När jag läser artiklar, ledare, krönikor etc funderar jag på vilka erfarenheter skribenten kan ha, som format saluförda åsikter. Majoriteten tillhör dock det korrekta skiktet som har och får både utrymme och tolkningsföreträde, för korrekta åsikter gynnar karriären.
I SvD den 3 oktober skriver förintelseöverlevaren Emerich Roth tillsammans med Peter Jenner en gymnasielärare, att kriminaliteten (utan adressat) kan stoppas med goda manliga förebilder, som de ofta saknat i hemmet. https://www.svd.se/emerich-roth-sa-stoppar-vi-gangkriminaliteten
Bara ordet ”förintelseöverlevare” utöver hög ålder gör att mången kritiker gör halt.
Kanske vill Roth se dagens unga brottslingar som offer, från sin egen bakgrund med judeförföljelsen som eskalerade med nazismen?
Förslagen är till exempel ökade investeringar i skolan, fler män gärna en klassmorfar och så den obligatoriska önskan om mer samverkan, som skall få unga att lämna den kriminella karriärstegen.
Därutöver krävs förbättringar av all samhällsservice och ”….om samhället inte tar sitt ansvar, ger vi spelrum för klanstrukturer och maffiaorganisationer…” som tydligen är helt utan ansvar att följa Svea Rikes lag. Offermentaliteten blommar och eget ansvar undergrävs.
Sedan varnar dessa herrar för att verklighetsbaserad rapportering av medier kan vara negativt för då får de unga brottslingarna önskad uppmärksamhet. I stället skall journalisten förklara orsaken till dåden och beskriva vilka personer de verkligen är, för då förstår vi läsare, att det endast handlar om ”…vilsekomna, kärlekstörstande unga män….”
-Inte ett ord om etnicitet, klaner får ingen närmare analys, inte heller islams inneboende förtryck med hedern och förakt för andras religioner och livsstil
-Inget om ”giftiga ingiften” som ökar risken för funktionsnedsättningar, där dålig impulskontroll är utmärkande för sk. bostavsbarn
-Inget om Svenneföraktet, inget om en kultur/tradition med att kasta sten och tutta på, när något går dem emot
-Inget om uppfostran i respekt- och hävdelsekultur mm
-Inget om att invandrarflickornas behov av förebilder, eftersom majoriteten är hårt hållna av mödrar, fäder och bröder. Ofta är de duktiga i skolan, för de vet att utbildning kan ge dem ett eget liv, i bästa fall utan förtryck.
Det är bara samhället som fallerar och så får vi veta att ”…det är mänskligt att bli förargad, men vi får inte låta känslorna styra, utan se till orsak och verkan” vilket dessa skribenter tyvärr är ljusår ifrån.
Så indirekt anklagas otaliga offer som torterats, förnedras, rånas, våldtagits mm för att de låter känslorna styra.
Menar de att de två nakna killarna i Solna som torterats i timmar på en kyrkogård för att sedan bli begravda innan de kunde räddas av en förbipasserande. Skall de bara strypa sina känslor och inse att att dessa unga bödlar enbart törstar efter kärlek?
Avslutningsvis får vi veta att:
”…Målet med kriminalpolitiken kan inte vara att sätta fler människor bakom lås och bom, utan tvärtom. Våra fängelser är ohyggliga monument över vårt gemensamma misslyckande.
Den stat som bygger fler fängelser kommer också att fylla dessa. Ska Sverige vara ett sådant land?”
Mitt svar: Ja, det ska det!
Samt utvisning av hela familjen, när deras unga söner gör sig skyldiga till upprepade och mycket grova brott. Det skulle räcka med att några familjer åkte ut, så skulle brottsligheten drastiskt sjunka, trots avsaknad av klassmorfar i klassrummet.
