Kanske dessa rader från poeten Bob Hansson kan ge etablissemanget någon lindring efter Trumps seger i USA?

”Vi vet, inte sant, vi brukar ju påpeka det.
Att allt som behövs är att då och då byta riktning, mumla hoppsan”

Att acceptera ny kompassriktning är inte lätt för etablissemanget, som inte förstår folkets sätt, när de protesterar mot maktens självvalda rätt, att fördela landets tillgångar efter vänsterliberal agenda. De själva har sitt på det torra och behöver aldrig oroa sig för politikens följder.
Tvärtom kan det bli en merit att släppa in alla som vill hit.
Lovord från EU och FN värmer gott, för befordran kan finnas inom kort.
Att landets välstånd eroderas är inget som dessa karriärister intresserar.

Chockvågen är nu ännu större än efter Brexit, när folket protesterade mot etablissemanget och EU.
Tänk, att det inte hjälper med stöd av hela västvärldens etablissemang, med media, Europas toppolitiker och kändisar som stoltserat runt omkring.
De har alla kungjort sitt demokratiska och humana sinnelag, samtidigt som föraktet lyst igenom mot alla som blivet förlorare i globaliseringens framfart.
Att svartmåla och demonisera Trump för alla hans chockerande uttalanden räcker inte, när man inte vill se underliggande orsaker, som orsakat valresultatet.
Utanför Detroit ligger Flint, som nu förvandlats till en spökstad, efter att bilindustrin flytt utomlands, där profiten blir större. I Flint saknar 1/3 del av alla hushåll vatten och socialarbetare, som försöker lindra nöden, har tappat hoppet om förändring. Tidigare stolta industriarbetare med 35 dollar i timman, tjänar nu bara 8 dollar på en flottig bar, om de inte är arbetslösa (SVT2 Korrespondenterna 2016-10-08).
Utvecklingen av denna klassklyfta mellan rika och fattiga pågår i hela världen, men i väst är klyftorna mer synliggjorda än i öst, där ledaren mer bestämmer vad som ska få visas upp. Industrin har automatiserats och i stor utsträckning ersatts av tjänster, där grova arbetarhänder tappat sitt värde, medan hjärnans förmågor triumferat.
Trump, outsidern har bedrivit en skicklig valrörelse, som förskräckt. Att först bana väg med drastiska uttalanden, där gamla skandaler med ringaktning av kvinnor blev mer reklam än bestående förakt. Att därefter, veckorna innan valet, uppträda mer statsmannalikt, var en framgångsrik strategi.

Budskapet om ”Make America Great Again” fick mer fäste än Clintonkampanjens ”Stronger Together.”
”Tillsammans” har också vår statsminister försökt nå framgång med, när hans hybris i migrationspolitiken skall betalas, men även här har ordet tunnats ut, när allt fler genomskådar humanitetens verkliga orsaker.
När jag tittade på SVT:s valvaka trodde jag först att stater, som var markerade röda var demokratiska och de blå var republikanska, men insåg snart att det var tvärtom.
Precis så är det, det som förr var rött har blivet blått i praktiken och tvärtom i USA.
Gamla arbetarpartiers ideal har förvandlats till en fasad för dagens demokratiska partier, där karriärpolitiker alltid prioriterar egen vinning tillsammans med kapitalet, före folkets väl och ve. Det sveket syns nu i öppen dag och gör den globala eliten mycket förvirrad.

Riksdagsledamot, fd EU kommissionär Birgitta Ohlsson (L) får nog sätta ett sorgband till på kragen tillsammans med sina mångkulturella och federalistiska vänner.
Upprördheten och sorgen var stor i nattens intervju och förklaringarna var lika ihåliga som efter Brexit. ”Vi har varit dåliga på att ge motbilder och andra berättelser….”
Varför räcker verklighetens bild inte till, kan man undra?
Arbetarklassen och även delar av medelklassen har för länge sedan genomskådat elitens bilder, som handlar om att visa solidaritet mot andra, medan vår egen plånbok blir allt tunnare.
Tänk om hon och hennes vänner kunde följa med min bror, långtradarchaufför, som dagligen kämpar mot åkeribranschens åderlåtning av osund konkurrens och dumpade löner utifrån, genom EU:s omhuldade friheter.
Nej, eliten pratar bara om den ekonomiska tillväxten, men aldrig om dess skeva fördelning, där deras alibi är hyllad valfrihet.
Nu måste EU:s ledare motvilligt gratulera denna oinvigda och oprövade kollega, medan gratulationerna från öst har större hjärtlighet.
Analyser, utredningar och olika förklaringsmodeller kommer att presenteras och opinionsinstituten får fundera på varför de ständigt har så fel. Media, makthavarnas megafon när det gäller frihandel och mångkultur, har lyckats bra med att skrämma väljare, som säger ett, men sen röstar tvärtemot.
Nu verkar alla kommentatorer ändå förstå att det handlar om vit arbetarklass revansch och många ser ut som ledsna bulldoggar eller ettriga terrier vid tanken på att globaliseringens framfart kan stoppas.
Många av oss tänker nog God Bless America, men från olika utgångspunkter.
Vad som händer i morgon finns nog mer i spåkulan, än i elitens domedagsprofetsior.

Det känns som lugnet före stormen, dagen innan 320 miljoner amerikaner går till valurnorna. Många säger sig rösta på det minst dåliga alternativet.

Trumps oberäknelighet kan kvittas mot Clintons opålitlighet. Kvinnohistorier och meilslarv kommer i ständigt nya versioner och skandaler har avlöst varandra.
Män med makt har i alla tider attraherat kvinnor, men om detta säger feministerna inte ett smack. Biologiska skillnader mellan könen finns inte, det är bara sociala strukturer, som rättas till när vi hamnar i bolagsstyrelser, verkar vara deras övertygelse.
Oavsett vem som flyttar in i Vita Huset, så kommer konsekvenserna av detta val att prägla inte bara USA utan hela världen i övrigt.
I media presenteras världens medborgare i två grupper, nämligen – GAL; gröna, alternativa, liberala som är globalister och -TAN; traditionalister, auktoritära och nationalister, men verkligheten låter sig inte fångas så lätt.
Östländer, som Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern brukar betecknas som ”TAN” länder, medan EU:s länder i väst och norr mer tillhör ”GAL” och betraktar globaliseringen som hugget i sten och ser invandring som lönsamt och berikande, medan TAN anhängare enbart ser ett konfliktfyllt multikulturellt samhälle.
En betecknande representant för GAL tycker jag EU parlamentariker Cecilia Malmström (L) är.
Hennes uttalande i EU under maj i fjol säger allt, när hon förfasar sig över motspänstigheten i EU:s östländer att ta emot migranter.
”Det är de som är de stora vinnarna här, för att de kommer att få se att de får nya möjligheter med nya människor med andra erfarenheter än den inkrökta, inhemska sedvänjan som fått härska för länge.”
Förmodligen har hon inte märkt förändringen av alla EU:s friheter på hemmaplan, med 24 mord hitintills i Malmö bara i år, otaliga skottlossningar, våldtäktsvåg, överfall på gamla, kriminalitet med mera, som gör att allt fler vill behålla sina ”inkrökta och inhemska sedvänjor” för nationens överlevnad.
Medborgarna i EU:s östländer har genom historien fått nog av andra människors erfarenheter och vill värna sitt eget land från medeltida sedvänjor, som kan upplösa landet.
Men skillnader i tillhörighet råder också inom dessa länder, mellan unga, gamla, land och stad.
Enklare uppdelning är globaliseringens vinnare och förlorare, som har ersatt den gamla höger/vänster skalan.
Oavsett vad man tycker om Donald Trump så har han blivet talesman för globaliseringens förlorare, främst vit arbetarklass, vars jobb försvunnit utomlands och som tappat hoppet om bättre framtid.
I Europa kan hans framgång jämföras med Brexit och nationalistiska partiers framgångar. Stödet kommer främst från medborgare, som under många år hamnat socialt och ekonomiskt på efterkälken.
”Fri handel – jobben ryker och öppna gränser – nationen ryker” är budskap från Trump som är lätta att förstå utifrån sin egen verklighet.
Denna insikt börjar nu motvilligt tränga fram hos räddhågset etablissemang, som länge bara avfärdat oss som tvivlar på det multikulturella samhället, som lågutbildade, globaliseringsrädda och allmänt korkade medborgare, som inte förstår vårt eget bästa.

Hillary Clinton representerar etablissemanget i Washington och stöds av krigsindustrin, som hoppas på fortsatt glada dagar som ”räddare av demokratin” tusentals mil bort.
”Change” var president Obamas paroll, men förändringen gav förlorarna ingen förbättring.
Liberaliseringsvågen, som svepte över världen sedan Thatcher och Reagans tid med frihandel, avregleringar, privatiseringar och offentliga neddragningar, imponerar inte.
Honnörsordet blev valfrihet, som bara tillfaller de som kan utnyttja den i praktiken och gynnar privata utövare, som gjort stora vinster från medborgarnas skatter.
Här hemma kampanjar nu näringslivet mot vinsttak, som kan sätta stopp för denna guldguva.
SD har nu svängt om och håller i Batras kjolar och gemensamt predikar de att hårdare kontroller är receptet. Men med dessa entreprenörers goda politikerkontakter och med kommuners fallenhet för jäv och korruption, så är tveksamheten stor om framgång med detta koncept.
Ett system som ständigt måste kontrolleras av ett slags offentliga poliser är feltänkt från början! En överenskommelse skall följas utan övervakning i ett demokratiskt samhälle. Om tillit saknas faller det isär.

I västvärlden blev välutbildade, ofta unga med rätt egenskaper och nätverk globaliseringens vinnare, medan lågutbildade i arbetarklassen utan kontakter tillhörde förlorarna.

Efter 70-talet försvann enkla jobb till låglöneländer, därefter gick den största delen av produktionsökningens vinst till kapitalägarna och den privata konsumtionen måste hållas uppe genom lån, när lönen inte räckte till.
Pengar som samlats på hög måste ständigt vara i rörelse, så de genererar mer.
När lånen skulle betalas tillbaka, sprack bubblan och finanskrisen stod för dörren.
Låntagare utan betalningsförmåga och finanselitens förkärlek för spekulation var krisens främsta orsaker. Ingen visste till slut hur många gånger lånen hade packats om och sålts vidare och till slut tappade marknaden förtroendet.
Bankerna räddades efter den senaste finanskrisen 2008 och skulden skyfflades över på folket genom åderlåtning av välfärd i hela Europa, där länder i norr klarade sig bäst.
Därför är dessa länder, Tyskland och Sverige migranternas främsta mål, som politiker skapat genom sina lockrop i regi av den globala finanseliten.
Angela Merkel sa ”Wir schaffen das” och Stefan Löfven ”Vi bygger inga murar,” men när anstormningen av migranter som önskade ett bättre liv blev för stor och efter nyårsnatten i Köln, så tvingades de förstå att dessa uttalanden inte var förankrade hos folket, som tidigt såg konsekvenserna av deras humanitära hybris.
Riksbankerna använder nu flitigt sedelpressarna när bandet till guldreserven försvann, till bankirernas förtjusning. Verkliga pengar saknas och har ersatts av finurliga knapptryck på datorer.
Staten, det vill säga vi, får garantera lånen, annars skulle systemet holkas ur och marknadens förtroende skulle snabbt ta slut.

Ränteintäkter får de globala bankirerna att bli glada och tillfredsställda, därför hyllas migrationen till länder, som ännu kan ta nya lån. Garanti för att de kan betalas tillbaka är NEW, den nya världsordningen, som EU federalisterna hyllar, för då kan lånen skyfflas över på alla världsmedborgare när ett låneland knäar.

Detta är GAL anhängarnas nya solidaritet i kombination med humanitet för alla utifrån som har det svårt. Nationens egna medborgare skall bara hålla tyst och öppna sina slitna plånböcker.

Ytterligare anledning till den globala finanselitens vurm för migrationen, är att arbetare i låglöneländer börjar få bättre villkor, då drar investerare vidare jorden runt och kom till sist på idén om människoförflyttning.
Vilket inte var något problem när USA:s agerande som världspolis ständigt ställer till det, med uppror, krig och framväxt av terrororganisationer inte minst i Mellanöstern.
Internets snabba tillväxt visade hur bra man kan leva i väst, som gjorde att främst unga män från Afrika och Mellanöstern tog sig till Europa, av dessa saknar över hälften flyktingskäl.

Politikerna, inte minst till vänster har numera blivit den globala finanselitens Securitasvakter, genom att hylla allt som kommer utifrån och förakta arbetare hemmavid som inte tror på deras mångfaldsteorier och som tack för detta skifte får dessa politiker invandrarnas röster, inte minst i Sverige.

Min farfar, fattig statare, skulle vända sig i sin grav om han såg sveket från dagens unga karriärpolitiker, där flertalet inte har jobbat på golvet en enda dag. Farfar åkte runt med flygblad på pakethållaren, men hans efterträdare föredrar flygets business class och taxi i stället för lokala kommunikationer.

Tillbaka till morgondagens val i USA .
Gårdagens DN slår på stora trumman med artiklar om hatet som kan ge valseger och föra Trump till vita huset.
I kulturdelen får rapparen ”Timbuktu” Diakité monopol på ordet, när han försöker förstå hur hans farbror, tidigare demokrat, Vietnam soldat och som nu arbetar som frivillig många timmar varje dygn för Donald Trump.
Trots att Timbuktu ser förfallet i amerikanska städer som betecknas som ”möjlighetsöknar” där arbetslöshet, sjukdom, våld, missbruk och med hemlösa krigsveteraner som tigger, så vill han inte ta in, att hans farbror och miljoner andra förfördelade amerikaner ser Trump som ett ljus i mörkret. Att få sugas med och ropa Make Amerika Great Again lindrar den kroniska hopplösheten för stunden.
Den röda tråden i hela tidningen är föraktet över vad de kallar konspirationsteorier om den globala, finansiella elitens maskopi med politiker och journalister.
Jag ser det däremot som dagens verklighet.