Från en mejlvän kommer detta reflekterande inlägg om vår inställning till invandring. De goda vill ha öppna gränser och betraktar alla med andra synpunkter, som onda. Men efter att ha läst dessa liknelser, så förstår jag att det förhåller sig precis tvärtom.
……………………………………………………………………………………………

 ”En del kallar människor, som gillar SD, för rasister. Trots att SD egentligen inte kategoriskt är emot invandring eller att det finns olika folkslag. Ordet har snarare blivit ett slagträ, än en korrekt definition som grundas på någonting hållbart. Men om man skulle föra ett ytterst sansat samtal så skulle det kanske låta så här:

Till Sverige kommer det en mängd människor som flyr för sina liv. Ja vi kommer kanske att få det lite sämre då vi tar emot dem, det kommer kanske att öka i kriminalitet och välfärden kommer att gå ner, kanske även för alltid. Men eftersom vi älskar andra människor så tar vi gärna det, bara vi kan hjälpa en medmänniska att få det lite bättre. Det sitter liksom i hjärtat. Att en del av dem begår brott är ju givetvis tråkigt, men vi tror ändå det är färre som drabbas av brotten än antalet människor vi kan hjälpa, så i stort är det positivt.

Om du inte har den uppfattningen, så beror det på att du hellre vill ha det perfekt i Sverige, än att kunna hjälpa människor som flyr från krig. Det innebär alltså att du är emot att dessa människor får det bättre på din bekostnad. Vi vet inte riktigt vad vi ska kalla det, men trots avsaknaden av rasbegreppet sedan många år, så använder vi ändå ordet rasist för att komma så nära som möjligt den rätta beteckningen.

 Svaret på detta.

Vi har inget emot att hjälpa medmänniskor, inte ens om vi själva får det lite sämre. Det finns i våra hjärtan.

Två metaforer.

Föreställ dig att det skulle ringa på din dörr en kväll med ösregn och åska. Utanför står ett barn, dyblött och hungrigt.

Vi skulle släppa in barnet och ge det torra kläder och mat, så att hon eller han så småningom kan gå vidare i livet. Det är alltså en frivillig och temporär insats, som vi gör för att hjälpa en nödställd medmänniska, ty vi har ju ett gott hjärta. Ingen människa i Sverige torde agera på annat sätt, inte ens de s.k. rasisterna.

 Problemet är att denna liknelse inte speglar den aktuella verkligheten. En korrekt metafor ser snarare ut så här. Det ringer på dörren en vacker dag. Utanför står det en frisk stark man i 25-årsåldern och säger:

–  Jag ska bo hos dig, få mat och kläder och allt som du har och lite till.

–  Jaha, och hur länge ämnar du bo här då?

–  Resten av livet förstås. 

–  Varför det?

–  Jo, för att jag då får det lite bättre än hos din granne, som jag tidigare har bott hos. 

–  Ok, jag förstår. Men jag vill inte att du bor hos mig.

–  Jaså, du är alltså en rasist!

 Trots att det är samma goda hjärta i båda fallen, så är skillnaden i de båda metaforerna mycket stor.

Den första bygger på en sanning och frivillighet att hjälpa.

Den andra bygger på en lögn och tvång.

Det är alltså oviljan mot lögnen och tvånget som skapar protesterna. Alltså inte att vi skulle ha ett sämre hjärta eller vara emot andra människor. Denna förklaring är dock något, som många inte har en aning om. Det är onekligen så, att om vi får en förfrågan om hjälp, som baseras på en sanning, och sedan möjligheten att välja hur vi vill agera, så kommer de allra flesta människor att vilja hjälpa till.

Tänk, så enkelt vi hade kunnat undvika de motsättningar som finns idag.”

………………………………………………………………………………………..

Från Arnstberg&Sandelins blogg kommer följande chockerande siffror för 2017, (som också signaturen Peter hänvisade till i går) där vi kan se hur dörren har öppnats på vid gavel för de med minst skäl att vara här. Den fattiga och frusna flickan är kvar i flyktinglägret.

De övriga Nordiska länderna beviljar tillsammans uppehållstillstånd för endast 1/4 del av Sveriges asylbeviljande. EU:s mininivå, ett skämt!!

”…..Det är bara att konstatera: vi har idag två politiska block som inte ser till landets och folkets bästa. Lögnerna frodas och vansinnesfärden mot välfärdsstatens upplösning fortsätter. Inga allianser där Sverigedemokraterna får inflytande är i sikte. Inte heller någon självkritik från det politiska och mediala etablissemanget. Det är ett stort bedrägeri mot väljarna, eftersom det inte finns folkligt stöd för den förda politiken…..”