Kvinnors engagemang
När jag tar del av medias artiklar, facebooksinlägg och instagram bilder från medelålders och äldre kvinnors engagemang för ensamkommande ”barn,” ofta från organisationer som ”Vi står inte ut” och ”Stoppa avvisningarna”, får jag en otillåten association.
Jag kommer osökt att tänka på Kerstin Thorwalls bok ”Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig.”
Där hon beskrev sina kärleksäventyr med sjaskiga, svenska karlar och brunögda, muskulösa Gambianer.
Feministerna hyllade boken, som okonventionell, frigjord, drastisk och rolig.
Jag fick dålig smak i munnen, för jag såg ingen skillnad mellan mäns Thailands resor och medelålders kvinnors sexresor till Afrika.
Eskortflicka eller Toy boy?
Människohandel kallas mäns vandel, medan kvinnors kan gå under täcknamnet medmänsklighet.
Kanske ett led i jämställdhetsarbetet?
När massinvasionen var som störst under hösten 2015 packade även medelålders kvinnor från Östermalm sina Audi och BMW fyllda med hygienartiklar, nallar och hjälppaket och körde ner till centralen för utdelning.
Där fick de trängas med yngre förmågor, som idogt tog selfies på sig själva och ensamkommande unga män, för det kunde vara bra att ha på CV:t. 
Överengagemang?
I dag är engagemanget stort från kvinnor inom frivilliga organisationer och lärarkåren för att de afghanska gossarna skall få stanna, trots avsaknad av asylskäl. De vill ju så väl.
Kanske är det kvinnors längtan efter att ta hand om, göra gott som föder detta engagemang? För medelålders män är inte lika frekventa i arbetet, som kämpar för att de unga männen skall få stanna.
Motiven kan vara många, till exempel att kvinnor är trötta på bortskämda, utflugna ungar, önskan om uppmärksamhet, få lite tacksamhet och även ekonomiska motiv, men det kan också finnas en kittlande sexuell dimension i botten på denna välgörenhet, som icke får nämnas.
Absolut inte av journalistkåren, där allt för många tillhör FI:s beundrarskara.
Fakta om snedfördelning verkar inte bita på känslosvallet, att regeringen delar ut 1,5 miljarder till 1,2 miljoner pensionärer, när 35 miljarder går till 35.000 ensamkommande ”barn” (Jan Sunnesson). Men så är den ju feministisk också!
I nedan nätinlägg finns mycket att fundera på, även om språket är drastisk och okonventionellt, så ställs frågor som fler på fundera på, innan de stämmer in i lovsången över denna välgörenhet.
Lämpligt eller olämpligt?
Tacksam för kommentarer!
……..”Hur hade man sett på det om det varit unga thailändskor, som påstods vara 14-18 år gamla, som kom till Sverige och massor av medelålders och äldre svenska män svärmade runt dem med glittrande ögon och engagerade sig osunt mycket i deras väl och ve? Som lät dem flytta hem till dem i deras hus och lägenheter? Som kramade dem jämt och ständigt? Som tittade på dem med trånande blickar? Som kallar männen för ”pappa”? Om männen kallade dem ”min” lilla thailändska? Om de satte skyltar på sina bilder på facebook där det står ”RÖR INTE MIN THAILÄNDSKA”? Som när de pratar om dem bland likasinnade samtidigt postar ett överflöd av bultande hjärtan i varje mening?…..”
Intressant vinkling! Men jag tror faktiskt inte att hjälpintresset har en sexuell anknytning. Att hjälpa och ta hand om verkar vara mer kvinnligt än manligt behov. Tyvärr tänker de inte på hur det blir framöver med ett stort överskott av unga testosteronstinna unga män med en annan kvinnosyn.