Alla minns vi hur bilden av den drunknade Alan Kurdi fick hela Europa att öppna sina hjärtan, som bidrog till den stora migrationsvågen till Europa under 2015 med Sverige i täten.

Bild. Sveriges radio.se

I en enkätundersökning från Göteborgs universitet framkom att bilder som blivit ikoniska har olika påverkan på kort och lång sikt. Initialt står känslor i centrum, för att senare mattas av och ersättas av ideologiska ramar. Jag skulle vilja uttrycka det som mer förnuftsbaserad konsekvenstänkande.

Analysen bygger på upprepade enkätundersökningar av 1 800 personer under 2015, och resultaten är publicerade i Journal of Ethnic and Migration Studies.

Vilket är ganska självklart för det är så vi människor fungerar. Men forskare kommer ofta fram till vad människor redan vet av livserfarenhet.

Tyvärr tycks vänsterliberala politiker, statsmedia med deras kvinnliga väljarbas fastna i känslosvallet. Magdalena Anderssons (S) tirader om hur svenska barn nu svälter tack vare regeringens politik är ett utmärkt exempel, på tom och förolämpande retorik.

När det handlar om mordet på 13-årige Milo så blir många ledarskribenter förskräckta, men stor ovillighet råder att koppla i hop nya rekord i sprängningar och mord med landets gränslösa invandring från icke integreringsbara invandrare från kulturer som står ljusår från vår egen. Där den starke, ofta med stöd av klanen, med våld löser alla problem.
Frånvaro av fritidsgårdar verkar nu vara en tunn förklaring har till slut vänstern insett, men unisont förkunnar statsmedias skribenter att samhället alltid måste gör mer.
De förfasar sig över utvecklingen, vars drivkraft är att visa vilken god människosyn de bär. Nu måste alla ta ansvar för att få stopp på våldet, lyder uppmaningen från höger till vänster med undantag av förortens befolkning och absolut inte av de kriminella själva.

När jag tar del av Johan Westerholms artikel ”En död blatte är en död blatte- inget mer” https://ledarsidorna.se/imamen-en-dod-blatte-ar-en-dod-blatte-inget-mer/blir jag konfunderad.

Han menar att mordet och uppmärksamheten på Milo bevisar hur utbredd vardagsrasismen är i Sverige genom att statsmedias journalister gör skillnad på hudfärg. Han tycker att Milos död får mindre uppmärksamhet än till exempel mordet på rapparen Einár.

Något som jag har svårt att hålla med om.

Westerholms slutsats är att mord på vita barn upprör. Svarta och bruna kan leva i en våldsspiral i generationer och böna om hjälp utan att media, samhället med medborgare reagerar. Han exemplifierar detta med ett par fallbeskrivningar, som jag inte tror är representativa för ungdomar i riskzonen för värvning av Foxtrot och Dalen nätverkens underhuggare.

Hur många av dessa unga har vädjat om hjälp undrar jag?

Förortens föräldrar skickar hellre sina barn på glid på uppfostringsresor till hemlandet, eftersom de inte litar på socialen. Det skulle inte jag göra heller. Majoriteten är kvinnor med öppet hjärta för mångkulturen, annars skulle de inte stå ut. Bagatelliserande av hedersförtryck sker alltför ofta, möjligen kan kan det mumlas om patriarkatet som självklart omfattar alla män, inte minst de med vit hudfärg.

Uppdrag Granskning har i olika reportage skildrat hur politiker, tjänstemän, rektorer, arbetsledare osv är livrädda för att bli anklagade för rasism, vilket har resulterat i korrekta glasögon som får unga, främst invandrartjejer, att bli lämnade i sticket och hamna i famnen på en gammal kusin.

Mina invändningar mot Westerholms slutsats är för det första, så reagerar människor mer när deras egen ras, klass, klan etc blir utsatt för våld och övergrepp, vilket ligger i vårt DNA.
Först skyddar vi den egna familjen, sedan släkt, grannar, närstående i vår närhet. Ju längre radien blir till utsatta och förföljda ju mindre blir engagemanget. Vi orkar helt enkelt inte.
Det är bara den korrekta eliten som ser sig som världsmedborgare som låtsas att radien för engagemang är utan betydelse. I praktiken flyttar de snabbt ifrån mångkulturella områden, när antalet med annan etnicitet överstiger några procent och predikar samtidigt om mångkulturens välsignelser.

Varken den gråtande nakna flicka under Vietnamkriget eller förnedringsbilder från fångar i Abu Ghraib-fängelset var av vit hudfärg, men uppmärksamheten för dessa ikoniska bilder finns ännu kvar.

Våldtäktsoffer, förenedringsrånade Svennar, gamla Greta som genom telefonbedrägerier blivit av med alla sina besparingar, Svensson som skall till sitt arbete och ser bilen utbränd på parkeringen med otaliga andra offer för den importerade invandrarkriminaliteten kommer nästan aldrig till tals.

De är bara offer och ingenting mer.

Till skillnad från förövare som tom får gråta ut i Agenda och i insmickrande reportage, ofta av kuttrande feminister, är budskapet att allt är samhällets fel med ondskefulla rasister.

Westerholm tycka ha glömt bort vilken enorm uppmärksamhet den påstådda sjalavryckningen från en muslimsk, gravid kvinna fick på en parkeringsplats under 2013. Röda mattan rullades ut snabbt till dåvarande justitieminister Beatric Ask för upprörda feminister med sjalar runt deras huvuden.

https://word.harrietsblogg.se/2017/09/06/sjalprotest-och-afghanprotest-slipat-bedrageri/

Jag tror tvärtom att den gemensamma nämnaren för uppmärksamhet kring lille Alan Kurdi och unge Milo är att de inte har vit hudfärg.

Ps. Jag undrar om förövaren i Sandviken i torsdags kväll hade vädjat om hjälp för sina kriminella böjelser?

”Två män är döda sedan någon öppnat eld på en krog i centrala Sandviken. Ytterligare två män har skadats.
Polisen misstänker att en av de döda var måltavlan för dådet – och att de andra tre inte hade något med saken att göra…” https://www.svd.se/a/3E3OgP/misstankt-skottlossning-i-sandviken

Så se till att du inte är på fel plats på fel tid i helgen! Ds.