Nu var det dags igen. En kvinna knuffades den 11 juni 2016 ner från 7:e våningen i Uppsala, hon överlevde fallet, men vårdas för mycket allvarliga skador.
Veckan innan fick vi läsa om en liten flickkropp som hittades nergrävd i Hökarängen, en ensamkommande flicka från Afghanistan, som med all sannolikhet blivet utsatt för hedersmord.

”Hederskultur är ett begrepp för kulturella mönster som inskränker fri-och rättigheter med hänvisning till närståendes heder. Hedersförtryck är när hederskultur utövas med personer som inte själva omfattar hederskulturens värderingar” (Wikipedia).

Hederskultur förekommer bland flera religioner. I Sverige är islam mest framträdande för detta medeltida förtryck.
Enligt FN så uppskattas att minst 5000 kvinnor i världen varje år mördas i hederns namn, en siffra som troligen är i stor underkant.
Ett stort mörkertal råder i Sverige om antalet kvinnor som drabbas, ingen myndighet har ansvar för statistik.
Så snart det gäller brottsliga gärningar utförda av utlandsfödda så är statistiken bristfällig, till skillnad från annan statistik där vi får besked ner till minsta decimalkomma. Samma förhållande råder kring massinvandringens totala kostnader.
Vänsterns vanliga bortförklaringar är att smeta ut denna barbariska sedvänja med hedersförtryck på alla svenskar, speciellt vita män, som alltid får stå i skottgluggen.
Skillnaden är dock stor, när svenskfödda män misshandlar och mördar kvinnor, står inte släkten runt omkring och hejar på. Det är en enskild handling, som kan ske inom alla samhällsklasser.
Vänsterns förkärlek för att skylla brottsliga gärningar på andra är stor, för individen tillhör ett kollektiv och har inget eget ansvar. Bakgrunden är en ovetenskaplig sörja av kulturmarxism och Freuds lära.
Jag blir gång på gång bedrövad över att se våra mångkulturella, vänsterliberalers oförmåga att se sin egen skuld till att flickor får fortsätta att ”ramla” ner från balkonger.
De har under lång tid, gång på gång, välsignat invandrarnas kulturella identitet, som därigenom fått besegra våra medborgerliga fri-och rättigheter.
Sista exemplet är inom gränspolisen i Skåne, där en muslimsk man åter vägrar skaka hand med kvinnor.
”Vi skall bejaka mångfalden” säjer polisinformatör Eva Gun Westford enfaldigt. Förmodligen med gedigen genus-och dialogutbildning på sitt CV.
Att ständigt hålla detta skyddande paraply över invandrares brott mot lagfäst jämställdhet är att sanktionera beteendet och låta det få fortsätta.
Dessa rödgröna partier som kallar sig feministiska är ett hån mot alla kvinnor och unga som hindras i sina livsval av medeltida sedvänjor. Bortförklaringarna haglar och blir de utan fäste, så klämmer dessa talföra apostlar i med att ”vi får inte stigmatisera förorten”.
Nalin Pekgul, fd. s-politiker, kämpar mot islams fundamentalister, men det gör man inte ostraffat enligt den socialdemokratiska partistyrelsen, så hon fick gå. Oron för uteblivna röster i förorterna blev för stor.
Regeringens feministiska utrikespolitik är lika ihålig som partiernas feministiska profil, det är främst ett medel för UD:s karriärister som vill bredda vägen till FN:s smörgåsbord.
Nu satsas det stora belopp på forskning, information och utbildning om hederskultur/förtryck.
En betydligt effektivare och billigare åtgärd i stället för utbildning är utvisning!
Tänk om det från dag 1 efter ankomst till Sverige gjordes klart för alla nyanlända vad svensk lag innebär och att utvisning omedelbart sker för upprepade och svåra brott mot våra lagar och regelsystem. Likaså att föräldrar med barn under 18 år som vid upprepade tillfällen gör sig skyldiga till våldshandlingar, direkt åker ut med sina odågor.
Invandrarnas döttrar hålls hårt i hederns namn, men deras gossar får löpa amok utan skam.
Efter några avskräckande exempel skulle Sverige se helt annorlunda ut. Det är ett språk som nysvenskar bättre förstår, än tafatt konsensusdialog.
Diskussion pågår om begreppet hederskultur skall bytas ut mot skamkultur, men med ständigt bortförklarande och skamlös vänster lär det nog aldrig bli verklighet i enfaldig svensk mångkultur.