”Sjuka medarbetare stöts bort och arbetsgivare struntar i sitt ansvar för arbetsmiljön. Klimatet blir allt hårdare på arbetsmarknaden, enligt forskaren och psykologen Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin i Linköping” (Östgötacorrespondenten 9 dec).

Tidigare har tidningen berättat om Elisabeth, 62 år, som tog sitt liv, efter en kaotisk situation på sin arbetsplats, samtidigt som hon led av svåra ryggsmärtor efter en diskbråcksoperation. Hennes vädjan om att slippa de tyngsta arbetsuppgifterna inom vården klingade ohört hos arbetsgivaren. Hon fick i stället förebråelser för att hon periodvis tvingades att sjukskriva sig.

Men arbetsgivaren vid Region Östergötland, meddelade sturskt att inga samband fanns med jobbet till hennes självmord, trots att arbetskamraterna vittnar om dess motsats.

Att arbetsklimatet hårdnat är väl känt hos de flesta av oss. Ofta är det duktiga medarbetare som mobbas ut, när de ifrågasätter omorganisationer med förfall av verksamheten, det visar inte minst krisen på flera museer i Stockholm på.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke däremot, hon bara ler, både med och utan Luciakrona.Både hon och rikspolischefen saknar vett, som inte förstår att de för länge sedan borde ha  avgått  på grund av deras odugliga sätt att sköta sin verksamhet.

Kulturministern skriver falska debattinlägg, för att sedan se till att det blir det blir tvärtemot, med nyinsatta, lojala medarbetare, som ständigt förkunnar sin fina värdegrund och talar om vikten av inkluderande mångkultur, som är befallda modeord i identitetspolitikens mecka.

Bäst klarar sig ja-säjarna, de som alltid ler och håller med hur idiotiskt chefens och överhetens förslag än är.

Jag känner väl till detta från min egen yrkestid, då jag vid ett par tillfällen, fått sluta min tjänst, när välgrundade protester inte gått hem. Att efter en tid få mer än rätt kan värma, men just då var det inte lätt.

Jag misstänker att det är värst i offentliga verksamheter, precis som i politiken. I den privata sfären märks det snabbt om erfarna medarbetare försvinner och försäljningen sjunker. VD: n brukar åka ut direkt, visserligen med fallskärm och rejält avgångsvederlag som värmer inför nästa stordåd.

Inom det offentliga är det bara att höja skatten och värdelösa chefer sparkas både rakt eller snett uppåt. Månadslönen brukar ligga över 100.000 tusen för generaldirektörer och andra höjdare som klantat sig och givit myndigheten dåligt rykte.

Att sjukvården på många håll är i kris, när alla nyanlända skall ha vård, är också känt faktum. Men jag blev riktigt rädd, när jag för en dryg vecka sedan läste i Dagens Medicin om Åsa Míllqvist, sjuksköterska och lungcancerpatient.

När hon begärde ut sin journal blev hon rädd, upprörd och sedan mycket arg, när hon fick läsa; ”Om hjärtat stannar skall ingen HLR (hjärt-och lungräddning) ske.” 

Ett beslut som tagits utan ett uns av delaktighet. Immunterapi pågår och verkar lovande och ingen vet hur lång framtid som återstår. Däremot kan behandlingen orsaka arytmier/rytmrubbningar och i värsta fall hjärtstopp och med denna journalanteckning så finns god grund för Åsas rädsla.

I socialstyrelsens etiska riktlinjer finns klara direktiv om att patienten alltid skall involveras i beslut om HLR skall ske eller ej.

Kanske börjar det bli likadant inom sjukvården som i politiken, vackert skyltfönster, men med en verkstad som ekar tom?

Fritt vårdval kan också innebära att verkligheten inte stämmer med skönmålad bild. Gamla kan svälta med vacumförpackade matlådor som inte stimulerar aptiten och kvinnor som kör runt som skottspolar, blir stressade av att inte räcka till. Men om detta vågar de sällan berätta för då kan lönen stå still och bli stämplad som motvalls kärring är det ingen som vill.

Kanske läkarens etiska försäkring om att alltid bota, lindra och trösta också håller på att förtunnas?

Nu förstår jag och många andra att det finns skäl till misstro. Det gäller att läsa sin journal, medan man ännu är i livet.

Källa: https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/11/30/lakare-avskriver-hlr-utan-patienters-kannedom/

Över – och underbemanning inom vård och omsorg.

”Gamla människor dör ensamma ” läste vi i Östgöta Correspondenten 2016-09-05.

Detta gällde ett vårdboende i länet, där kommunens granskare fann att det sällan eller aldrig sattes in extra personal som vak för de döende.

Jag vill åter lyfta fram två artiklar från 2009 som illustrerar underbemanning och överbemanning.

Den 2009-11-20 skrev Östgöta Correspondenten om hur en vikarie, ensam på natten fick ta hand om 38 st gamla, svårt sjuka och senila patienter på ett sjukhem i länet.

Dagen efter 2009-11-21 skrev Dagens Nyheter om ett boende för så kallade ensamkommande flyktingbarn i Övertårneå, där 20 personer arbetade i skift för att ge bästa omsorg de till synes 26 friska ”barnen.”

Orsaken till att gamla sätts på undantag och får dö ensamma är elefanten i rummet som ingen får tala om.

Massinvandringen, flyktingindustrin och privatiseringen.

Årskostnaden för ett så kallat ensamkommande barn på ett HVB hem uppgår till mellan 1-1,5 miljoner varje år!
I fjol valde 35.000 av de unga männen Sverige som mottagarland av de 90.000 som tog sig till Europa!

Enligt SVT Nyheter kommer kostnaden för ensamkommande flyktingbarns omhändertagande att under 2017 vara hela 34 miljarder!
Denna enorma summa skall jämföras med årskostnaden för hela vårt rättsväsende (domstolar, polis, åklagare, kriminalvård) som i dag ligger på 35,8 miljarder. Försvaret kostar ca 27,6 miljarder under 2016.

Jag beklagar att inte fler väljare vill förstå att denna stormakt i humanitet gör sig skyldig till landsförräderi, när ensamkommande unga män, som ljuger om sin ålder får uppehållstillstånd med gränslös omvårdnad till en kostnad, som varje år överstiger hela vårt försvar!

För varje sund människa är detta en orimlighet, när mellan 50-70 % av dessa ”barn” det vill säga vuxna män, fuskar sig till PUT och varav många inte har flyktingskäl, utan enbart önskar ett bättre liv.

Men inget är gott nog åt dessa små, som fuskat sig till uppehållstillstånd och efter att det beviljas, vill ha bidrag till semesterresa hem.
Svenneförakt och praktiserande av arabisk våldtäktslek har dessa ”små” som adressat.

Att säja tack till värdlandet för dess omsorg är mycket sällsynt, däremot uppvisas ofta stort förakt.

Upphovsmännen till denna skandal i svindleri av skattemedel är falska experter med rödgrön bakgrund, som ogenerat talar om ålderstesters kränkande innebörd och en regering som inte vet vad den gör.

I dag kostar Sveriges massinvandring, som orsakats av politikers humanitära hybris, mer än FN:s samlade budget för alla riktiga flyktingar i hela världen!

Då måste väl den mest rabiata vänsterliberala aktören förstå att något är fel?

Att alltför många privata vårdbolag har tagit ut oskäliga vinster på upp emot 40-50 % hindrar inte vårdbolagens vd:ar att högljutt jämra sig över regeringens utredare Ivar Repalaus förslag om begränsning av vinstuttaget till 8- 10 %.

Men frågan som måste ställas är hur väl kommun och landsting förvaltar våra skattepengar?

När det gäller besparingar, neddragningar drabbas främst fotfolket, överbyggnaden med baktung byråkrati och kostsam administration lever i en skyddad zon.

Statsminister Stefan Löfvens rekord i ministerposter med oklara ansvarsområden utgör förmodligen ledstjärna till politiker lägre ner i hierarkin.

Jag minns hur en politiker pratade om vikten av att signera plastmuggen vid tvättställen med namn i besparingssyfte.
”Många bäckar små….” avslutade han glatt sitt anförande på personalmötet.
Sedan fick en sekreterare ringa efter taxi åt honom för transport hem, fast bussen gick precis utanför dörren.

Så här skriver Cecilia Stegö Chilo, krönikör i lokaltidningen den 6 september 2016 ”Inte en planeringskoordinator till”.
Hon träffade en politiker under en tågresa och diskussionen handlade om förslaget till ny regionsindelning.
Politikern berättade entusiastiskt kring alla fördelar i termer om ”….ökad planeringskapacitet, bättre villkor för inomregional planering och organisatoriska förutsättningar för att överbrygga nationella planeringsstuprör…”

Förstod han själv vad han menade? Min erfarenhet är att politiker mer bor i pratet än i verkligheten.
Verkligheten ser de bara på pappret som lätt kan skrynklas till och slätas ut, allt efter hur opinionens vindar blåser.
Studiebesök till belastade förorter, sker helst i medialt sken eller med poliseskort så inte någon sten faller ner och stör visiten.

Men åter till krönikören, hon är också egen företagare, styrelseledamot i företag, hon fick snabbt avgå som minister i alliansens regering på grund av gamla oegentligheter, så min tillit fallerar trots hennes insikt i offentlig byråkrati.

Hon avslutar sin krönika med orden ”Vi borde tacka dem (privata välfärdsbolag) i stället för att jaga dem”.

Men inte ett ord om dessa ohemula vinster, miljarder som försvinner till skatteparadis, inte ett ord om vanvård, personalminskning och om att gamla får dö ensamma.

Friskolor har stor fallenhet med att knuffa ut elever med särskilda behov till kommuner, som redan knäar under statens krav om bostäder, arbete och allsköns bidrag till nyanlända med familjer.

”Vi skall ta vårt ansvar” säger lokala politiker och hoppas att storebror i Rosenbad hör samarbetsviljan, för det kan generera fördelar framöver i nya uppdrag som ger inkomstökning.

Våra åsikter formas ur bakgrund och livserfarenhet.
Skillnaden är att de med rätt kontaktnät och de med rätta åsikter i de gynnades gäng, får monopol på det mediala debattutrymmet, vi andra får hålla till på nätet och betraktas ofta som något som katten släpat in.

Livet går inte att rationalisera som i industrin, för det tar den tid det tar att både födas och dö.
Dessa händelser kräver händer som både tar emot och säger adjö.

Att spara på plastmuggar och blöjor räcker inte för profit, utan det är ”personalen, som är vår viktigaste resurs” som måste minska. Personalneddragningar är förutsättning för att vinst kan döljas och smusslas undan i skatteparadis.

Att vara god är inte gratis, priset betalar främst våra gamla, som arbetat hårt under hela sitt liv och skapat vår välfärd, som nu förslösas på andra, där över hälften saknar skäl att vara här.

Gamla får nu ligga ensamma och dö i sina sängar, men den kränkningen under livets sista timmar är det inte så noga med.

”Den ena handen vet inte vad den andra gör”, verkar vara resultatet av regeringens politik, eller snarare brist på sådan.
Sjuktalens ökning > 2010 oroar regeringen, förmodligen inser ministrarna att något måste göras, helst något som framhäver den rödgröna ideologin, som att stoppa den bortre gränsen för sjukskrivning.
Eftersom det inte var så lyckat, kom troligen något ljushuvud bland ministrarna på, att vi vältrar över 25 % av sjukpenningskostnaden efter 90 dagar på arbetsgivaren.
Att studera fakta och titta i backspegeln efter tidigare reformers utfall är inte den rödgröna regeringens starka sida, för här är det ideologin som måste gynnas.
Medfinansieringen för arbetsgivaren som infördes under 2005 var utan effekt vid senare utvärdering.
Däremot fick alliansen införande av en bortre tidsgräns för sjukskrivningar positiv effekt på sjuktalens minskning, men negativ på socialdemokratins ideologi.
Fakta beträffande sjukskrivning är att det är offentlig sektor med kvinnor i spetsen som står för den största ökningen, där de psykosociala diagnoserna numera ligger i topp.
Dagens 10,1 sjukdagar/person och år vill regeringen minska till nio. Detta mål är redan uppfyllt på den privata sidan.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhall talar inte längre om ”medfinansiering” utan någon käck konsultgosse har väl viskat ”hälsovinster” i henne öra, trots att den utlovade skattesänkningen för friskare personal inte på långa vägar kommer att täcka dessa merkostnader, för främst de små och medelstora företagen, där de nya jobben skall skapas.
Flertalet långtidssjukskrivningar beror inte på ”arbetsgivarens alla farliga arbetsplatser” som var mantrat under 80 – och 90-talen. Det handlar ofta om ärftliga och kroniska sjukdomar.
Jag kan inte se någon hälsovinst eller minskning av långtidssjukskrivningen för den som har cancer eller lider av andra kroniska sjukdomar, som sakta kan försämras med tiden.
Det glättiga och det mer positiva ordet ”hälsovinst” framstår mer som ett hån mot oss som är drabbade.
Detta förslag kommer bara att leda till ökad selektering på arbetsmarknaden, med diskriminerande bortsortering av arbetssökande som tillhör riskgrupper.
Ålder, övervikt, ärftliga sjukdomar, tidigare sjukhistoria och farlig fritid blir varningsflagg för arbetsgivaren och betydligt mer tid måste ägnas åt bakgrundskontroll.
Min erfarenhet, efter drygt 40 år, som sjukgymnast är att många hårt drabbade patienter är mycket duktiga arbetstagare med hög arbetsmoral trots sina skavanker.
Vi är vana att bita ihop och gnäller inte över minsta krämpa och är inte hemma på måndag efter en festlig helg.
Under slutet av 80-talet tjänstgjorde jag under några år som sjukgymnast på en vårdcentral, efter många års arbete med förlamade patienter inom rehabilitering för personer med neurologiska skador eller sjukdomar.
Chocken blev mycket stor.
Jag lärde mig snabbt att en avbruten rygg gnäller mindre och kämpar betydligt mer än en spänd för att åter komma tillbaka i arbete.
Jag lärde mig också snabbt att det fanns betydligt fler och farligare olämpligheter än arbetsgivarens arbetsplatser.
Olämplig ekonomi, olämpligt missbruk, olämpliga tonårsungar, olämplig make/maka, olämplig kondition, olämplig fritid osv, men då som nu var det skygglappar som gällde för makthavarna.
Orsaken till de skenande sjuktalen var att regeringen ville frisera arbetslöshetsstatistiken genom att sortera bort lågpresterade från arbetsmarknaden, främst genom förtidspension.
Tack vare symbiosen mellan politiker, facket och sjukvården lyckades de en tid med detta konststycke, men sedan föll detta korthus ihop av egen orimlighet och tyngd.
Utländska medier ifrågasatte hur Sverige med världens bästa arbetsmiljö, kunde ha de högsta sjuktalen? De skattefinansierade bidragen var inlåsningseffekt precis som för invandrarna i dag.
Vad de helt förnekade var att alla sjukskrivna inte ville rehabiliteras och vad de lika envist förnekar i dag, är att alla invandrare inte vill integreras. Lathet och smarthet är okända begrepp på Rosenbad, trots att politiker och fackpampar inte tillhört de rappaste på arbetsgolvet.
Min misstanke är att regeringen nu är desperata i sin jakt på pengar till massinvandringen, för att vara bäst i den humanitära klassen inom EU är mycket kostsamt.
Kanske måste mer pengar fram till det mycket generösa studiestödet på 9.100 kr/månad för invandrare och nyanlända som står längst bort från arbetsmarknaden, vilket de flesta gör. Studenter får däremot nöja sig med en 1000 lapp i bidragsdel från CNS.
”I Sverige får man bidrag, behöver inte arbeta” var en vanlig kommentar från utlandsfödda patienter med undermålig skolgång, under de tio år då jag ansvarade för länets postpoliomottagning.
För att vara riktigt säker på att inga svenskfödda kan komma i fråga så har regeringen bestämt att den sökande till denna givmildhet skall ha varit arbetslös under minst 6 månader och ha bristfällig skolgång helst utan både högstadie- och gymnasieutbildning. (I Sverige är grundskola med högstadiet obligatoriskt, men ej gymnasiet)
”Många invandrare är ju så fattiga”, sa kunskaps- och gymnasieminister Aida Hadzialik när hon äntligen höjde rösten. ”Bidraget behövs som morot för att locka outbildade invandrare till studier.”
Att det finns många andra som är fattiga och blir allt fattigare i landet finns inte på agendan.
Enligt pensionsåldersutredningen har fattigdomen tredubblats hos pensionärer > 75 år från 1975-2014. Det finns inga pengar till att hjälpa pensionärerna sa finansminister Magdalena Andersson nyligen. Dagen efter skjutsade hon in 18 miljarder extra till migrationsverket som jobbar på löpande räkning, nu följt av 60 nya miljarder…
Förmodligen har vår kunskaps-och gymnasieminister aldrig tagit del av den resultatlösa miljardrullningen för reformerna med etableringslotsar, coacher och SFI bonus.
Med tanke på att alltför många invandrare är analfabeter eller har ringa skolgång, så lär det nog dröja innan de kommer fram till högskolenivå, men syftet är väl nu som tidigare att enbart frisera deras trista arbetslöshetsstatistik. Argumentet om arbetsgivarens motvilja mot krångliga efternamn börjar nu bli väl genomskinligt, precis som de farliga arbetsplatserna.
Kanske börjar nu den humanitära stormaktens makthavare, att skruva på sig när 70 % av väljarna enligt Demoskops undersökning anser att invandringen är och varit för stor.
Att Sverige är sämst på integrering och har minst okvalificerade jobb inom hela EU enligt OECD, verkar heller inte bita på ministrarna.
Generositet och givmildhet kostar och innebär snålhet och åderlåtning mot andra, men att sätta sprätt på andras pengar är ju socialismens bärande idé.
Jag vet för jag var med under 68-års studentrörelse, men nyktrade till redan 1975, när forskning på det föraktade NASA om litiumceller/månraketsbränsle räddade livet på min hjärtsjuka dotter. Då förstod jag att allt hänger samman. Inget är svart eller vitt utan snarare grått, för sanningen är mer besk än söt.
Vi är många som upptäckt att politikernas floskler om framtida lönsamhet med massinvandringen aldrig kommer att realiseras, det är främst ett medel för den politiska karriären.

”Bara en sak” utbrast min gamla mor för flera år sedan inför ett besök på vårdcentralen, när hennes höga blodtryck skulle kontrolleras.
Jag tyckte att hon samtidigt skulle ta upp sin svåra ryggvärk som orsakats av en gammal kotförskjutning.
”Man får bara ta upp en krämpa” förklarade mor för mig ”har man flera så måste man beställa en ny tid”.
Nu blev det aldrig aktuellt eftersom min mor avled strax innan besöket.

Patientens pris
Det var med glädje som jag läste Maciej Zarembas bok ”Patientens pris” som är en sammanställning från en reportageserie i Dagens Nyheter , som han gjorde under 2013 om ”Den olönsamma patienten.”
Precis så är det, gamla, multisjuka hör inte hemma någonstans. Det är som Svarte Petter i kortleken, för i vårdkedjan, vill ingen ha dem!
För att få budget att gå ihop så begränsar alla kliniker sitt ansvar i sin del av vårdkedjan, som därför får många svaga länkar.

Vinnare och förlorare
När vården av våra gamla fördes över till kommunerna så följde den medicinska kunskapen inte med och det är just i övergångar mellan vårdformer som informationen brister.
Helhetssyn är ett vackert och väl använt ord, men det förutsätter att vi får syn på alla delar!
Allt för många sjukdomar, mediciner, biverkningar hänger ihop och kräver samlad sjukhistoria för att möjliggöra effektiv behandling.
Men under alltför många läkarbesök, så finns det inte tid eller intresse att ta del av patientens tidigare sjukdomar. Nya mediciner kan snabbt ordineras mot biverkningar som de gamla orsakat.
Numera mäts vården med industrins mått, dess mål har i första hand blivet ekonomiska i stället för humanitära.

Besvikelse efter besöket
Alltför många besök kan sluta med besvikelse, patienten upplever att han/hon inte blir lyssnad på. Doktorn kan vara dåligt förberedd och ägna datajournalen mer uppmärksamhet än patienten eller ta emot samtal under det korta besöket.
Sjukvårdens hierarkiska organisation finns ännu kvar, även om många förbättringar införts. Patienter med främst kroniska sjukdomar drar sig för att klaga, eftersom de är rädda för att senare få sämre vård.

”Det som inte syns på röntgen och på proverna, finns inte” sa en gång en patient som tvingats göra en lång golgatavandring i vården, innan han till slut och för sent fick sin cancerdiagnos.

Förlorare i vården är våra gamla, som tar tid, de kan höra och se dåligt, de är fogliga och saknar förmåga att ställa rättmätiga krav.
Den ökade tillgängligheten och valfriheten har främst gynnat bortskämda unga, de utnyttjar vården friskt och kan kräva antibiotika och rtg för minsta krämpa.

Ibland tror jag att vårdens politiker vänt den gamla prioriteringsutredningen från 1995 upp och ner. Där stod det klart att de svårast sjuka skulle ha högsta prioritet och de med lindriga och självläkande åkommor den lägsta.
Våra sjukvårdspolitiker glömmer gärna att det tar den tid det tar att både födas och att dö och att mänsklighet och ombryddhet inte låter sig rationaliseras efter konsulternas principer.

Vardagliga minnen
När jag fått följa patienter till livets slut, så är det inte storslagna händelser från livets mitt som står i centrum, utan små vardagliga minnen.
Fågelsången, en stilla bris som fläktar i gardinen, lukten av nygräddat bröd, trädgårdens friska doft efter sommarregnet och barnbarnets smittande skratt.
”Tänk om jag bara en gång till får sitta framför brasan och njuta av en god whisky, tänk om jag hann deltaga i barnbarnets konfirmation, tänk om jag får uppleva en vår till…..”
Det som bär livet framåt ser vi ofta först när stigen smalnat av och livet går mot sitt slut.

Köp/sälj systemets förlorare
Ansvariga landstingspolitiker som ännu tror på köp/sälj systemetes fördelar borde ta del av läkaren Annie Ekdahls forskning i Linköping, där hon konstaterar att förlorare i vården är de som behöver den bäst, nämligen våra gamla och multisjuka med flera sjukdomar.

Dagens sjukvårdspolitiker och klinikchefer som tvingats att bli affärsidkare borde läsa sjukvårdsstadgans instruktioner från 1940…. ”Klinikchefen skall bemöta de vårdbehövande med vänlighet och människokärlek, samt tillhålla den honom underställda personalen att kärleksfullt mot dem uppfylla sina åliganden.”

Övrigt
En kortare version av detta inlägg har publicerats i den nya nättidningen ”Morgonbladet”
www.morgonbladet.nu
I denna nättidning finns många intressanta artiklar att ta del av.

Gamla och multisjuka har blivet vårdens Svaret Petter, för de hör inte hemma någonstans i vårdkedjan.
För att budget och sparbeting skall klaras måste kliniker begränsa sitt ansvar i sin del av vårdkedjan, som därmed får många svaga länkar.
När vården av våra gamla fördes över till kommunerna, följde inte den medicinska kunskapen med och det är just i övergångarna mellan kliniker och vårdformer som informationen brister.
Ibland verkar det som om dagens sjukvårdspolitiker har vänt den gamla prioriteringsutredningen upp och ner! (SOU 1995)
Där stod tydligt att det var det svårast sjuka som skulle komma först och sist i kön skulle personer med lindriga (ofta självläkande) åkommor stå.
Förslaget att de minst sjuka, men med ”flinka” nätfingrar kan få skriva sina egna remisser, ger undertecknad stor framtidsoro.
Att kräva antibiotika för minsta hosta eller rtg för ont i ryggen, skall definitivt inte vara självklarhet i framtida vårdutbud.
Betydligt bättre är att sätta sig på cykeln, fatta stavarna och planera för mindre livspussel, i stället för att alltid utgå från sig själv och sina egna behov.
Förlorarna med detta egotrippade beteende blir resurssvaga gamla, kroniskt sjuka och borde stävjas i sin linda i stället för att uppmuntras av sjukvårdspolitiker.
Jag rekommenderar följande kvällsläsning både till allmänhet, men i synnerhet till våra politiker.
-Boken ”Patientens pris” av journalisten/författaren Maciej Zaremba, som är en sammanställning av reportageserien om den olönsamma patienten i Dagens Nyheter, som startade 2013-02-17.
Eller ta del av
-läkaren Anne Ekdahls forskning, där en slutsats är att förlorarna i vården är de som behöver den bäst!
Utgångspunkten för prioriteringar i vården skall vara kompetens och realism, inte röstfiske med övertro på snabba digitala lösningar för unga

Ekdahls doktorsavhandling.
”Frail elderly in hospital – the challenge of participation in medical decision making” LIU 2012.

Tidigare debattinlägg i ämnet har publicerats i Östgöta Correspondenten.
”Modernisera mötet i vården” Margareta Fransson (MP) 2016-02-29
”Vård är ingen kiosk på nätet” Per O Andersson, specialistläkare 2016-03-02.

Vi är nog många som följde SVT:s tre program om ”Experimentet”.

Journalisten Bosse Lindqvist trägna arbete i hälarna på den karismatiska stjärnkirurgen Paulo Macchiarni ledde fram till ett skakande avslöjande.

Om syftet med Macchiarnis forskning hade givet resultat hade det revolutionerat läkekonsten. Konstgjorda strupar i plast som först preparerades med patientens egna stamceller opererades in i  luftstrupen och skulle växa fast. Men det gjorde de inte, de gav i stället upphov till svåra infektioner med ökade andningssvårigheter fram till plågsam död hos två patienter som opererades på KI, den tredje ligger sedan dess på intensiven och måste sugas var fjärde timma.

Svenskt forskningsrykte har fått sig en kraftig törn och många internationella forskare tycker nog att KI borde få hjälp, när de framöver bestämmer vilka som ska få äran av nobelpriset inom medicin/fysik.

Ära, forskningskonkurrens och en duperande gästprofessor från Italien gjorde att mörklägga och dölja prioriterades av styrelsen och rektor, framför fakta från modiga kollegor som börjat protestera, innan efterklokheten synliggjordes i backspegeln.

Men vi får inte glömma att sjukvården har utvecklats i rätt riktning.

Bemötandet har förbättrats mycket, liksom delaktigheten i behandlingsalternativen, men eftersatta är ännu våra gamla och multisjuka, när svaga länkar i vårdkedjor brister.

Läkarförbundet driver nu frågor om mer rättvis hjärtsjukvård för kvinnor, socialstyrelsen förordar äntligen nationella endometriosmottagningar för plågade och ifrågasatta kvinnor och projekt där vårt eget ansvar för vår hälsa måste öka. Nätet kan vara en guldgruva för patienten, men kan ge doktorn huvudbry när både tid och grundligare patientkunskaper brister.

Otroligt mycket som är positivt har hänt sedan jag började jobba inom vården i slutet på 60-talet. Då gick ronden oftast i ett ”Luciatåg” som numera kan skådas i en monter vid entréhallen på universitetssjukhuset i Linköping och dessförinnan låg patienterna stilla i nybäddade sängar och kunde efteråt fråga ”va sa doktorn, hur mår jag i dag?”

Minns även Arvid 72 år, som låg på neurokirurgen efter en svår hjärnblödning. Han plirade skälmskt när jag kom och sa ”Jag förstår att det är allvarligt, för doktorn satte sig på sängkanten….”