Jag återkommer till Arnstbergs söndagskröninka den 7 januari. Eftersom det är mer som behöver lyftas fram. Han reflekterar över om det demokratiska systemet är roten till västs vansinne?
Han inleder med att konstatera
”Vi västerlänningar får absolut inte tänka att vi är bättre än andra – det är rasism. Och eftersom vi nu under så många hundra år både förtryckt andra folk och minoriteter i våra egna länder så är det dags för oss att kompensera, att göra bot för vår rasism. Jag ser en video där vita kysser BLM-mäns kängor.
Mångkulturen påstås vara berikande. Det är inte sant – den löser upp samhörigheten, det kitt som håller nationalstaten samman. Annat nonsens är hävdandet att alla människor är lika mycket värda – utom vita män förstås. Kvinnorna angriper männen – nu är patriarkatets tid över. Samhällseliten traskar med i de homosexuellas kärnfamiljsfientliga Prideparader. Det finns rörelser som tror att det finns många fler kön än två….”
Han fortsätter med att nagelfara det demokratiska systemet som visar upp stora blottor, där importerade muslimer måste strykas medhårs, för nu är de så många att de kan avgöra ett riksdagsval.
”…..Andelen muslimer i Sverige brukar anges till någonstans mellan 5 och 8 procent av befolkningen. Räknar man generöst, och slarvigt utgår från att samma muslimska andel skulle gälla i valmanskåren, blir det runt 600 000 röstberättigade muslimer. Det är många väljare det. Och om hälften av dem brukar rösta på Socialdemokraterna men plötsligt skulle sluta göra det, ja då skulle det sannolikt avgöra ett riksdagsval.….”
Och med denna vetskap så är muslimernas framtid viktigare än svenkarnas. För majoriteten röster ännu som de alltid gjort och tror på vad statsmedia skriver, även om verkligheten börjar skava runt benen, när sonen kommer hem utan jacka och dottern sitter på rummet och gråter.
Så här sammanfattar Arnstberg politikers och medias haveri:
- ”Demokratiskt tillsatta politikerna styrs av medierna och eftersom medierna fokuserar på nyheter och inte på processer och konsekvenser behöver inte politikerna stå till svars för sina fattade beslut.
- Demokratier är svaga eftersom de politiker som har makten måste ta hänsyn till vad motståndarna säger. Viktigast av allt är inte hur det går för samhället utan hur det går i valet för det egna partiet.
- Medierna fiskar ständigt efter sådana nyheter som säljer lösnummer och ger många klick.
- Politikerna tränar sig i en retorik utan blottor. De anställer också pressekreterare som vet hur medierna arbetar. Sanningen (verkligheten) är underordnad retoriken.
- Varken politiker eller medier har något intresse av kunniga och aktiva väljare.
- En majoritet röstar alltid som de gjort tidigare. De får inte mycket hjälp av medierna att ta reda på vilket eller vilka partier som bäst tillgodoser nationens intressen.
- Demokratier reagerar inte bara alltför svagt utan också alltför sent på vad politiska beslut leder till. I demokratier är det normalt att politikerna är sist på bollen.
- Därför har Sverige nu försörjningsplikt för en miljon invånare.
- Därför brottas landet nu med en invandringsrelaterad och extremt hög kriminalitet.
- Därför kan Sveriges assistansbedrägerier pågå år efter år.
- Godhetssignalering lönar sig. Fina och hjärtevarma uttalanden gör sig i medierna och väljarna belönar goda makthavare. Tänk vad mycket gott Sverige gjort genom att öppna sina gränser för alla dessa flyktingar som lämnat krig, död och elände bakom sig och fått en ny chans i Sverige – den humanitära stormakten.
- Okunnighet är inte diskrediterande. Paradexemplet är när samtliga politiska partier år 1975 tog beslutet att Sverige skulle vara mångkulturellt. Medierna drev på och ingen försökte förutse konsekvenserna.
- Journalisterna tvingar inte politikerna att relatera till verkligheten. De vet också riskerna med att trampa fel i språket. Hellre gör journalisterna ingenting alls än ta risken att göra fel. Plus att de har sin egen agenda.
- Det demokratiska statsskickets centrala aktörer – både politiker och journalister –känner inget ansvar för vart politiska beslut för landet.
Och så det viktigaste: varken politiker eller journalister är särskilt intresserade av sanningen. Huvudsaken är att det låter bra. Det är inte bara ett skämt när de säger ”Kolla aldrig en bra story”.
——————————————————————————————————————————
Landet skulle behöva en stark och kunnig man, som rensade rent med alla avarter inom demokratin/demokraturen. Problemet är att han kanske inte lämnar makten, när utrensningen är över och även dagens dissidenter då rensas ut? Vilket inte är något nytt genom historien.
Bild från faktaboxen.se
Jag vill svara hårfin, men demokratin är inlindad i mänskliga rättigheter och det lika värdet som omsluter medborgare som ett mjukt täcke, som gör att de inte vill eller orkar se att även demokratin kan svika.
Sverige har varken demokrati eller folkstyre. Sverige har kakistokrati, en form av diktatur och samhälle där de mest odugliga, falska och korrumperade har tagit makten. Man talat gärna om de ”folkvalda”, men det är fråga om Partivalda, notera stor bokstav. Partierna är diktatoriskt i kontroll av den politiska makten, rättsväsendet, lagstiftningen, ordningsväsendet, media och information, utbildningen, immigrationen, etc. Folket är effektivt blockerade från att deltaga eller påverka. Gör något, eller Sverige kommer att bli det nya Tredje Riket.
Demokrati = folkstyre.
Men om folkets invalda företrädare agerar på tvärs mot demokratin,
då är skillnaden som sagt hårfin.
Ett exempel är den hastiga ansökan om Natomedlemskap. Tricket att avföra frågan från valrörelsen 2022 lyckades för ”kuppmakarna” över förväntan. Ingen remissrunda heller.
Public service har inte släppt fram en enda person, exv någon från Riksföreningen
Nej till Nato, som kan berätta om USA:s alla anfallskrig (först pekar man ut en buse, sedan kommer bomberna), deras 800 baser runt Ryssland (hur många har Ryssland runt USA?), deras hantering av visselblåsaren Assange och så vidare. Enkelriktade public service, som inte drar sig för att peka finger mot exv Nordkoreas regimvänliga medier. Om vi har något kvar av demokrati (utöver den formella med val) i Sverige, så är den ganska tunn.
Mycket bra analyser av ”Nisse” och ”Norvanto”
– Frågan om hur många baser Ryssland har runt USA är mycket adekvat. Vi minns väl alla Kubakrisen.
– Att bli vald och sedan få stanna kvar är det centrala för riksdagens politiker. Klockrent!
Frågar är hur mycket politikerna styr och hur mycket de bara glider med och obstruerar eller påskyndar förloppet och/eller direktiven. Men det politiska ansvaret kan de inte avsvära sig, när de nu har sina positioner.
Som många påpekat är politikernas prioritering att bli valda, sedan att förbli kvar vid makten. Vad som sen hinns med kommer först i tredje hand, och aldrig så att det motverkar de två föregående prioriteringarna.