Ideologi predikas utan förankring

Ibland undrar jag om vi befinner oss i samma landskap. 

I Davos gjorde statsministern reklam för den svenska modellen och förkunnade att det finns en grundtillit i det svenska samhället och att vi tar gemensamt ansvar för varandra.

Att det i varenda tidning står om eskalerande kriminalitet, upplopp, skottlossning, mord, hedersförtryck, rekord i våldtäkter och fattigpensionärer i migrationens spår, var inget som talskrivaren ville ta med, när världsmästaren i humanitet skulle tala.

Statsministerns ansvar för andra har gjort att modellen krackelerat för länge sedan och värre lär det bli med all anhöriginvandring.

Han kanske bara har läst DN där landets prövningar endast står med små bokstäver på undanskymd plats, till skillnad från nätet.

Medias huvudingång är endast avsedd för fint folk, i nätets köksingång trängs de mindre vetande.

Smolket i glädjebägaren för eliten är att dessa korkade har en röstsedel.

Statsministern avslutade sitt tal med att …”vi lever i problematiska tider……och att …”vi lever i en global ekonomi där många känner osäkerhet och upplever att de inte är med på tåget. Det ska vi ändra på” (Svd 19/1).

Man kan bli knäsvag för mindre, när han glömde att berätta HUR?

Det är han och andra EU fjäskande politiker, som har vinkat av tåget, trots att stationen är överfull, så har de bara berett plats för den ekonomiska eliten.

Lokets förare heter Soros och banker är hans assistenter.

Politiker arbetar som tågstinsar och skyddar  lokföraren med våra pengar, trots ständiga urspårningar av världsmästaren i valutaspekulation.

Insikt utan vilja till förändring

Men nu börjar eliten skruva på sig både i EU och Davos.

När medelklassen också har insett att den politiska eliten vänt dem ryggen, så ramlar poletten sakta ner. 

Christine Lagarde, IMF chefen varnade för populism i Davos, men trots denna varning så insåg hon att bränslet var ojämn ekonomisk fördelning i globaliseringens spår.

Inte heller här fick vi reda på hur det skall gå till att rätta till?

I EU bråkar man om minilöner, som kan krocka med nordens praxis om självständiga förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter (Svd 20/1).

Trots Brexit och Trump så eldar federalisterna på och hoppas ännu på fler gemensamheter, som löner, skatteuttag, försvar och inte minst gemensamt ansvar vid nästa finansiella tågurspårning, då bankernas förluster kan smetas ut på alla EU medborgare.

Orosmolnet för dessa förhoppningar är Marine Le Pen, som kan bli Frankrikes nästa president. Hon till Putin får gå, när EU:s banker vägrar lån till hennes kampanj i år.

Kinberg Batra vill visa handlingskraft

När statsministern kom hem från Davos hade  Kinberg Batra gått till attack mot regeringen för att visa handlingskraft, när väljarna inte återkommer. Kristdemokraterna applåderade, medan centern och liberalerna protesterade.

Landet för hellre köras i botten, hellre än att sverigedemokraterna får ge sitt stöd till ny regering under hösten.

Batra har äntligen förstått att det under fyra år inte räcker med att bara upprepa önskan om att bli nästa statsminister och få flytta in i Shagerska palatset.

Med hot om att lägga fram en alliansbudget i höst och sedan, hör och häpna, också rösta på den med stöd av SD, fick statsministern att gå i spinn.

Ett sådant tilltag betecknade Löfven som tappad kompass, säger han som själv aldrig använt någon i sin regering. 

Utan gemensamt mål, kan ingen kompass i världen ange färdvägen. Sprickan inom alliansen registreras glatt,  medan landets spricka camoufleras snabbt av regeringens ministrar.

När det gäller bortförklaringar når kreativiteten nya höjder, men i förslagen för att laga landets spricka finns bara skattehöjningar.

Fredrik Kärrholm, polis, kriminolog, skriver i en ledare ”Det osänkbara landet” i SVD den 14 januari om ”Titanic nationalism” en träffande metafor för ett land, där de besuttna blundar för katastrofen, precis som första klass passagerarna på Titanic.

Livbåtarna prioriterades för dem, tredje klassens resenärer långt under däck blev först inlåsta, när fartyget sprang läck och hade mindre möjlighet till räddning.

Orsaken till att välfungerande samhällen förstörs beror på folkvandring och politiskt vanstyre genom hela historien.

Precis som i dag, där vanstyre präglar makthavarnas politik.

Nyliberalismen med ökade orättvisor har gjort att samhällets fartyg läcker och som vanligt är det de som står längst ner som först får blöta och kalla fötter.

Politikerna känner endast solidaritet med sina internationella vänner, den rakt ner mot sina uppdragsgivare, arbetarna är glömd för länge sedan.

Att prioritera sina egna medborgare har helt försvunnit i deras självgoda världsförbättringsiver.

I TV nickar de betryggande och lovar tillsätta ”ytterligare en samordnare” för olösliga samhällsproblem, så är det irritiationsmomentet ur vägen, ty deras energi behövs för större ting.

1:a klassens medborgare 

FK skriver om dagens 1:a klass passagerare som har trygga livbåtar med egna hem och bostadsrätter i trygga områden. Ungarna går i bättre skolor och privata sjukvårdsförsäkringar innebär att slippa köa på akuten, för att därefter skickas hem, även de som är i behov av en säng.

Rot och Rut avdrag är också fint, trist bara att gamla mormor på sjukhemmet aldrig får gå ut.

3:dje klassens medborgare 

De som sitter i 3:dje klass bor trångt eller kan sakna tak över huvudet i områden där politiker endast besöker med poliseskort, så de inte får en tegelsten huvudet.

Skatter höjs, pensioner sjunker, arbetslösheten bara stiger bland invandrare, för låglönejobben finns utomlands.

Att en analfabet skall orka fram till gymnasiekompetens saknar realism. Dagens höga bidragsnivåer, sopar bort varje incitament till förkovran. Allt är ju gratis, så ansträngning tolkas mer som ett skämt.

Problemet är skriver FK. att ett samhälle inte är osänkbart.

När det väl sjunker, så kan även de högst upp bli blöta och undra vad som hänt med deras fina värdegrund, när livbåten också läcker.

I fall julklappsböckerna var få eller uteblev så kommer här några lästips.

Jag kommer åter att tänka på klassikern ”Grevinnan och betjänten” med det klassiska uttalandet ”The same routine as last year James.”

Samma gäller för tillståndet i landet, fast skillnaden är att det blir värre.

Tidigare såg nästan bara vi som mötte invandrare och engagerade oss i rehabiliterings- och integrationsarbete vilka stora kulturkrockar och enorma kostnader som massmigrationen innebar.

Nu när aviseringslagen piskats fram så märker allt fler medborgare hur det är fatt och förstår att politiker spelat oss ett spratt under årtionden, när den egna välfärden alltmer påverkas.

De som tidigare stått längst ner på den socio/ekonomiska samhällstrappan har knuffats ut, när samhällskontraktets skyddsnät gått sönder.

Rödgrönrosa politiker vägrar fortfarande att se migrationens svåra konsekvenser.

Nyanlända lider knappast nöd med alla förturer och god bidragsekonomi. En familj, två vuxna med 2-3 barn hämtar glatt ut över 30.000 tusen varje månad i bidrag, helt skattefritt!

Ljuspunkter finns dock att allt fler debattörer, oftast med annan etnicitet skildrar det vi andra såg för minst 20 år sedan.

Traditionell media hoppar nu från den ena stolen till den andra i försök till låtsasärlighet och bemödar sig om konsekvensneutralitet, med tveksam framgång.

Men snubbelrisken är stor för dess journalister efter decennier av röd hjärntvätt och med vikten av identitet, kulturrelativism och mångfaldseufori med vidöppna gränser.

Kyrkan har nog svårast att nyktra till, trots att allt fler med tro lämnar den, då hjälper inte ens oblat och nattvardsvin.

• Här kommer en replik till juluppropet från Helena Rivière i Svd.

• Paula Neuding, avslöjar den hyllade, men hycklande journalisten Niklas Orrenius dubbla måttstockar, när det gäller extremism och yttrandefrihet. ”Reportage med dubbla måttstockar”

• I Linköping arbetar polisen Mustafa Panshiri, som ofta föreläser om integration och dess svårigheter ofta från egen erfarenhet. Här skriver han om ”Normkritik mot vilka normer?” 

Att islams fundamentalister med IS i spetsen försöker slå in kilar i det svenska samhället, finns god kännedom om. Murbräcka har varit och är partierna till vänster med miljöpartiet i spetsen.

Förmodligen tappade de kompassriktningen när Berlin muren kollapsade och deras drömsamhälle Sovjet föll ihop som ett korthus.

Då riktade dessa idealister blicken långt utanför landets gränser och blev den globala finanselitens nickedockor.

Ett annat skäl till att landets arbetare övergavs, var deras behov av nya röster. Förklädet för denna helomvändning var humanitet och rekord i godhet, som främst kvinnor har  fallenhet för. Det är trevligare att ”sjunga med änglarna” än att studera godhetens konsekvenser. 

Ahmed från Afghanistan fick mer uppmärksamhet (dock med stor motvillighet på festivaler) än fattigpensionären Anna. Hon får numera nöja sig med gröt och möjligen festa på en banan till helgen, för att alla som vill ska få stanna i vårt humana land.

• När t.o.m. MSB (Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap) har kommit fram till att IS försöker slå in kilar och försöker splittra det svenska samhället, så borde väl fler vakna?

• Att affärsidkare i Husby protesterar mot våld och skadegörelse är bra, men aldrig ett pip om att det är deras eller invånarnas egen avkomma som främst står för våldet i förorten. Offerkoftan åker lika snabbt på som polisen ställs i skamvrån.

Otillräckliga resurser finns numera i hela landet och kanske grunnas det i Rosenbad;  Hur  kunde det gå så här, när vi mena så väl och fått beröm av både EU och FN…men så länge som limousine service finns kvar och champagne  ligger i kylen, så ska vi nog klara av det…

 Tänk om jag skulle ha bytt jobb med min bror, långtradarchauffören under mina yrkesår som sjukgymnast.

Jag skulle ha varit livsfarlig bakom ratten, om jag nu ens skulle ha fått igång alla 20 ton bakom ryggen.

Men, när det gäller politiker, myndighetschefer, generaldirektörer och andra höga utnämningar inom offentligheten, då är det partibok och rätta åsikter som gäller.

Kompetens med erfarenhet och faktaunderlag ses som en fara för hela Rosenbad.

Verkligheten är grå och trist och får inte fläcka ner den fina och ljusa ideologin.

Nyktrar till gör politiker först sedan de lämnat makten, då står de ångerfulla och levererar ursäkter från sin nya plattform, där lönen tio dubblas, medan välfärden eroderar. Tidigare finansminister Anders Borg är den senaste i raden av dagens bekännelseförkunnare.

Vi är många som undrar hur länge olyckan till polischef, Dan Eliasson skall få sitta kvar?

Att den nya omorganisationen blev en katastrof, beror på att utredarna till underlaget inte hade en aning om hur den lokala polisnärvaron fungerar. Centraliseringen var bara ett beställningsjobb från makthavarna, med tro om besparing.

Nu gör de samma misstag igen med tillsättningen av Anna Carlstedt, den nya extremism samordnaren, efter Mona Sahlins sorti.

Den nytillsatta har den rätta värdegrunden i sitt CV, men kan inget om extremism. Så ur regeringens synvinkel var det ett mycket lyckat kap, det kan vi se av kulturminister Alice Bah Kuhnkes nöjda leende.

Läs gärna artikeln av Annika Borg, präst i svenska kyrkan ”Sparka samordnaren och kalla in experterna” från juldagen i expressens debattforum.

Förmodligen utan samtycke av vår ärkebiskop.

Dåligt utbildade ministrar kan hoppa mellan ansvarsområden utan en dags erfarenhet, men så går det som det går också, med ständiga dikeskörningar.

Fastnar de rejält i diket, så lyfts de varsamt upp och får vända papper på regeringskansliets ”elefantkyrkogård” till bibehållen månadslön, som ofta passerat 100.000 kr

För oss andra tar det många år innan arbetet flyter på oavsett hur vägen går.

Lärdom från böcker är viktigt, men den ”tysta kunskapen” som inte står i någon bok är navet i vår förmåga på arbetsgolvet.

Numera är politikernas personlighet viktigare än budskapet. Att visa upp en mänsklig profil är konsulternas råd, gärna tramsa, skratta och svamla i TV:s underhållningsprogram och  synliggöra sig på sociala medier, har högre prioritet än själva uppdraget.

Kanske kan Anna Kinberg Batras robotliknande tal utan verklig inlevelseförmåga och alldeles för perfekta uppenbarelse, vara en förklaring till moderaternas sjunkande opinionssiffror, förutom förräderiet av sin egen politik?

När moderaterna inte ens ids rösta på sin egen budget, då tror man inte på sin egen politik och det straffar sig i opinionsundersökningarna. Den odemokratiska DÖ (decemberöverenskommelsen 2014) lever i högsta välmåga i praktiken, att hävda något annat är bara lurendrejeri.

Eller är den politiska eliten bara dumma i huvudet på riktigt?

Så himla behagligt livet är för både regeringen och oppositionen. Statsminister Stefan Löfven slipper att regera och alliansen slipper att opponera.

Självklart är det mer bekvämt att twittra, fika och i debattartiklar deklarera tomma löften, än att ta strid för sin politik.

Batra räknar nog kallt med att den ouppfostrade byrackan Åkesson skall bli hennes snälla knähund efter valet 2018, men att bli illa behandlad under lång tid brukar sätta spår både hos människor och djur.

Reflexmässigt vill man ge igen för både sparkar och utestängning. Risk finns då att tidigare löften inte längre gäller.

Det är många medlemmar som förstått innebörden av raderna …är Du snäller kan Du få, men är Du stygger så får Du gå” i barnvisan ”En sockerbagare här bor i staden.”

Nu slår partipiskan hårt mot alla stygga som inte följer partiledningens order och antalet slag bestäms av partiledaren själv. Straffen varierar från mobbing, utfrysning till inställda resor och att förlora uppdrag. Detta sker i alla partier.

Under året har Carl Schlyter (mp), Staffan Danielsson (c ), Anna Hagwall (sd), Hanif Bali (m) och Finn Bengtsson (m) erfarenhet av att knuffas ut i kylan.

Inom socialdemokraterna kan det ibland vara tvärtom att mångfaldsimpregnerade kommunalråd viftar med veka småpiskor mot partiledningen för återställande av den generösa invandringspolitiken. Ledningen har dock förstått att följer de det rådet så hamnar de ner i diket, med stora svårigheter att ta sig upp.

Kanske polletten långsamt faller ner, om att en regerings främsta skyldighet är att skydda landets gränser och sin befolkning, men risk finns att den fastnar på vägen ner.

Att svika sitt uppdrag från medborgarna är helt legitimt i dagens karriärpolitik.

I Östgöta Correspondenten skriver Finn Bengtsson ”Snål yttrandefrihet för folkvalda” den 12 dec 2016.

…….”paradoxalt nog har partiernas eller snarare partiledningarnas, makt ökat, samtidigt som antalet medlemmar rasat. Den svenska demokratins högborg, vår riksdag, har urholkats på den makt som borde vara självklar. Riksdagsgrupperna är toppstyrda av partiledningarna med partiledaren i spetsen.”

Han skriver vidare att alla debattartiklar fin granskas, liksom motioner, interpellationer och skriftliga frågor, för att få stämpeln OK i baken, som dockan av tomtefar i jultomtarnas verkstad.

FB avslutar artikeln med att kräva en demokratireform även för riksdagsledamöter och partierna. Han och andra utknuffade förstår säkert att yttrandefrihet bara finns i högtidstalen.

Enda undantaget var höstens bokmässa i Göteborg, som först ville stänga Nya Tider ute från sitt bord. Men att fira yttrandefrihetens 250 års jubileum med utestängning av redan lovad plats, blev väl magstarkt och föranledde ett hattande som lockade till skratt.

Förr var partiernas medlemsantal en viktig finansieringskälla, men när antalet sjönk, så kom man på en fiffig lösning för att förvandla folkets ombud till partiledningens knähund.

– ”Vi skattefinansierar partiverksamheten efter valresultatet, så slipper vi ta hänsyn till trilskande medlemmar, partiprogrammet är ju bara ett litet reklamblad, som vi kastar i papperskorgen, när folket har röstat.

– Det vet väl alla att handelns utlovade lockvaror aldrig finns på lagret” och så var det klart.

Tänk om det kunde vara tvärtom, att de stygga partiledningarna kunde få gå och folkets  ombud kunde få från sockerbagarens bord?

”Företag skall skapa välstånd, inte bara vara vinstmaskiner” skriver ekonomerna Claes Svensson och Gösta Wijk på DN debatt den 11 december.

….”Klyftorna mellan den politiska eliten och medborgarna, den ekonomiska eliten och de som drabbas av näringslivsomvandlingen, rationaliseringen och nedläggningar av företag, skapar en negativ samhällsutveckling.Demokratin överlever inte i längden och risk finns för utveckling mot inslag av ”polisstat” för att eliten skall försvara klyftorna blir en uppenbar risk….”

 Jag anser att det redan hänt.

Media, kultureliten och kyrkan är elitens skyddshelgon, som använder migrationen som alibi både för elitens och sin egen berikning.

Trots att MSM nu publicerar fler kritiska röster till samhällsutvecklingen händer det i praktiken mycket lite, men vi får vara glada för att dörren står på glänt.

Andra debattörer med god kunskap och verklighetsförankring har sedan länge knuffats ut på nätet och fått stämpeln rasist i pannan.

Att lite händer beror på att den politiska eliten är allierad med ”bilderbergarna” och är dess doaflickor. Därför måste SD svartmålas och demoniseras, eftersom allt fler medborgare ser och  röstar ”fel”.

I Sverige står nu den internationella prestigen om att ”vi skall klara av det” på spel. Därför viftas det med piskor mot knäande kommuner från Rosenbad, som inte klarar av aviseringslagens alla vanskligheter.

Vänstern behöver röster, kapitalägarna önskar sänkta löner och spakare fack, vilket sker när konkurrensen om jobbet ökar. Kyrkan, som domineras av vänstern önskar nya själar i sin låtsade godhetssträvan.

Längst ut i förklaringskedjan sitter Soros och hans finansiella vänner och ler, när iscensatta migrationsströmmar till väst ständigt kräver nya lån och vars ränteintäkter ökar deras kassaskrin och deras maktkoncentration. Federalism behövs som garanti för att lånen skall betalas tillbaka, när snart inget enskilt land klarar av det.

Kultureliten applåderar Ken Loachs hyllade film om ”Jag, Daniel Blake” snickaren som efter en hjärtinfarkt inte orkar jobba och faller emellan stolarna, allt längre ner på den bräckliga samhällsstegen. Samma tema skildrar Charlotta von Zweigberk i sin dokumentära bok ”Fattigfällan”, som blev Augustpris nominerad, men efter klädsamma applåder är det klart för denna hycklande elit.

Den kognitiva dissonansen, oförmågan att se samband mellan händelser, verkar vara total, i varje fall utåt  hos dessa idealister. Allt för många inom kultureliten klänger sig ännu kvar vid invandringens lönsamma berikning, för deras mångkulturella godhet kan ge både reklam och skjuts åt karriären.

Jag misstänker starkt att Mikael Sjöbergs uttalande i veckan från AF, om att Sverige de närmaste åren behöver minst 65.000 invandrare, var ett beställningsjobb från Rosenbad.

Kanske ett tecken på desperation för att dölja den misslyckade politiken?

Inför nästa år får vi hoppas på kraftigt vinddrag så dörren åker upp och avslöjar det tomma rummet i regeringskansliet.

”Följande tips kom från en mailvän, om en läsvärd artikel, av fd statsminister Reinfledts statssekreterare Mikael Sandström, som återgavs på Dn.se.
Artikeln publicerades först i ”Kvartal” en relativt ny både pappers – och nättidning med välunderbyggda artiklar om olika samhällsfrågor, författare är både kända och mindre kända personer. Peter Santesson är Kvartals redaktör.
Kvartal.se/vlkommen-/till-kvartal/

Så här skriver mailvännen:
”Reinfeldt-medarbetare om invandringspolitiken: ”Jag skäms”
En av tidigare statsminister Fredrik Reinfeldts närmaste män tar nu avstånd från den förda invandringspolitiken.
I en artikel i tidskriften ”Kvartal” skriver den tidigare moderate statssekreteraren Mikael Sandström att det är ”vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat”.
Han varnar samtidigt för allvarliga konsekvenser för det svenska samhället framöver.
Man kan faktiskt begära att människor i den ställningen skall kunna tänka längre än näsan räcker.
Han MÅSTE ha vetat vart det skulle barka hän, men såg bara till sitt eget väl och ve.
Han skriver att han skäms.
Jag tycker att han skall sätta på sig Dumstruten!

Tyvärr kommer han att inneha en annan post där han återigen kan förse sig själv.
Månne han då efteråt än en gång skämmas?”

Angående moderaternas tapp på 1,9 % i SCB:s stora opinionsmättning från november, reflekterar ovan meilvän så här:

”Vet du, jag tror att Moderaternas helomvändning i invandringsfrågor är orsaken till att deras siffror sjunker. Hur kan man tro på det de säger nu då? Det kan ju ändras när som helst tydligen.
När jag hörde Batras omvändelse tänkte jag ”att hon inte skäms”!
Ändå!! Så hackar de på SD!!!
Hade faktiskt varit bättre om de sagt att vi har nu insett att SD haft rätt hela tiden och vi ber om ursäkt för våra påhopp och hoppas på att få väljarnas förtroende iaf. då vi i övrigt har en bra politik.” Slut på citat.

Jag undrar om moderaterna nu skall svänga tillbaka igen och efterapa centerpartiets ”signifikanta framgång på 1 %”, med en ny invandrarvänlig profil?
Efter att ha lämnat Reinfeldts knä i flyktingpolitiken, verkar de inte veta vad de vill. Kanske nedhoppet bara var en låtsas manöver?
Förstår inte moderaterna att förtroende och långsiktighet är lika viktigt för medborgare som för marknaden?
Det borde Åkesson också tänka på, att försöka anpassa sig efter en svängande opinionen kan stå dyrt, eftersom en stor del styrs av medias bild av samhällets utveckling.
Så fort en politiker pratar om utmaningar, då förstår jag att det går åt helvete.
Jag har även förstått att det enda som moderaterna vill, är att få regera med SD som knähund.
När alliansen inte ids fälla regeringen med en gemensam budget, då tror man inte på sin politik. DÖ äger rum i praktiken, fast de i teorin låtsas att den är död.
Då kan det rödgröna blocket hysta in 44,1 % av rösterna, mot alliansens 37,9 %
enligt SCB, trots en för landet urusel politik.
Tänk att SCB:s opinionsundersökningar står så högt i kurs, borde media inte ha lärt sig något av Brexit och Trumps seger? I andra undersökningar, som tidigare haft större träffsäkerhet efter valen, ligger SD på > 20 %, men sådana rysliga siffror går inte hem hos media, vars megafon de då lägger ner.
Vad tror Ni bästa bloggläsare om politiken både i dag och i morgon?

Statsministern, hans rikspolischef och hans minister kanske inte har tid att läsa alla larmrapporter från vårt spännande och mångkulturella samhälle?

Eller är det ja-sägarna i Rosenbad och hos rikspolischef Dan Eliasson som sorterar lektyren?

”Löfven lämnar inte makten frivilligt” var rubriken på en SVD intervju 2016-09-17 och hans hopp är att splittra och söndra alliansen och skrämmas med SD:s nazistförflutna. Målet är att vara kvar i Rosenbad, även efter bakslag i valet 2018.

För beroende av SD är mycket fult, men inte av kommunister och ett miljöparti som luften har gått ur, efter deras flirt med islamska fundamentalister.

Alliansen verkar dock inte så lättskrämda för på debattsidan kontrar de med att ”Målet är en ny alliansregering.”

SD verkar de än så länge lämna därhän, men kanske partiet får komma fram ur garderoben efter valet.
Alliansen skriver att Sverige behöver tillväxt, behöver bryta utanförskapet, behöver god kvalité inom skola, vård och omsorg och till sist behöver vi trygghet och säkerhet i en orolig omvärld.

Men som vanligt är det tunt med förslagen hur vi ska fixa till behoven.
Skapa enkla jobb, fler poliser och riktade satsningar är som en piss i Mississippi om inte asylstopp blir verklighet och förståelse för att konsensussträvan inte biter på medeltida kultur.
För mellan svenskars och invandrares värde på arbetsmarknaden råder enorma olikheter.

Att sluta med den mångkulturella vurmen tar tid och är inget som står särskilt högt på dagordningen, när flyktingindustrin har bäste bror anhängare i maktens högsta boning, trots fusk, fiffel och båg. Eller kanske just därför?

Inom de rödgröna partierna vankas det nog spöstraff, att antyda att kulturkrockar gör att landet faller isär. Enklare och mer ideologiskt rätt är att nita fast ansvaret för sprickbildningen på oppositionens 8 år vid makten.

Här följer ett lästips om ytterligare en tradition, denna gång från maffiakulturen, som tystar offrens familjer med blodspengar.

Detta verkar inte rikspolischefen heller uppmärksamma, han var mer engagerad i att tala om för sin poliskår hur fin hans sommar hade varit.

Kanske han hittar på nya armband med slogan ”Ge inga blodspengar, anmäl dig hos polisen” och att justitieministern skulle föreslå en lagändring är långsökt, som håller sin rikspolischef om ryggen, trots hans dövhet för polisers protester och blindhet för vad vår mångkulturella verklighet innebär.

Lästips från det nya spännande Sverige.

http://www.expressen.se/kvallsposten/mordarna-koper-sin-frihet-for-blodspengar/

Publicerad 17 sep 2016 kl 06.14

Ett citat från artikeln:

”Mördarna köper sin frihet för blodspengar”

”MALMÖ. De mördar, de pekas ut – och de köper sin frihet.

Mördare går i dag fria på gatorna medan polisen står handfallna. Med stora summor erbjuder mördarna sina offers familjer ”blodspengar” i utbyte mot deras tystnad.

– Det här har förekommit i flera år och det är på tiden att det sker en lagändring för att förhindra den här typen av privata uppgörelser, säger Stefan Sintéus, polisområdeschef i Malmö.”

Regeringsförklaringen i går (2016-09-13) gav inga förklaringar till hur samhällets stora problem skall lösas.
Eftersom man inte vill se grundorsaken, till samhällets problem så finns det heller ingen lösning.
Massinvandringens dystra konsekvenser på hela samhällslivet förvandlas endast till utmaningar, trots att kommuner, landsting och samhällssektorer krisar.

Pompösa ord om samverkan i blockpolitiken ner till minsta förening på landet var statsminister Stefan Löfvens favoritord.
Vi skall arbeta tillsammans för att bevara den svenska modellen, men om redskapen därtill fick vi inget veta.

Jag är född 1947, men jag har inget minne av att jag som väljare fick tycka till, innan det avgörande beslutet 1975 togs. Då beslutade riksdagen i stor enighet att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle, efter Olof Palmes intentioner enligt preposition 1975:26. Tillsammans gällde inte då, det är bara aktuellt när problem uppstår.

Beslutet präglades av ett demokratiunderskott utan motstycke i hela västvärlden, men Palme var väl inspirerad av Castro och andra diktaturer som han hyllade.

Målet var ökad internationalisering och valfrihet till assimilering, att anpassa sig till värdlandets seder och bruk var inte längre påbjudet. Invandrarna, deras barn och barnbarn skulle behålla sin egen kultur, religion och identitet.

Riksdagen beslutade i stor enighet om tre övergripande mål, jämlikhet, valfrihet och samverkan.

I praktiken betydde jämlikhet att alla invandrare skulle ha samma rättigheter som svenskar, även om de aldrig kommer att jobba en dag i värdlandet.

Eftersom religion och kultur var valfri, så resulterade valfriheten efter hand i att även omfatta svensk lag och regelverk. I dag har förortens enklaver egna lagar som bokstavstrogna koranläsande imamer förordar.

Samverkan betydde kort och gott att svenskfödda skall hålla käft och finna sig i att riksdagsbesluten skett över deras huvuden.

Mona Sahlin var en av mångkulturens fanbärare, hon sade att ”Svenskar måste integreras i det nya Sverige, för det gamla Sverige kommer inte tillbaka.”

Fyra årtionden senare vet vi att den berikande mångkulturen utifrån även innehöll kvinnoförtryck, hederskultur, upplopp, kriminalitet, maffia metoder med skottlossning och mord, förutom alla undanträngningseffekter för den inhemska befolkningen.

Under 2010 blev det helt kört, för då klubbade riksdagen igenom att Sverige var ett mångkulturellt samhälle, under största möjliga tystnad.

Förmodligen hade media med hela sin journalistkår fått order av sina ägare och den politiska eliten att sova under dessa odemokratiska beslut, ingen debatt föregick dessa katastrofala framtidsbeslut, för frågan fördes aldrig ut till folket.

Högertrafik, kärnkraft och EMU anslutning fick däremot debatteras innan vi gick in i valbåset, men att förändra landets population med alla dess särskiljande olikheter fick inte ens diskuteras. För det var vi som nu skulle integreras i den främmande kulturen.

När protester började komma, då vaknade gammelmedia resolut.

Vi har ständigt fått höra hur främlingsfientliga och rasistiska vi är, trots att forskare i flera undersökningar inte håller med.

Enda nyheten i regeringsförklaringen var utnämningen av Anna Ekström, som redan under Reinfelds tid blev inbjuden till regeringen. Hon blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister.

Hon sa att nyanlända elever är en stor utmaning och att vi med rätt åtgärder kan få framtida utdelning, men inte ett ord om nyanlända elevers egna skyldigheter till vett och hyfs.
Vi får väl se om hon har en plan som kan lyfta skolan från förfallet. I dag lutar skolans resultat som tornet i Pisa, om det helt faller får framtiden utvisa.

Utbildningsminister Gustav Fridolin såg lite blek ut, när han i sällskap med den nya ministern tågade in i riksdagen. Han förstår nog att denna kompetenta dam inte är att leka med, som Åsa Romson hans förra kollega.

Anna Ekströms medlemskap i Trilaterala kommissionen, ett ljusskyggt sällskap i Bilderberggruppens anda, kan nog imponera på den mediokre utbildningsministern.
(Dino Knudsen är forskare, historiker och verkar på Köpenhamns universitet. Han har forskat om rörelsen, enligt uppgift från Fria Tider).

Hur detta nya riksdagsår kommer att gestalta sig är höjt i dunkel, men med en opposition som sover och inte tar sitt uppdrag på allvar, så lär nog enformigheten och den destruktiva flyktingpolitiken stå bi.

Kanske fler i riksdagen tvingas att glänta på dörren till det demoniserade partiet?

Valet väntar om ett par år och med partiets framgång i opinionen, så kanske det i september 2018 inte längre passar att peststämpla partiet.