Här kommer en novell av gästkrönikör Jan Ivarson. Den har tidigare publicerats i Lysekilsposten, vilket hedrar denna lokaltidning. Här får vi både insikt och förståelse för hur Sveriges jordbrukskollektiv har utvecklats. Om avveckling sker av detta jordbruskollektiv återstår att se. Du kan säga Ditt  på nästa årsmöte den 9 september!
…………………………………………………………………………………………………

”I ett stort kollektivt jordbruk organiserade man arbetet så, att en grupp svarade för plöjning och harvning av jorden, en annan för sådden och en tredje grupp arbetade med rensning.

Efter sådden visade det sig att de som rensade inte klarade av sitt jobb. Skördar på hela åkrar trängdes undan av aggressivt ogräs med tendens att sprida sig. Man hörde nu dagliga klagomål på förekomst av tistlar, jättelokor, kvickrot och oönskade arter man tidigare inte skådat, eller som varit utrotade sedan hennaminne.

Det fanns olika meningar om var felet låg och förmannen som ledde rensarna kritiserades. Denne menade att arbetsbördan var för stor och att nya typer av ogräs hade slagit rot som man inte tidigare sett. Rensarna insåg klokt att inte lägga skulden på kollegor som importerat sådden. Att skylla på utsädet skulle vara brott mot den gemensamma värdegrunden som rådde på kollektivet och som årligen framhållits som rättesnöre för goda kollektivanställda.

– Det är osolidariskt att skylla på utsädet. Det gynnar bara jordbruksfientliga krafter, hade ledningen förklarat.

Bland utomstående hördes allt fler röster om att utsädet man importerat innehöll för mycket ogräs. Det ville kollektivets högsta råd inte kännas vid. De som kritiserade utsädet fick inte arbeta i kollektivet, inte hyra redskap eller närvara vid den årliga logdansen. Kollektivets ledning lovade pengar till fler rensare och för inköp av nya renshackor.

I debatten om ogräset fanns röster som menade att det som orättvist kallades ogräs, egentligen var viktiga arter och del av den biologiska mångfalden. Ett sunt jordbruk måste anpassa grödorna så att de kan integreras med främmande livskraftiga växter med god reproduktionsförmåga, framhölls det. För att säkra framtida grödor måste man se positivt på arter som man nu kallade ogräs. Främmande arter påstods bli både nyttiga och lönsamma på sikt. För att nå lönsamhet rekommenderades rensarna att arbeta tills de blev minst 75 år. Få var intresserade av det sedan deras tilläggspension plötsligt blivit mindre trots högkonjunktur. Löfte om att pensionen skulle återställas mottogs med tvivel om hur det skulle bli efter årsmötet.

I väntan på framtida lönsamhet ökade klagomålen på tilltagande ogräs. Kollektivledningen kände sig hotad inför kommande årsmöte och insåg att den måste visa handlingskraft. Därför beslöt man erbjuda rensarnas förman nytt jobb som förman för Utskottet för Genmodifierade Grödor. Till ny förman för rensarna valdes en person för att tillföra ny kompetens. Han hade tidigare lett arbetet med kemikaliegödning. Den hade ökat kraftigt sedan boskapsdriften och naturgödseln avvecklats, för att boskapen hade fisigt och rapat för mycket.

Kollektivet berömde nu sig självt och kände att de tryggare kunde invänta kommande årsmöte.”
…………………………………………………………………………………………….

Danmarks asylförslag hyllas och hånas
”Kollektivledningen” kanske kunde bli inspirerade av kollegor över sundet, av deras förslag till förbättrat och ett mer rättvist ”jordbruk”
I Kanada och Australien fungerar denna politik utmärkt.
Även om besvikelsen hos valutaspekulanten Soros och människosmugglarna är stor.  Statsministern såg ut som ett åskmoln i Rapport i går kväll, att förändra den heliga asylrätten vid landets gräns, skulle ju reta upp  hans väljarbas i förorten och hans godhetsgloria skulle  slockna.
Att DN var full av förakt var väntat, men Jenny Sonesson i GP resonerar mycket klokt. När skall det gå in i skallen på vår regeringen, att majoriteten migranter endast flyr till ett bättre liv och att riktiga flyktingar aldrig får komma hit.

Mångfaldens lovsång

 Ibland finns en bilaga med något tema från Mediaplanet i SVD.

I går, den 15 mars, handlade den om Integration och mångfald med en leende Anna Ekström gymnasie/kunskapsminister på första sidan. 

Efter hastig genomläsning bara av rubrikerna blev jag lätt illamående.

Här är några av rubrikerna som vållade symptomet.

• Mångfald-det vinner individen, företagen och samhället på. Bevis efterlyses!
• Regeringens arbete för en effektiv etablering – Sverige är ett land med gott rykte och en stolt tradition av öppenhet och flyktingmottagande.

Förmodligen menar man att etableringen varit ineffektiv tidigare och det håller jag verkligen med om, men en stor del av svenskarna är inte stolta över denna tradition, som pådyvlats dem. Kanske de inte räknas i det nya mångkulturella Sverige?

Det goda ryktet finns inte längre internationellt, bara inom regeringskansliet.

• Mångfald eller enfald rubriken är uttjatat och så enfaldig, så man får krupp, det är en Ola Hanson som står för den.
• Samverkan och engagemang stärker ensamkommandes välbefinnande.

Vilket kan försvaga många andras, borde ha lagts till. Delaktighet och handlingsutrymme som ”barnen” på HVB hemmen får, ser Svensson inte röken av, bara upp med plånboken och betala.

• Nyanländas etablering är en del i skapandet av ett hållbart, interkulturellt Botkyrka

Så bra, då kan polis, brandkår spara pengar!

• Skillnader skapar utvecklingsdynamik

Är det skottsalvorna, som är det dynamiska, kan man undra? Framtida dynamik kanske ersätts av dynamit om detta dravel får fortsätta.

Detta var bara rubrikerna i halva tematidningen.

Mångfald inte för alla

Något som jag tycker är konstigt är att mångfald inte gäller inom andra områden?

Signaturen ”Nisse” kämpar vidare för Vidarklinikens fortlevnad. 

Läkemedelslojala läkare har påverkat politiker till att inte förlänga avtal med kliniken och att kraftigt höja registreringsavgiften för nya naturläkemedel.

Förföljelsen av alternativa behandlingsformer bara stegras av läkemedelsbolagens lobbyister.

”Nisse” skickar denna länk från SVT. ”Sveriges enda komplementära sjukhus riskerar att försvinna.” www.svt.se

http://www.svt.se/opinion/sveriges-enda-komplementara-sjukhus-riskerar-att-forsvin?cmpid=del%3Apd%3Any%3A20170311%3Asveriges-enda-komplementara-sjukhus-riskerar-att-forsvin%3Anyh

Innehavare av hälsobutiker blir hårt ansatta av journalister, för felaktig reklam på produkter, men här råder ingen varsamhet i utfrågning, som gäller för återvändande IS-krigare och förortens ligister.

Aldrig att någon trycker upp en mikrofon i ansiktet på Astra Zeneca, Pfizer, Kabi och Astras direktörer, med frågan ”Vad anser Ni om, att era produkter orsakar vart tredje dödsfall i landet på grund av biverkningar?”

 http://www.kostdemokrati.se/business/2014/06/14/inga-dodsfall-fran-kosttillskott-men-783-000-dodsfall-av-lakemedel-och-ingen-bryr-sig/

Bacha bazi

Björn Nordström, skribent på Avpixlat, skriver sin krönika om 2017 års nya begrepp, nämligen ”bacha bazi”, vilket betyder de dansande pojkarna från Afghanistan.

I Sverige skulle vi kalla avslutningen på dansen, där unga pojkar dansar för att hetsa upp män,  för våldtäkt och homosexuell pedofili (kvinnor får ej dansa).

Tahrrush/våldtäktslek

I fjol fick vi kunskap om våldtäktslek,” tahrrush,” där en grupp män omringar och först sexuellt trakasserar en ensam kvinna, för att hon under förnedrande former, sedan blir våldtagen av männen.

I traditionell media är det tyst om dessa kulturella aktiviteter.

Där har ledarskribenter fullt upp med att klia varandra på ryggen och tala om för oss vad objektiva och sakliga de är, till skillnad från nätets alla falska nyheter.

Nätets alla nyhetssajter skriver om det traditionell media oftast glömmer; massmigrationens svåra påfrestningar och enorma kostnader för hela samhället. (Avpixlat, Fria Tider, Newsvoice, Det goda samhället, Ledarsidorna och Arnstbergs/Sandelins blogg Invandring och mörkläggning är några exempel på nyhetsförmedling med fakta och kunskap).

Domstolars sanktionering av beteenden

Hur många av oss blev inte upprörda, när de afghanska unga männen inte blev utvisade efter att grymt ha våldtagit en pojke? Lite ungdomsvård räckte ansåg domstolen.

Tack och lov finns det de som protesterar mot domstolens flathet, krönikör Britta Svensson är ett exempel.

Indirekt innebär detta domslut en sanktion av ”bacha bazi”, att denna kulturella aktivitet fått fäste i landet, som är världsmästare i humanitet.

Simhallar, farlig plats för unga tjejer

Att bada i simhallar utgör nu en fara för unga tjejer, när ensamkommande unga män låter sina nedtryckta sexuella lustar få fritt spelrum under bikinibyxan och personalen från HVB hemmen bara står och jamsar med,  ja, ja ”de gör bara så här.”

Personalens medberoende och tystnadskultur når bara nya höjder. Annars kanske de får gömma sig i garderoben, innan polis kommer, när dessa män sedan löper amok.

Assimilering på HVB hemmen till främmande kultur tycks gå fortare än i Rinkeby och Gårdsten.

Konstigt, så skiftar dessa unga mäns ålderangivelser efter deras aktiviteter i samhället och eftergivna och slappa nämndemän i domstolarna bara nickar och håller med om den flexibla åldern.

Barnäktenskap; kärlek eller våldtäkt?

Ett annat stort problem är barnäktenskap. Om denna sedvänja står det i ”Barometern” där socialförvaltningens prövningar i ett sådant ärende beskrivs.

Enligt migrationsverket finns i dag 132 kända fall av barnäktenskap i 80 kommuner, men mörkertalet får betecknas som mycket stort.

I de flesta fall bor flickan < 15 år med sin betydligt äldre make.

Jag är övertygad om att detta inte vållar de röda socionomerna i Malmö samma upprördhet, som att lämna ut namn på papperslösa som enligt lag skall avvisas. De betecknar säkert våldtäkt som kärlek, när det gäller nyanländas barnäktenskap.

Vi kan bara konstatera att svensk lag inte längre gäller.

Olika hastighet i anpassning

Det går med blixtens hastighet för nyanlända att anpassa sig till hela välfärdspaketet, fast bidragsförsörjning inte ingår i deras tradition.

Men, när det gäller att acceptera värdlandets seder, bruk, lagar och regler då är det rekord i saktfärdighet och anpassningen beräknas ta  flera generationer.

Huvudansvaret för detta haveri är alla vänsterliberalers skyddande paraplyer över den berikande mångkulturen och skulle de kika med ena ögat, så kommer bortförklaringarna som en reptil från hjärnkontoret.

Assimilering det enda rätta

Assimilering är det enda som gäller till värdlandet, som direkt måste visa vad som gäller och  sätta ner foten, när oegentligheter och brott mot svensk lag begås. Konsensuskultur bara stjälper och bidrar till att oacceptabla företeelser i medeltida kultur förstärks.

Utvisning för grova brott som tharrush och bacha bazi borde vara en självklarhet för att statuera avskräckande exempel, men då  blommar medmänskligheten plötsligt upp om straff riskeras i hemlandet. Offret däremot glöms bort.

I ett politiskt korrekt samhällsklimat, så får inte ens förkastliga företeelser komma upp till ytan, i fall där de kan misstänkliggöra den mångkulturella yran.

I traditionell media drunknar läsaren i snälla och uppskattande reportage om nyanländas kultur och ambitioner, som lyfts till skyarna, medan svårigheter sopas under mattan.

Om någon skildrar migrationens andra sida så lyfts deras alster snabbt ut, medan åsikter som stämmer med PK ismens värdegrund med mångfald, hbqt-tolerans, könsmakts- och identitetsperspektiv, etc publiceras utan prut. Det vet jag av erfarenhet.

Den här läsvärda krönikan kommer från ”Dagens Samhälle”
Publicerad: 7 november 2016 kl 07:30

”Enstaka kommentarer eller postningar på Facebook kan leda till ryktesspridning, misstänkliggöranden, skvaller till chefen, tillrättavisningar och kanske till och med avsked. Vi behöver bli mycket bättre på att lära oss hantera ett samhälle med oliktänkande människor.

Det är inne att slå sig för bröstet för att ”gilla olika”. Mångfald. Tyvärr glöms ofta en olikhet bort: den som handlar om åsikter och synsätt.

Brandmännen Emil Skoglund och Pontus Westlund fick höra att de inte längre var välkomna att arbeta för Södertörns brandförsvarsförbund utanför Stockholm för att de inte delade deras grundläggande värderingar. Anledningen var att de skrivit en debattartikel för att lyfta något de själva ansåg tveksamt, att underkvalificerade personer kvoterades in som brandmän. Deras åsikt hade redan vädrats internt först, men utan respons.

Intressanta frågor i sammanhanget är: Var ska dessa brandmän arbeta nu då? Behöver Sverige olika brandkårer för personer med olika åsikter? Och går det alls an att bli räddad av en brandman som röstar på ett annat politiskt parti än man själv?!

Det är som att vissa iakttagelser är oönskade från start. Tanken att det kan finnas risker med att inkludera underkvalificerad personal i en brandförsvarsstyrka ter sig naturlig, men när två brandmän luftar den farhågan ses det som ett övertramp. Att artikulera en i sig helt rimlig iakttagelse var i detta sammanhang ett brott mot en outtalad social kod. I princip åläggs vi att misstro våra sinnen och vårt förnuft och istället låta några ideologiproducenter avgöra rätt och fel. Ett slags totalitärt synsätt.

När förmåga saknas att hantera de egna känslorna och argumentera om saker, återstår strategin att eliminera problemet. Lägga locket på. Ansvaret förskjuts då till andra. Det blir deras plikt att foga sig istället för att man själv anstränger sig att försöka leva som man lär.

I fallet brandmännen handlade det om något de ansåg problematiskt som rörde deras egen yrkeskår. Betydligt mindre krävs dock idag för att uppfattas som kontroversiell och därmed utgöra en ”risk” för verksamheten.

Jag har haft kontakt med många personer som fått åsiktsrelaterade problem på sina arbetsplatser. Enstaka kommentarer eller postningar på Facebook kan leda till ryktesspridning, misstänkliggöranden, skvaller till chefen, tillrättavisningar och kanske till och med avsked – och det även om åsiktsfrågan det handlar om inte ens är relaterad till den verksamhet man sysslar med. Detta ska förstås inte hända. Men verkligheten är tyvärr inte lika fin som teorin.

Yttrandefriheten som det talas så vackert om har blivit en accessoar, något som man gärna framhäver för att se snygg och bra ut själv. Men det blir inte särskilt snyggt om man inte har generositet nog att acceptera åsiktsmässiga olikheter.
Det må kännas bra för stunden att titta ut över en arbetsplats där alla klampar i takt som en hel åsiktsarmé. Men det kommer med en stor kostnad för samhället i form av sargade människor och torftiga verksamheter som inte utvecklas eftersom ingen vågar stå för nytänkandet och att våga testa.
Vi behöver bli mycket bättre på att lära oss hantera ett samhälle med oliktänkande människor. Det är faktiskt inte farligt att tycka olika.
Mångfald kan inte reduceras till yta. Vi måste se på vad som finns på insidan och på vad människor kan prestera. Brandmän med olika syn på rekrytering av nya brandmän kan faktiskt vara lika bra på att släcka bränder, vilket borde vara det som räknas.

Josefin Utas
Civilingenjör med en doktorsexamen i kemi. Tidigare kommunpolitiker (MP), nu partiet Medborgerlig samling.

http://www.dagenssamhalle.se/kronika/mangfald-ja-tack-sa-laenge-alla-tycker-likadant-29065

Jag upprepar svensk demokrati är tig eller tyck som vi!