Aftonbladet 2016-11-19
”Svält. Ordet för tankarna till krig, fattigdom och nöd. Men det finns nära dig – hela tiden. Varje år svälter 75 000 svenskar. Bara i dag kan i genomsnitt 41 äldre dö av undernäring. Under tre dagar berättar Aftonbladet om den dolda svälten.
75 000 svenskar svälter varje år.
15 000 av dem riskerar att dö av undernäring, ofta efter plågsamma biverkningar:
urinvägsinfektioner, tandlossning och depressioner.
– Vissa socialchefer hävdar att det är naturligt att dö av svält. Det är det inte. Att bli gammal i Sverige innebär diskriminering, säger Yngve Gustafson, professor i geriatrik…..”

Jag är nog inte ensam om att bli upprörd över Aftonbladets löpsedel i dag, över hur illa våra gamla behandlas.
Men jag blir ännu mer upprörd över Aftonbladets oförmåga att se samband mellan massinvandringens kostnader och eroderad välfärd, som alltid drabbar de som står längst ner i samhällstrappan.
De gamla, sjuka och svaga!
Geriatrikprofessor Yngve Gustavsson i Umeå larmar åter, som han gjort under många år, men för döva politiker öron. Han pratat om lagens diskriminering av gamla och ett allt tydligare klassamhälle.
När miljöpartister och andra professionella gråterskor däremot larmar över ensamkommande barns oro över att bli utvisade, eftersom asylskäl saknas, då verkar regeringen ha hörlurar med högsta förstärkning på.
Att majoriteten ljugit om sin ålder hör inte hit, enorma kostnader, könsobalans, böjelse för kvinnoförakt och brottsliga gärningar är de också likgiltiga för.
Undernäring och svält drabbar gamla, som slitit och gjort mer än rätt för sig under hela sitt liv och nu försöker vara tacksamma, trots ensamheten, bedrövligheten i matlådor och att de sällan får gå ut.

Ensamkommande vuxna ”barn” kan däremot sitta och banka i bordet för icke godkänd mat och med passupp dygnet om i dyra HVB hem och gratis skjuts till festivaler, där gängen kan tafsa under kjolen på ”Svennehoror” som råkar stå för nära.
Ibland går många av barnen bärsärkargång och personal får gömma sig i garderoben, men när polis anlänt kan de titta fram och försäkra att de små liven har det svårt i sin ovisshet. För jobbet vill väl alla ha kvar? Då gäller det att stryka medhårs och trots allt vara glad.

Yngve Gustavsson ger många förklaringar till att det blivet så här, kompetensbrist från hemtjänstens personal till läkare som ordinerar piller hit och dit utan helhetssyn och patientkontakt, för lång nattfasta, vakuumförpackad, oaptitlig mat och stressad personal.

Gamla som tappat sitt värde är det inte så noga med.

”De röstar ändå på oss socialdemokrater” skrockas det i förnöjt i Rosenbad.

Till tjuven och sist handlar allt om pengar, landets skatteunderlag.
Kommunen måste nu prioritera bostäder åt alla nyanlända som väller ut från flyktingförläggningarna. Lön skall betalas ut för att de skall gå i skola, utöver alla andra bidrag.
”Jag inte behöva svenska, har rätt till tolk” var ofta svaret jag fick från utlandsfödda patienter som struntade SFI undervisningen. Inte ens bonus mellan 6.000 till 12.000 för avklarade kurser, som infördes under 2010, kunde öka engagemanget att lära sig värdlandets språk. Några år senare togs bonusen bort, eftersom svenska inte behövdes i alla parallellsamhällen som växte upp.

Varför kan inte våra mångkulturella riksdagsmän gå före och öppna sina hem, nu när bostadsbristen är stor i krisande kommuner? Stockholms stads uppmaning att öppna sina hem klingade ohört, inte ens café latte drickande journalister på söder hade ett rum över.
Mångkulturella politiker har ju predikat om berikning under många år, eller förstår de inte att en sådan handling kunde bidra till minskat föraktet från landets väljarkår?
Förmodligen är det roligare att visa upp sig i skyltfönstret med retoriska floskler, för i verkstaden vill ingen vara, där är det bara trist och kallt.
Fler skolor och lärare behövs nu, när fjolårets 35.000 tusen ensamkommande ”barn” förmodligen får stanna.
Vi kan bara konstatera att miljöpartisternas tårar kommer att ge framgång, men att ”Dagny” 94 år, som nu bara väger 40 kg, inte kommer att påverka detta tårflöde.
Det släpps bara loss när det gäller nyanlända och ensamkommande ”barns” svårigheter. Väljarbasen med alla deras muslimska vänner får ju inte svikas, de måste ständigt berikas av välfärden, som Dagny och hennes gelikar slitet ihop under kämpiga levnadsår.