrepp mot kvinnor utfördes av araber och asylsökande från Mena länder.
Här hemma verkar rädslan över att ”stigmatisera förorten” ha fått alltför många journalister att svika sitt uppdrag.
Utgångspunkten är att de som tänker rött är mer snälla än de som tänker blått.
Kanske är det något som hänger kvar från min farfars tid, när han som statare kämpade för bättre levnadsvillkor, men nu har världen svängt runt och de gamla arvtagarna till denna ideologi har blivit den nya privilegierade adeln.
I skydd av sin humanitet mot andra, har de försämrat välfärd och åderlåtit sina uppdragsgivare/medborgarna. När leveransen av vad politikerna utlovat för deras ständigt ökade skatteuttag uteblir, då börjar det mullra i leden.
”Som” institutet i Göteborg har i sina undersökningar noterat att majoriteten av SVT:s medarbetare röstar rödgrönt, liksom journalistkåren i övrigt.
Då är det inte konstigt att > 70 % av väljarna inte litar på medias rapportering i flykting- och invandringsfrågor enligt undersökning från Demoskop.
Inflation råder i känslosamma reportage om flyktingar, ensamkommande “barns” strapatsrika resor hit, om nysvenskar som tappert kämpar för ett bättre liv och om alla frivilliga eldsjälars insatser.
Däremot är det mycket sparsamt med motsatsen. Våld, kriminalitet, stenkastning, brända bilar och bidragsfiffel för att nämna några oegentligheter. Dessa händelser verkar komma från en annan planet och har inget samband med Sveriges destruktiva flyktingpolitik att göra. Lagbrotten bortförklaras eller sopas under mattan.
VI får gå till utländsk media för att få en mer objektiv skildring av Sveriges förfall.
TV- team från Norge och Australien blev chockade över vad de såg under sina studiebesök till belastade förorter i våras.
Kriminella gäng tillämpar där sin egen lag och undanröjer glatt konkurrenten som kan stå i vägen för knarkhandelns inkomster. Vi får bara hoppas att andra medborgare inte står i vägen för kulregnet.
För oss luttrade svenskar, oavsett födelseland, är kriminella aktiviteter i förorterna vardagsmat. Bilar brinner lika ofta här som i Afghanistan.
När det gäller positiva handlingar, som till exempel från Borlänges somaliska bandylag, så är det just deras somaliska ursprung som poängteras, men när det handlar om våldtäkter på findlandsfärja så hittade journalisten först på, att de utländska förövarna var svenskar. Ryktet gick att det var Robert Aschbergs bror som var journalisten, som först prånglade ut den lögnen.
Men det finns hopp, allt fler ledarskribenter inom media har vaknat till. Först ut är ofta skribenter med utländska efternamn, troligen för att dämpa kovändningen, när verkligheten obönhörligt tränger sig på.
Politikerna har ännu bara trippat runt med polisbevakning och pratar som vanligt om mer polisiära resurser, aldrig om asylstopp.
Att nämna ordet asylstopp får ännu den politiska eliten att kippa efter andan och behöva luktsalt. De har nyss vågat ta ordet volymer i sin mun, ordet som tvingade tidigare minister Tobias Billström att pudla.
Folkpartiets, numera liberalerna, behandling av politikern, debattören Mauricio Rojas borde ha fått partistyrelsen ut på en Canossavandring, då kanske deras ökenvandring nu varit mindre lång.
Om de tidigt tagit till sig hans alarmsignaler om vår humanitets konsekvenser, hade partiet i dag nått gamla tiders höjder.
I stället blev det feminism som fördunklade deras sinnen.
Samma sak hände med Nalin Pekgul (s) som kämpat mot islams fundamentalister, hon fick lämna socialdemokraternas partistyrelse och försvinna ut genom bakdörren. För inget pris är för högt för invandrarröster hos de rödgröna partierna.
Alice Teodorescu /Göteborgsposten, Anna Dahlberg /Expressen, Per Gudmundsson/Svd och fristående skribenter som Ivar Arpi och Tomas Gur har fört fram förståndiga synpunkter i känsliga flyktingfrågor.
Förutom respekterad och kunnig kärntrupp med Jan Tullberg, Jan Sjunnesson, Karl Olof Arnstberg, Gunnar Sandelin, Merit Wager och Julia Caesar för att nämna några som har haft och har modet att föra ut dagens verklighet, trots alla mediala förföljare.
Kanske finns det hopp, att dessa skribenter skall få flockbeteendet hos makthavarna att minska och få allmänheten att vakna.
Kanske framtida innehåll i åsiktskorridoren då kommer att präglas av konsekvensneutralitet i stället för ideologiska lögner.

Lästips! ”Vad är en nyhet?” av Erik Fichtelius.