”Sjuka medarbetare stöts bort och arbetsgivare struntar i sitt ansvar för arbetsmiljön. Klimatet blir allt hårdare på arbetsmarknaden, enligt forskaren och psykologen Stefan Blomberg på Arbets- och miljömedicin i Linköping” (Östgötacorrespondenten 9 dec).

Tidigare har tidningen berättat om Elisabeth, 62 år, som tog sitt liv, efter en kaotisk situation på sin arbetsplats, samtidigt som hon led av svåra ryggsmärtor efter en diskbråcksoperation. Hennes vädjan om att slippa de tyngsta arbetsuppgifterna inom vården klingade ohört hos arbetsgivaren. Hon fick i stället förebråelser för att hon periodvis tvingades att sjukskriva sig.

Men arbetsgivaren vid Region Östergötland, meddelade sturskt att inga samband fanns med jobbet till hennes självmord, trots att arbetskamraterna vittnar om dess motsats.

Att arbetsklimatet hårdnat är väl känt hos de flesta av oss. Ofta är det duktiga medarbetare som mobbas ut, när de ifrågasätter omorganisationer med förfall av verksamheten, det visar inte minst krisen på flera museer i Stockholm på.

Kulturminister Alice Bah Kuhnke däremot, hon bara ler, både med och utan Luciakrona.Både hon och rikspolischefen saknar vett, som inte förstår att de för länge sedan borde ha  avgått  på grund av deras odugliga sätt att sköta sin verksamhet.

Kulturministern skriver falska debattinlägg, för att sedan se till att det blir det blir tvärtemot, med nyinsatta, lojala medarbetare, som ständigt förkunnar sin fina värdegrund och talar om vikten av inkluderande mångkultur, som är befallda modeord i identitetspolitikens mecka.

Bäst klarar sig ja-säjarna, de som alltid ler och håller med hur idiotiskt chefens och överhetens förslag än är.

Jag känner väl till detta från min egen yrkestid, då jag vid ett par tillfällen, fått sluta min tjänst, när välgrundade protester inte gått hem. Att efter en tid få mer än rätt kan värma, men just då var det inte lätt.

Jag misstänker att det är värst i offentliga verksamheter, precis som i politiken. I den privata sfären märks det snabbt om erfarna medarbetare försvinner och försäljningen sjunker. VD: n brukar åka ut direkt, visserligen med fallskärm och rejält avgångsvederlag som värmer inför nästa stordåd.

Inom det offentliga är det bara att höja skatten och värdelösa chefer sparkas både rakt eller snett uppåt. Månadslönen brukar ligga över 100.000 tusen för generaldirektörer och andra höjdare som klantat sig och givit myndigheten dåligt rykte.

Att sjukvården på många håll är i kris, när alla nyanlända skall ha vård, är också känt faktum. Men jag blev riktigt rädd, när jag för en dryg vecka sedan läste i Dagens Medicin om Åsa Míllqvist, sjuksköterska och lungcancerpatient.

När hon begärde ut sin journal blev hon rädd, upprörd och sedan mycket arg, när hon fick läsa; ”Om hjärtat stannar skall ingen HLR (hjärt-och lungräddning) ske.” 

Ett beslut som tagits utan ett uns av delaktighet. Immunterapi pågår och verkar lovande och ingen vet hur lång framtid som återstår. Däremot kan behandlingen orsaka arytmier/rytmrubbningar och i värsta fall hjärtstopp och med denna journalanteckning så finns god grund för Åsas rädsla.

I socialstyrelsens etiska riktlinjer finns klara direktiv om att patienten alltid skall involveras i beslut om HLR skall ske eller ej.

Kanske börjar det bli likadant inom sjukvården som i politiken, vackert skyltfönster, men med en verkstad som ekar tom?

Fritt vårdval kan också innebära att verkligheten inte stämmer med skönmålad bild. Gamla kan svälta med vacumförpackade matlådor som inte stimulerar aptiten och kvinnor som kör runt som skottspolar, blir stressade av att inte räcka till. Men om detta vågar de sällan berätta för då kan lönen stå still och bli stämplad som motvalls kärring är det ingen som vill.

Kanske läkarens etiska försäkring om att alltid bota, lindra och trösta också håller på att förtunnas?

Nu förstår jag och många andra att det finns skäl till misstro. Det gäller att läsa sin journal, medan man ännu är i livet.

Källa: https://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/11/30/lakare-avskriver-hlr-utan-patienters-kannedom/