Avgör nationalitet pressetiken?
Frågade jag i en insändare till lokaltidningen för drygt ett år sedan. Eftersom den ej publicerades så kan jag i dag svara ett obetingat ja, på min fråga från i fjol.

Jag förstår inte medias inkonsekventa rapportering när det gäller händelser av svenskfödda och icke svenskfödda personer.
I många länder är det praxis att vid grova brott och vid stort allmänintresse avslöja förövarens nationalitet och namn.

I Sverige tycks undantag råda så fort förövaren har annan etnicitet, då anser redaktören alltför frekvent att brottet inte är grovt och att förövarens etnicitet är utan allmänintresse.

Här kommer några enstaka exempel från min gamla backspegel.

– När en brutal gruppvåldtäkt ägde rum på en Finlandsfärja var medias rapportering initialt, att dådet utförts av ”svenskar.”

        Strax därefter avslöjades det på flera nyhetssajter att dessa ”svenskar” behövde tolk, eftersom de hade Somalia som födelseland.

Numera har flera våldtäkter ägt rum av asylrelaterade gärningsmän på finlandsfärjor, efter deras arabiska sed om våldtäktslek ”taharrush gamea”.

Det kanske vore något för FI:s frontfigur Gudrun Schyman att titta närmare på, men nu är hon fullt upptagen med att klä sig i burkini.

Däremot, när det är handlar om positiva gärningar och händelser då skrivs ursprungslandet ut med stora versaler, till exempel vid artiklar om det hyllade somaliska bandylaget, den tappra flickan från Sudan, den unge iraniern lärde sig svenska med fart, kvinnor från Irak bjuder på mat etc.

Underförstått, se vad berikande invandringen är. Ni får ju läsa varje dag om hur de tappert kämpar för att bli accepterade och bli nya svenskar.

Jag tvivlar inte på att det är vad många invandrare verkligen gör och vill, men andelen som inte gör det, utan behåller, och kämpar för genomförandet av, sharialag blir bara fler och fler, men det vägrar media att se.

– När en man med en liten son blev nerknuffad från en bro i Malmö under hösten 2013, skyllde pressen och SVT först dådet för ett hatbrott av svenska nazister, hatbrott stämde väl, men förövarna var av annan etnicitet.

I SVD 2013-09-11 skrev skribenten/debattören Daman Rasti om vikten av att motarbeta rasismen mellan invandrargrupper. Han skrev bland annat, att allt för många muslimer hatar judar och kristna, syrier ser ner på muslimer, eritrianier på somalier och att iranier är värst, för de ser ner på både turkar, araber, svarta med flera.
Tur att han har annan etnicitet, för om en svenskfödd hade gjort samma uttalanden så hade han/hon hamnat på Kumla anstalten efter klappjakt av pressen.
Daman Rusti avslutade sin debattartikel med ”När skall vi sluta med vår egen rasism?”

När Ahmed Rami i Radio Islam predikade om sitt hat till judar, då var vänstern med den moraliska eliten knäpptyst, till skillnad när de högljutt protesterar mot Avpixlat och dess krönikörer.

Att rasism är rasism oavsett avsändare vill inte media inse.

– När svensken Lars Wallin hade fuskat och sedan flytt landet med assistentersättning, så publicerades både namn och bild, vilket jag tycker var helt rätt, när skattemedel förskingrades.

Min övertygelse är att det största fusket inom assistentbranschen står våra utlandsfödda medborgare för, det är sannolikt orsak till att ersättningen nu kostar skjortan på ca 30 miljarder/år, samma gigantiska summa kostar också omhändertagandet av alla 35.000 ensamkommande barn som kom under 2015. (Varav ca 70 % anger fel ålder och minst hälften saknar asylskäl och skulle inte ha fått passera gränsen och de som ljuger om sin ålder får kostsam uppassning dygnet runt).

Redan för flera år sedan blev jag mycket upprörd när jag i Östgöta Correspondenten 091120 läste om hur en ensam vikarie på ett sjukhem i länet, ensam under natten fick ta hand om 38 gamla, sjuka och dementa vårdtagare, men dagen efter blev jag rent ut sagt förbannad.

I Dagens Nyheter 091121 fanns ett reportage om 26 flyktingbarn i Övertårneå, som togs om hand av 20 personer som arbetade i skift….

En utredning pågår om de skenande assistentkostnaderna, men vis av erfarenhet vet jag att resultatet blir klent.
Rehabiliteringsåtgärder, som gör att patienten når en högre funktionsnivå, påverkar nästan aldrig någon sänkning av tilldelade assistenttimmar, eftersom de utgör anhörigas försörjning.
Inom vården är vi snälla för vi vill gärna prioritera vår patients intresse och glömmer lätt att konsekvensen av detta är att mer utsatta patienter tappar sin rätt.

Det finns många förklaringar till att väntetider till vårdens mottagningar blir allt längre, invandrare och nyanlända har stora behov, inkl. alla papperslösas rätt till ”vård som inte kan anstå”, en rättighet jag inte förstår.

-När vårt fina bibliotek brann ner till grunden under september 1996 upplevde jag samma sak att nazister initialt beskylldes för gärningen.

Eftersom min dotter var en av flera studentvärdar den aktuella kvällen och hon var en av de sista som tog sig ner för trappan (efter kontroll om att inga besökare fanns kvar på övervåningen) innan den rasade ner i eldhavet, var jag mycket engagerad i polisens arbete.

Mitt inlägg strax efteråt om att den skyldige lika gärna kunde vara någon förfördelad icke svenskfödd med anknytning till invandrarbyrån, som då låg i bibliotekets lokaler, publicerades självklart inte i lokaltidningen.

Min misstanke delades däremot av högsta polisbefälet i Stockholm, men bevis saknades och jag belades med munkavle i denna känsliga fråga.

Media har för länge sedan glömt bort sin pressetik, journalister sparkas som inte intar ”rätt attityd” i den känsliga invandrarfrågan. Förvanskning och filtrering av fakta sker regelbundet.

Inser inte redaktörerna och tidningens ägare att de själva har bäddat för tidningsdöden, när vi ständigt måste kontrollera journalisternas uppgifter med andra källor, som oftast finns lätt tillgängliga via nätet.

Flera opinionsundersökningar kommer med samma resultat, att i frågor som handlar om invandring är läsarnas förtroende skralt.

Media verkar ha samma tröghet i förståelse som kyrkan hade när den inte längre utgjorde samhällets mittpunkt.

Förstår inte ”den tredje statsmakten” att den numera har halkat långt ner på samhällets maktlista och att deras smutskastning av oliktänkande endast fått en bumerangeffekt?

I dagarna har det kommit ut en bok med titel ”Det är sant – det stod i tidningen” av Mattias Lundberg, docent i psykologi och Stefan Söderfjäll.

Deras uppmaning är att vi skall vara mer vakna, kritiska och ifrågasätta.

I en artikel i Östgöta Correspondenten 2016-09-01 säjer Mattias Lundberg bland annat;

……”När vi pratar generellt om källkritik och information i dag så är det ett väldigt fokus på internet och Facebook och andra sociala medier. Där skulle jag vilja att man styr tillbaka lite grann och inser att vi blir påverkade från extremt många av de ”gamla” hållen fortfarande”…….

Nätets alla medier, Facebook och diskussionsforum innebär att traditionell media inte får sitta i orubbat bo. Allt fler läsare frågar och konstaterar nu, ”I vilken tidning har du läst detta, jag har andra källor som säger så här….”

Så bästa bloggläsare, jag fortsätter att skriva och Ni fyller på med kommentarer, ros eller ris är inte det viktigaste utan att våra tankar får flyga fritt, för landningstillstånd får vi alltför sällan på traditionell medias landningsbanor.

Ps. Tidigare bloggläsare får ha visst överseende med att vissa fakta/händelser upprepas från gamla inlägg, men för nytillkomna läsare kan de ha ett värde. Alla kan inte läsa allt. Ds.

När man är pensionär finns mer tid att läsa, där är internet en outtömlig källa.
Att ta del av allt är en omöjlighet, men att göra nedslag från vänster till höger är en början.

Förr hade traditionell media åsiktsmonopol, det som stod rikstidningar och lokaltidningar var sant som amen i kyrkan.

I dag är det tvärtom, läsarnas tilltro till media med journalistkår sjunker som en sten, inte minst i frågor som rör invandring har rapporterats från flera opinionsinstitut.

Internet utgör alternativ, det är lättillgängligt, snabbt uppdaterat och har många källor att välja ur.

När fler källor rapporterar om samma sak, ökar trovärdigheten och sedan väljer vi uppfattning utifrån egen erfarenhet.

Politiker tvingas i dag att göra tvärtom, bara ta del av det som stämmer med partiets ideologi, oavsett verklighet, annars viner partipiskan från partistyrelsen och karriären tappar fart, du åker ut i kylan och tappar uppdrag.

Tyvärr sköter inte traditionell media sin huvuduppgift om en saklig, faktabaserad framställning, utan hemfaller till subjektiva, känslofyllda reportage, vilket är förutsättning om man som journalist vill ha jobbet kvar.

När det gäller invandring-flykting- och asylpolitik är det vänsterliberala filtret mycket stort med DN:s redaktör Peter Wolodarski i täten. Ägaren Bonnier måste blidkas oavsett sanningshalt, men tidningsdöden fortsätter trots allt.

När tidningskoncernen Stampen nyligen gick i konkurs, så blev rekonstruktionen beviljad, ¾ delar av skulderna avskrevs, så skattemyndigheten, dvs. vi skattebetalare fick stå där med lång näsa. En sådan viktig politisk megafon måste räddas oavsett pris.

Under flera årtionden har migrationen med det mångkulturella samhället framställts som endast berikande och lönsam för landet.
Att vi med erfarenhet av rehabiliterings- integrationsarbete såg dess motsats redan för 30 år sedan, bemöttes först med argumentet om att vi hade ringa kulturkompetens, sedan med främlingsfientlighet och rasism.

När forskare i sina vetenskapliga arbeten publicerade samma erfarenheter som vi hade noterat i vårt dagliga arbete, blev de också anklagade för rasism och när fler från den akademiska världen rapporterade om samma sak, då bytte media strategi, deras vetenskapliga arbeten bemöttes med största möjliga tystnad.
Forskare vars vetenskapliga arbeten inte höll sig inom den rätta läran, fick inte längre komma till tals.

I dag när landets massinvandring påverkar hela samhällsekonomin, så tvingas politikerna motvilligt inse att deras ideologi inte stämmer med verkligheten.

Kommuner knäar under bördan om att ordna fram bostäder till nyanlända, framför näsan på de som stått minst 10-15 år i bostadskö, köer blir allt längre till vård- omsorg, skolresultaten sjunker som en sten, polis- och brandkår har svårt att utföra sina uppdrag i alla parallellsamhällen, där svensk lag inte längre gäller
Oavsett vad som händer får inte invandrarna från medeltida kulturer skuldbeläggas, den politiska adeln med sina rödgröna lakejer tar till alla medel för att skydda sina vänner.

Politikerna är nu utan svar på hur deras ansvarslösa politik skall kunna vändas och klarar inte längre av att upprätthålla rättssamhället, kontraktet med medborgarna gäller inte längre, medan våra domstolar obekymrat tävlar i snällhet.

Tyvärr fortsätter media på sin inslagna väg och har ytterst svårt att sakligt förhålla sig till verkligheten. Det är som om de på nytt försöker ladda om demoniseringskanonerna, i sitt förakt och hat mot internets alla nyhetssajter, som rapporterar om det som de själva glömmer.

Alla nyhetssajter, bloggar, nättidningar betecknas som högerextremistiska hat- och främlingsfientliga platser.
Med ord som hat, främling och rasist kanske de lyckas skrämma några läsare som ännu tror på deras egen tidnings saklighet.

I USA är nu den alternativa nyhetssajten ”Drudge Report” nu näst störst av alla. Malt Drudges startade den under 1996 som ett nyhetsbrev med länkar till andra intressanta artiklar. Sajten hade 1,5 miljarder sidvisningar i juli i år.

Det är en utveckling som medias redaktörer med ägare inte vill förstå och politikerna vill inte mista sin megafon utan går oförtrutet in med mer skattesubventioner.

Journalistkåren är en garant för vår demokrati, säjer vår kulturminister, som gödslat pengar till muslimska föreningar, där hatpredikanter ostört fått predika om död för alla otrogna själar.

Här är ett litet axplock av svenska nätsajter som rapporterar om det som traditionell media oftast glömmer.

– Avpixlat
– Fria Tider
– Morgonbladet
– Nya Tider
– Nyheter i dag
– Newsvoice
– Ny Dag
– Samtiden
– Dagens Opinion
– Ledarsidorna.se

Därutöver finns många lokala nyhetstidningar på nätet, som inte verkar vara lika hårt tyglade i den rätta mångkulturella berikningsläran, som nu äntligen faller isär.

Lästips: http://nyheteridag.se/ville-rapportera-sakligt-om-migratione-blev-sparkad-från-sveriges-radio/

“The same routine as last year James” är en klassisk replik från sketchen “Grevinnan och betjänten,” som sänds i ett flertal länder på nyårsafton. Sketchen anses vara en av världens bästa som någonsin har skrivits.

När det gäller årets bokmässa kommer jag osökt att tänka på den meningen, eftersom samma rutin med nedvärdering, förakt för andras åsikter och erfarenheter återkommer. Vilket innebär ett hot mot vår yttrandefrihet.

Temat för årets mässa är just yttrandefrihet!!

Bakgrunden till detta tema är att Svensk tryckfrihetsordning firar 250 år.

I fjol handlade det om ringdans i protest mot de ungerska deltagarna. De goda besökarna kände sig förmodligen ännu godare efter denna naiva och elaka aktivitet.

Detta skrev jag om i ett blogginlägg den 1 december 2015 med rubriken ”Tårar, morgonsoffor och ringdans.”

Tyvärr är det ofta så, för att själv få framstå som god, så gäller det att svärta ner den andre, i stället för att förstå.
Med en mörk bakgrund så lyser glorian lite klarare, vilket gör våra självgoda apostlar ännu gladare.

I år var det dags igen.
”Nya tider” hade anmält intresse för att få ställa ut på bokmässan mellan 22-25 september.
Först fick de ett ja, som sedan förvandlades till ett nej.

Arrangören Maria Källsson vd för Bok och Biblioteket, fick kalla fötter och vek sig snabbt efter att vänsterns megafoner hade ljudit, i rädsla för demonisering så glömde hon nog mässans budskap.

Usch och fy en högerextrem och främlingsfientlig tidning får inte smutsa ner på bokmässan, var antidemokraternas budskap.

Av de bevingade orden att jag avskyr dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att få framföra dem, finns inte ett spår.

Något smuts fanns däremot inte att upptäcka hos muslimska organisationer, som välkomnas att ställa ut.

Moskén Imam Alilslamic Center i Järfälla är en av dessa utställare.
Att moskén under fjolåret bjöd in imamen Farrokh Sekaleshfar, som predikar om död för alla homosexuella, är inget som dessa multikulturella godhetsivrare fäster sig vid.

Förmodligen tolkar dessa bokstavstrogna koranläsare arrangörens undfallenhet som uppmuntran.
Vem vet vad de kommer att visa nästa år, kanske en video snutt om hur homosexuella män knuffas ner från tak?

Att grevinnan är gammal och senil ler vi åt och förstår, men vad ska vi göra med dagens grevinnor som varken är gamla eller senila (även om många av oss tvivlar) när de bara fortsätter med ”the same routine as last year?”

Det tycks som om Bonnier och extremvänstern står på samma barrikad, med mål att inskränka yttrandefriheten och därmed vår demokrati.

Risken med denna antidemokratiska utveckling är att den Svenska tryckfrihetsförordningen inte får några fler år att fira.

Lästips:

– ”Yttrandefrihet – utan men” Alice Teodorescu, ledarskribent i Göteborgsposten (www.gp.se)

– ”Än finns tid att backa – törs ni Bokmässan?” Nils Funcke, expert i yttrandefrihetsfrågor, artikeln finns under debatt i
Göteborgsposten. (www.gp.se)

– ”Nya Tider kastas ut från bokmässan efter antidemokratiskt drev” Mats Dagerlind, krönikör i
Avpixlat (www.avpixlat.se).

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sparar inte på krutet när det gäller att smutskasta alla som ser att vinsten av marknadsliberalism med öppna gränser bara tillfaller ett fåtal, som tillhör den politiska, teknokratiska och finansiella eliten.
Flertalet är förlorare och får bara betala notan.

Peter Wolodarski är marknadsliberalismens och globaliseringens megafon. Han ser bara vinster med det mångkulturella samhället och sprickorna tätar han med identitetspolitik och kulturrelativism.

Nu verkar hans fokus på Sverigedemokraterna med deras mörka förflutna och deras järnrör ha fått stor konkurrens av republikanernas presidentkandidat Donald Trump.

Den 7 aug i DN var rubriken på Wolodarskis ledare ”Bästa hoppet är att Trump fullföljer galenskapen” den 14 aug var det dags igen med rubriken ”Det är så här demagoger underminerar demokratin.”

Att han kastar sten i glashus finns inte i hans tankevärld.

Hur ofta har inte DN underminerat demokratin genom att filtrera fakta genom sin vänsterliberala sil, journalisterna har utelämnat bakgrundsinformation och har beskrivet händelser, nyheter ur bara ett perspektiv.

Erik Fichtelius ”konsekvensneutralitet” beträffande nyheter verkar Wolodarski ha fått om bakfoten. För honom får däremot en nyhet inte publiceras även om den är sann och relevant, i fall den kan få trista konsekvenser….

Förövare bedöms ofta efter etnicitet och identitet, inte utifrån gärningen och dess konsekvenser, detsamma gäller för offret.
När det gäller brott som har begåtts av förövare med utländsk härkomst, så når medias bortförklaringar ständigt nya höjder. Att unga ligister kastar sten och bränner bilar i förorten beror på polisens provokationer, arbetslöshet, sysslolöshet, för få fritidsgårdar, utanförskap, traumatiska minnen, psykisk ohälsa och främlingsfientlighet, aldrig, aldrig på rent djävulskap.

Han verkar heller aldrig ha funderat på varför flertalet av muslimernas flickor hålls inom lås och bom, medan killarna får härja fritt, utan att någon förälder gör ett dugg. Kanske moskéns imam i allt fler enklaver ler i mjugg?

Förmodligen betraktar han sig som yttrandefrihetens överstepräst och talar om för oss obildade vad som är bäst.

Därför är det med glädje jag läste följande krönika av Benjamin Katzeff Silberstein i Göteborgsposten 2016-08-08.

Här finns, till skillnad från Wolodarski, analys och insikt i bakomliggande orsaker till Trumps framgångar. BKS skriver:

”Underklassen som politikerna glömde.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera.
Att peka finger åt dumma amerikaner är något av en favoritsport bland många i Europa. Då är Trumps väljare en skänk från ovan. Äntligen finns det svart på vitt att åtminstone hälften av alla amerikaner är korkade, vapenälskande rasister som inte förstår bättre. Alltså de som inte stödjer den upplysta Hillary Clinton, som vill göra USA mer likt Europa.
I verkligheten är det inte så enkelt. Bortom medias fokus på rörelser som ”Black lives matter”, och Trumps skandalösa uttalanden, finns en vit amerikansk arbetarklass som ofta inte tas på allvar i det politiska samtalet. Många kallar dem föraktfullt för ”white trash” ett mer nedsättande uttryck för svenskans ”lantisar”. För många unga amerikaner i storstäder är det en social markör för upplysning, bildning och medvetenhet att visa hur långt från den nidbilden man själv står.
Bakom nidbilderna av korkade lantisar finns miljoner människor vars livsvillkor sällan kommer fram i media och den dagliga debatten. I USA, liksom i Sverige, är folk från landsbygden kanske den enda grupp man kan uttala sig nedsättande om utan att riskera social stigmatisering.
På hemsidan för tidskriften The American Conservative (22/7) intervjuades nyligen författaren J. D. Vance, aktuell med boken Hillbilly Elegy (Harper 2016). Vance växte själv upp i en vit arbetarklassfamilj i den amerikanska delstaten Ohio, omgiven av alkohol- och narkotikamissbruk och ostadiga familjeförhållanden. Senare lyckades han mot alla odds ta sig till ett av USA:s bästa juristprogram.
Vance förklaring till fenomenet Trump är övertygande: Här är någon som äntligen hoppar på företagare som flyttar fabriker till Mexiko, och är ärligt pessimistisk och förbannad om hur illa läget faktiskt är för miljoner amerikaner.
För många i landsbygdens småstäder har varken högern eller vänstern varit vettiga alternativ, menar Vance, från vänsterhåll kommer översitteri och löften om allmosor som många aldrig bett om. Från högerhåll hörs lovsång till frihandel, låga skatter och fritt företagande – vettiga politiska ståndpunkter, som dock är till liten tröst i småstäder där den lokala fabriken flyttat utomlands eller kolgruvan stängts.
Att det politiska samtalet blivit mer färgat av identitetspolitik är en del av problemet. När det politiska samtalet i hög grad handlar om svåra livsvillkor kopplade till hudfärg, inte minst i sviterna av polisvåldet mot svarta, är det inte konstigt att vita väljare, som också lever i svår fattigdom, känner sig osynliggjorda och vänder sig till populister som åtminstone pratar om deras situation utan att låta nedsättande.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera. Det gäller för övrigt i västvärlden i stort – både i Storbritannien där många politiker togs på sängen av EU-opinionen, och i Sverige där migrationspolitiken länge gick i otakt med en betydande del av väljarkåren.”
Benjamin Katzeff Silberstein

Numera är det inte bara underklassen som är bortglömd, protester kommer från allt fler över samhällsutvecklingen, oavsett klasstillhörighet. Då börjar det bli jobbigt för den politiska adeln, när docenter, professorer, forskare, författare och grävande journalister inte längre deltar i den korrekta kören som sjunger globaliseringens och mångkulturens lov.

Etablerade skribenter försöker nu övertrumfa varandra i bedyranden om hur sakliga de och deras tidning är, ingen åsiktskorridor finns och de har aldrig dolt någonting …

De beter sig precis som barn, när de gjort rackartyg och först förnekar sin medverkan, efter samtal, bevisning brukar det komma ett surmulet, ja, det var jag.
Makthavarnas strategi är att först demonisera, sedan förneka och fortsätter protesterna tillsätter man en utredning som får ta lååång tid, om oppositionen ökar i styrka så kryper man motvilligt till korset med en ryggsäck fylld av bortförklaringar.

Bevis fattas sannerligen inte inför medias ensidighet, inte minst i asyl/flyktingpolitiken.
Alternativ media utgör ett stort hot mot dessa mångkulturella globalister.
Vad ska de göra när smutskastning och demonisering inte längre biter och vi bara fortsätter att rösta fel?

Tveksamt om de och Wolodarski någonsin kommer att säja; Ja, det var vi som hade fel, medborgare som vi såg ner på hade mer erfarenhet och efter vår reträtt har vi förstått att de hade rätt.