”Företag skall skapa välstånd, inte bara vara vinstmaskiner” skriver ekonomerna Claes Svensson och Gösta Wijk på DN debatt den 11 december.

….”Klyftorna mellan den politiska eliten och medborgarna, den ekonomiska eliten och de som drabbas av näringslivsomvandlingen, rationaliseringen och nedläggningar av företag, skapar en negativ samhällsutveckling.Demokratin överlever inte i längden och risk finns för utveckling mot inslag av ”polisstat” för att eliten skall försvara klyftorna blir en uppenbar risk….”

 Jag anser att det redan hänt.

Media, kultureliten och kyrkan är elitens skyddshelgon, som använder migrationen som alibi både för elitens och sin egen berikning.

Trots att MSM nu publicerar fler kritiska röster till samhällsutvecklingen händer det i praktiken mycket lite, men vi får vara glada för att dörren står på glänt.

Andra debattörer med god kunskap och verklighetsförankring har sedan länge knuffats ut på nätet och fått stämpeln rasist i pannan.

Att lite händer beror på att den politiska eliten är allierad med ”bilderbergarna” och är dess doaflickor. Därför måste SD svartmålas och demoniseras, eftersom allt fler medborgare ser och  röstar ”fel”.

I Sverige står nu den internationella prestigen om att ”vi skall klara av det” på spel. Därför viftas det med piskor mot knäande kommuner från Rosenbad, som inte klarar av aviseringslagens alla vanskligheter.

Vänstern behöver röster, kapitalägarna önskar sänkta löner och spakare fack, vilket sker när konkurrensen om jobbet ökar. Kyrkan, som domineras av vänstern önskar nya själar i sin låtsade godhetssträvan.

Längst ut i förklaringskedjan sitter Soros och hans finansiella vänner och ler, när iscensatta migrationsströmmar till väst ständigt kräver nya lån och vars ränteintäkter ökar deras kassaskrin och deras maktkoncentration. Federalism behövs som garanti för att lånen skall betalas tillbaka, när snart inget enskilt land klarar av det.

Kultureliten applåderar Ken Loachs hyllade film om ”Jag, Daniel Blake” snickaren som efter en hjärtinfarkt inte orkar jobba och faller emellan stolarna, allt längre ner på den bräckliga samhällsstegen. Samma tema skildrar Charlotta von Zweigberk i sin dokumentära bok ”Fattigfällan”, som blev Augustpris nominerad, men efter klädsamma applåder är det klart för denna hycklande elit.

Den kognitiva dissonansen, oförmågan att se samband mellan händelser, verkar vara total, i varje fall utåt  hos dessa idealister. Allt för många inom kultureliten klänger sig ännu kvar vid invandringens lönsamma berikning, för deras mångkulturella godhet kan ge både reklam och skjuts åt karriären.

Jag misstänker starkt att Mikael Sjöbergs uttalande i veckan från AF, om att Sverige de närmaste åren behöver minst 65.000 invandrare, var ett beställningsjobb från Rosenbad.

Kanske ett tecken på desperation för att dölja den misslyckade politiken?

Inför nästa år får vi hoppas på kraftigt vinddrag så dörren åker upp och avslöjar det tomma rummet i regeringskansliet.