månadsarkiv: augusti 2016

Studie av mediernas mörkläggning – exemplet Metro

fakta, Invandringspolitik, Media

På nätet finns mycket att läsa, tips på länkar till ökad kunskap, arga, besvikna, glada uppmuntrande kommentarer i en salig blandning, precis som det skall vara om demokratin skall hållas frisk.

På Avpixlat.se 2016-08-15 fanns tips om en gedigen rapport som handlade om mediers mörkläggning med fokus på gratistidningen Metros beskrivning av invandring.

Författare är Torbjörn Holmgren. fd. gymnasielärare med akademisk bakgrund.

Jag återger studiens inledning och slutsatser, hela studien finns på hans hemsida www.pilum.nu/metro.

Studie av mediernas mörkläggning – exemplet Metro.

”MÖRKLÄGGNINGSMEDIA Många anklagar media för att mörka sanningen om invandringen och dess konsekvenser. Enligt dem framställer etablerad media invandring som odelat positivt och döljer negativa fakta. Stämmer detta? Det undrade jag själv tills jag beslöt mig för att ta reda på sanningen. Som fd gymnasielärare med en gedigen akademisk utbildning och väl på det klara med allt som krävs för vetenskaplig metodik beslöt jag mig att undersöka media för att se vad som stod på.
Jag valde tidningen Metro, vilken presenterar sig som en oberoende nyhetstidning. Med början i november 2015 fram till sommaruppehållet 2016 läste jag varenda nummer noga och markerade samtliga artiklar som handlade om invandring. Allt sammanställde jag i en vetenskaplig rapport kallad ”Metro och migrationen” som jag lagt upp fritt och gratis på min hemsida, www.pilum.nu/metro

Slutsatser
Denna redogörelses slutsatser om tidningen Metro:

• Metro är en invandringspositiv tidning, inte en opolitisk nyhetstidning

• Metro förnekar allt svenskt och all svenskhet

• Metro har en socioekonomisk förklaring till allt

• Metro låter inga avvikande åsikter komma till tals, utan arbetar aktivt för att stoppa dem

• Anklagelsen från alternativ media att Metro mörkar, alltså systematiskt och av politiska skäl väljer att
inte rapportera vissa fakta, är korrekta.

• Metro väljer att medvetet och avsiktligt undvika att nämna etnicitet vid brott

• Alla anklagelser mot Metro från den sk alternativa median om mörkande, manipulation och propaganda-verksamhet stämmer.”

Om slutsatserna i studien hade varit annorlunda till Metros fördel, hade denna uppsats med all sannolikhet återgivits i traditionell media.
När media sviker i opartiskhet beträffande invandrings-/asylpolitik måste vi hjälpas åt att sprida medborgares faktagranskning till fler, främst till de som ännu tror på medias saklighet.

Jag tänker åter på boken ”The wisdom of crowds” av författaren, forskaren James Surowiecki från 2005, där han bevisar att folks privata erfarenheter är bättre evidensbaserade, än officiella, politiska och moraliska påståenden om migrationens fördelar.

Om vetenskapliga studier och folks privata erfarenheter inte överensstämmer med den positiva officiella bilden om invandring, då blir det svårt för politiker att fortsätta att hävda dess lönsamhet och berikande effekter.

Skillnad i insikt hos Peter Wolodarski (DN) och Benjamin Katzeff Silberstein (GTP)

Media

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sparar inte på krutet när det gäller att smutskasta alla som ser att vinsten av marknadsliberalism med öppna gränser bara tillfaller ett fåtal, som tillhör den politiska, teknokratiska och finansiella eliten.
Flertalet är förlorare och får bara betala notan.

Peter Wolodarski är marknadsliberalismens och globaliseringens megafon. Han ser bara vinster med det mångkulturella samhället och sprickorna tätar han med identitetspolitik och kulturrelativism.

Nu verkar hans fokus på Sverigedemokraterna med deras mörka förflutna och deras järnrör ha fått stor konkurrens av republikanernas presidentkandidat Donald Trump.

Den 7 aug i DN var rubriken på Wolodarskis ledare ”Bästa hoppet är att Trump fullföljer galenskapen” den 14 aug var det dags igen med rubriken ”Det är så här demagoger underminerar demokratin.”

Att han kastar sten i glashus finns inte i hans tankevärld.

Hur ofta har inte DN underminerat demokratin genom att filtrera fakta genom sin vänsterliberala sil, journalisterna har utelämnat bakgrundsinformation och har beskrivet händelser, nyheter ur bara ett perspektiv.

Erik Fichtelius ”konsekvensneutralitet” beträffande nyheter verkar Wolodarski ha fått om bakfoten. För honom får däremot en nyhet inte publiceras även om den är sann och relevant, i fall den kan få trista konsekvenser….

Förövare bedöms ofta efter etnicitet och identitet, inte utifrån gärningen och dess konsekvenser, detsamma gäller för offret.
När det gäller brott som har begåtts av förövare med utländsk härkomst, så når medias bortförklaringar ständigt nya höjder. Att unga ligister kastar sten och bränner bilar i förorten beror på polisens provokationer, arbetslöshet, sysslolöshet, för få fritidsgårdar, utanförskap, traumatiska minnen, psykisk ohälsa och främlingsfientlighet, aldrig, aldrig på rent djävulskap.

Han verkar heller aldrig ha funderat på varför flertalet av muslimernas flickor hålls inom lås och bom, medan killarna får härja fritt, utan att någon förälder gör ett dugg. Kanske moskéns imam i allt fler enklaver ler i mjugg?

Förmodligen betraktar han sig som yttrandefrihetens överstepräst och talar om för oss obildade vad som är bäst.

Därför är det med glädje jag läste följande krönika av Benjamin Katzeff Silberstein i Göteborgsposten 2016-08-08.

Här finns, till skillnad från Wolodarski, analys och insikt i bakomliggande orsaker till Trumps framgångar. BKS skriver:

”Underklassen som politikerna glömde.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera.
Att peka finger åt dumma amerikaner är något av en favoritsport bland många i Europa. Då är Trumps väljare en skänk från ovan. Äntligen finns det svart på vitt att åtminstone hälften av alla amerikaner är korkade, vapenälskande rasister som inte förstår bättre. Alltså de som inte stödjer den upplysta Hillary Clinton, som vill göra USA mer likt Europa.
I verkligheten är det inte så enkelt. Bortom medias fokus på rörelser som ”Black lives matter”, och Trumps skandalösa uttalanden, finns en vit amerikansk arbetarklass som ofta inte tas på allvar i det politiska samtalet. Många kallar dem föraktfullt för ”white trash” ett mer nedsättande uttryck för svenskans ”lantisar”. För många unga amerikaner i storstäder är det en social markör för upplysning, bildning och medvetenhet att visa hur långt från den nidbilden man själv står.
Bakom nidbilderna av korkade lantisar finns miljoner människor vars livsvillkor sällan kommer fram i media och den dagliga debatten. I USA, liksom i Sverige, är folk från landsbygden kanske den enda grupp man kan uttala sig nedsättande om utan att riskera social stigmatisering.
På hemsidan för tidskriften The American Conservative (22/7) intervjuades nyligen författaren J. D. Vance, aktuell med boken Hillbilly Elegy (Harper 2016). Vance växte själv upp i en vit arbetarklassfamilj i den amerikanska delstaten Ohio, omgiven av alkohol- och narkotikamissbruk och ostadiga familjeförhållanden. Senare lyckades han mot alla odds ta sig till ett av USA:s bästa juristprogram.
Vance förklaring till fenomenet Trump är övertygande: Här är någon som äntligen hoppar på företagare som flyttar fabriker till Mexiko, och är ärligt pessimistisk och förbannad om hur illa läget faktiskt är för miljoner amerikaner.
För många i landsbygdens småstäder har varken högern eller vänstern varit vettiga alternativ, menar Vance, från vänsterhåll kommer översitteri och löften om allmosor som många aldrig bett om. Från högerhåll hörs lovsång till frihandel, låga skatter och fritt företagande – vettiga politiska ståndpunkter, som dock är till liten tröst i småstäder där den lokala fabriken flyttat utomlands eller kolgruvan stängts.
Att det politiska samtalet blivit mer färgat av identitetspolitik är en del av problemet. När det politiska samtalet i hög grad handlar om svåra livsvillkor kopplade till hudfärg, inte minst i sviterna av polisvåldet mot svarta, är det inte konstigt att vita väljare, som också lever i svår fattigdom, känner sig osynliggjorda och vänder sig till populister som åtminstone pratar om deras situation utan att låta nedsättande.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera. Det gäller för övrigt i västvärlden i stort – både i Storbritannien där många politiker togs på sängen av EU-opinionen, och i Sverige där migrationspolitiken länge gick i otakt med en betydande del av väljarkåren.”
Benjamin Katzeff Silberstein

Numera är det inte bara underklassen som är bortglömd, protester kommer från allt fler över samhällsutvecklingen, oavsett klasstillhörighet. Då börjar det bli jobbigt för den politiska adeln, när docenter, professorer, forskare, författare och grävande journalister inte längre deltar i den korrekta kören som sjunger globaliseringens och mångkulturens lov.

Etablerade skribenter försöker nu övertrumfa varandra i bedyranden om hur sakliga de och deras tidning är, ingen åsiktskorridor finns och de har aldrig dolt någonting …

De beter sig precis som barn, när de gjort rackartyg och först förnekar sin medverkan, efter samtal, bevisning brukar det komma ett surmulet, ja, det var jag.
Makthavarnas strategi är att först demonisera, sedan förneka och fortsätter protesterna tillsätter man en utredning som får ta lååång tid, om oppositionen ökar i styrka så kryper man motvilligt till korset med en ryggsäck fylld av bortförklaringar.

Bevis fattas sannerligen inte inför medias ensidighet, inte minst i asyl/flyktingpolitiken.
Alternativ media utgör ett stort hot mot dessa mångkulturella globalister.
Vad ska de göra när smutskastning och demonisering inte längre biter och vi bara fortsätter att rösta fel?

Tveksamt om de och Wolodarski någonsin kommer att säja; Ja, det var vi som hade fel, medborgare som vi såg ner på hade mer erfarenhet och efter vår reträtt har vi förstått att de hade rätt.

Ledarskribenter som får stå lite utanför åsiktskorridoren

Media, Politikermoral

Det finns faktiskt små ljus i traditionell medias mörker.
Alice Teodorescu är ett exempel, hon skriver verklighetsbaserade ledare i Göteborgsposten till skillnad från många av sina kollegor.
Anna Dahlberg i Expressen och Amanda Björkman i DN är andra skribenter, som får stå lite utanför åsiktskorridoren.

Frågan är om de skall bli inknuffade igen eller om fler ser öppningen?

Redaktörerna går visserligen i ägarnas ledband, men trots skattesubventioner så måste tidningen ha läsare, sjunker upplagan så sjunker även vinsten.

Kanske är det så även för Bonnier att när vinsten sjunker så sjunker även de ideologiska principerna?

Tänker åter på Groucho i bröderna Marx som glatt säjer…”Detta är mina principer. Men om du inte gillar dem så har jag fler.”

Här är Alice Teodorescus ledare i Göteborgsposten 2016-08-13

”Stor förlust att Hadzialic lämnar det politiska rampljuset.
Även om brottet är ringa i juridisk mening, ser det inte bra ut att en gymnasieminister agerar så omdömeslöst. Med sin lön hade hon dessutom kunnat unna sig taxi.

”Jag anser att det jag har gjort är väldigt allvarligt. Jag har uppfostrats för att ta ansvar för mina handlingar.”
Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) meddelade vid en presskonferens under förmiddagen att hon avgår efter att ha fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille alkohol i blodet. .Även om brottet är ringa i juridisk mening, ser det inte bra ut att en gymnasieminister agerar så omdömeslöst. Med sin lön hade hon dessutom kunnat unna sig taxi.
Stor förlust för svensk politik
Samtidigt är det en stor förlust att Hadzialic nu lämnar det politiska rampljuset. På senare tid har hon tagit strid mot den identitetspolitiska epidemi som sprider sig i Sverige och tydligt stått upp för individens skyldigheter, inte bara rättigheter. Hon har talat om vikten av att ta ansvar. Att hon nu avgår, och tar just ansvar för sina handlingar, visar att det var mer än bara tomt prat. Att mista en sådan minister är sorgligt.
Varför nolltolerans?
Samtidigt kan man fråga sig varför nolltoleransen mot den här sortens förseelser, av privat karaktär, är så etablerad i Sverige. När avgick en svensk politiker senast för att den uppvisat dåligt omdöme i sin politiska gärning?”

Svaret är mycket enkelt, skulle alla politiker som visat dåligt omdöme avgå, så blev det inte så många kvar!

”Arbetslösa ministrar skapar förtroendekris”

Media, Politikermoral

Amanda Björkman, skribent på DN fortsätter sitt meningsutbyte med tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2016-08-11.
Amandas första inlägg finns publicerat här på bloggen den 11 aug. ”Beklämmande bidragslinje bland före detta M-ministrar.”

”Lena Adelsohn Liljeroth tror att det är svårt för henne att som 60-åring få ett jobb efter åren som kulturminister. Därför lever hon i stället på statsrådspension – en tillvaro som ger över 60.000 kronor i månaden fram till dess att hon fyller 65. Det framgick av vårt meningsutbyte tidigare i veckan.

Andra har inte råd att fundera på huruvida de är attraktiva på arbetsmarknaden eller ej – de får ta reda på svaret själva. För samhället ställer krav på arbetslösa. De tvingas – som motprestation för att kronor ska trilla in på kontot – att söka jobb. Ja, förutom om de har varit ministrar då.

När jag ber Statens tjänstepensionsverk ta fram siffror på hur många som utnyttjar statsrådspensionen visar det sig att Adelsohn Liljeroth är långt ifrån ensam. Eva Björling har, precis som den förra kulturministern, hittills i år fått en pension på nästan en halv miljon kronor.

I statistiken syns också många S-ministrar som, trots att det har gått ett decennium sedan de satt vid makten, fortsätter att ta ut statsrådspension.

Bland namnen finns exempelvis Mona Sahlin, som efter skandalen där hon avsade sig jobbet som samordnare tydligen har återgått till den välavlönade pensionstillvaron.

I riksdagen har reglerna stramats åt rejält. De som väljs in i riksdagen i framtiden kommer som mest att kunna få två års omställningsstöd. Dessutom är villkoret att de ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande”.

Men precis som för avgångna ministrar finns det för den äldre skolans riksdagsledamöter fortfarande möjlighet att få feta bidrag efter avslutat uppdrag. Lagarna infördes nämligen inte retroaktivt. Förra året betalades nästan 80 miljoner kronor ut för ledamöters inkomstgarantier.

Det är hög tid att ändra förutsättningarna för våra statsråd. Att exministrar lever på bidrag – utan att ens försöka skaffa ett jobb – är helt orimligt.

Vi vill inte att en minister går direkt från finansdepartementet till en bank. Ge dem därför omställningsersättning i upp till två år. Men exministrar har kontaktnät och erfarenheter som andra arbetslösa bara kan drömma om. De ska jobba, inte leva på bidrag. Precis som de har krävt av andra.”

Trist att Jimmie Åkesson inte kunde tala förstånd med sin svärmor, som också kvitterar ut 62.000 kr i månaden för att göra ingenting efter ha blivet sur på hans kompisar i partistyrelsen, riksdagsplatsen behöll hon dock.
Pengar verkar ha samma attraktionskraft oavsett om adressaten står till vänster eller höger om oss.

Stor faktaresistens efter sommarens terrordåd

Media, Terrorism

Medias faktaresistens bara fortsätter.
”En ensam galning” verkar vara journalistkårens favorit förklaring direkt efter sommarens alla terrordåd i Europa.

Detta oavsett om gärningsmannen/männen
– spränger sig själva till döds på en flygplats och tar 47 otrogna med sig i döden
(Istanbul 28 juni)

– sitter bakom ratten i en lastbil och dödar 84 personer
(Nice 14 juli)

– håller i en yxa på ett tåg och skadar fem andra passagerare allvarligt
(Wurzburg 18 juli)

– skjuter folk i ett köpcentrum, nio mister livet
(Munchen 22 juli)

– hugger en gravid kvinna till döds med en machete
(Reutlingen 24 juli)

– spränger sig själv till döds efter avslag på asylansökan och skadar tolv andra svårt.
(Ansbach 24 juli)

– tar gisslan i en kyrka och skär halsen av en präst.
(Saint-Étienne-du-Rouvray 26 juli)

Kanske journalistkåren inte längre fäster någon vikt vid stridsropen Allahu Abktar?

Att vår ärkebiskop Antje Jackelén valde ”Allahu Akbar” till sitt valspråk, kanske gör att det fått en mer naturlig och oskyldig klang, än när IS krigarna vrålar dessa ord, innan de torterar, slår ihjäl och skär halsen av kristna i sin kamp för Jihad.

Endast något dygn efter terrordåden tvingas media dock motvilligt erkänna att flertalet av dessa krigare inte var så ensamma längre, men för att inte helt tappa ansiktet ger man nu Anders Brevik äran av att vara inspirationskälla till galenskapen.

Den franske inrikesministern blev med all rätt utbuad, när han efter massakern på Frankrikes nationaldag cyniskt påstod att detta var vad man hade att vänja sig vid.

Efter dåden fördömer världens ledare unisont angreppen på det öppna samhället, på demokratin och på yttrandefriheten, medan folket sörjer de sina och lägger blommor för att hedra de döda.

Tänk om EU:s ledare ärligt kunde säja,
”Att det är vi som är de skyldiga med våra friheter. Trots att både Dublin och Schengen avtalen brakade ihop av alla migranter, så ville vi inte se faran med öppna gränser, där terrorister kunde röra sig fritt.
Vårt mål var endast att kapitalet skulle få röra sig utan hinder, att medborgares liv skulle släckas ingick inte i Bilderbergarnas kalkyl, men det är risker vi får ta för att storföretagen skall må bra.
Vi tror på samverkan och dialog, så kanske dessa unga män i utanförskap förstår, att de också är en del av vår demokrati och får hylla allas lika värde, precis som vi.
Ni måste också förstå att vi inte heller vill riskera våra förmåner och trygga ekonomi.”

Men icke, detta kommer aldrig att sägas.

Eftersom politikerna är impregnerade med humanitet och allas lika värde, så har de tappat förmågan att se dessa enorma skillnader mellan västs och östs kultur, tradition och religion.
Nu växer ”gate community” upp som svampar ut jorden, med securitasvakter vid porten.
Där kan berikningsvurmare tryggt få mässa om hur fint det är att riva Europas murar för allas bästa.

Faktaresistensen är lika utbredd efter sommarfestivalernas alla sexuella övergrepp.
Feministerna har åter vädrat morgonluft och höjt sina röster om rasistiska strukturer och patriarkalisk maktordning, medan de blundat för att majoriteten av förövarna är unga asylsökande män, från en kultur där kvinnan är mannens ägodel.

När framgången uteblev med att smeta ut dessa övergrepp på alla svenska, vita män, så bytte vänstern förklaringsmodell, nu orsakades de av ökad anmälningsbenägenhet och när applåderna uteblev även till denna förklaringsmodell, så tog man meterologin till hjälp, orsaken till övergreppen var nu det varma vädret!

Lögner och bortförklaringar tycks aldrig ta slut, det är tabu att stigmatisera förorten och berikningen från främmande kulturer, även om eskalering av våld, mord, allsköns kriminalitet och sexuella övergrepp har majoriteten av sina förövare boende där.

Statistik beträffande kriminalitet kopplat till etnicitet verkar vara lika tabu som att spotta innanför altarringen. Polismyndigheten har order om att gömma alla brott där förövarna har utländsk bakgrund, under kod 291. För då kan lojala experter hävda att ingen ökning skett.

Flyktingströmmarna är förträffliga gömställen för dessa mördarmaskiner, förutom det mentala skyddet från Europas politiskt korrekta elit, som vägrar inse att samhällsboet inte klarar fler gökungar.

Hur många medborgare måste sätta livet till innan Europas ledare förstår, att öppna gränser med föråldrad asylrätt inte är förenligt, när 65 miljoner människor är på flykt och önskar ett bättre liv i Europa?

(Detta inlägg har publicerats under opinion på friatider.se.
Återges här på bloggen efter viss revidering).

Att leva som man lär

Politikermoral

På DN.se 2016-08-09 skriver Amanda Björkman i en ledare följande insiktsfulla inlägg.

”Moderaterna vill se ett bidragstak – på så sätt ska man stärka arbetslinjen. Budskapet på partiets hemsida är tydligt.

Synd bara att partitoppen från regeringsåren inte lever som den lär.

Fredrik Reinfeldts företag frodas, berättade Dagens Opinion på måndagen. En snabb kalkyl visar att det första räkenskapsåret ger en vinstmarginal på drygt 75 procent.

Men gratulationerna för framgångarna – lönsamheten är ju fantastisk – fastnar i halsen. För Arbetslinjens fader valde visserligen att starta företaget omgående efter att han avsagt sig sin post. Men han nöjde sig inte med det: samtidigt har han tagit ut avgångsvederlag. I höstas kunde SVT berätta att Reinfeldt valde att ta ut full ersättning: 156.000 kronor i månaden.

Var tog de gamla argumenten vägen, de om att alla ska göra rätt för sig och att det är ohållbart att arbetsföra människor lever på bidrag?

Bidragslinjen bland före detta M-ministrar börjar bli beklämmande. För det är inte bara Reinfeldt som tar ut ersättning av det här slaget. Carl Bildt valde även han att använda ersättningar som ett starta eget-bidrag i sin verksamhet.

Och Lena Adelsohn Liljeroth, som avskaffade inkomstgarantin för konstnärer under sin tid som kulturminister, lever nu själv på inkomstgaranti, berättar Aftonbladet (4/7).

Det olämpliga är inte bara att bidragstagarna är personer som uppenbarligen är kapabla att skaffa sig nya arbeten. Både Bildt och Reinfeldt har gjort det parallellt. Till saken hör också att det är personer som byggt sina karriärer på att predika arbetslinjens moral.

För det är som Adelsohn Liljeroth konstaterade, då gällande kulturarbetare, i SR 11/1 2010: ”Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar – om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb”.

Detsamma borde rimligen även gälla exministrar?

Varken Reinfeldt eller Bildt och Adelsohn Liljeroth bryter mot reglerna. Men nog solkar det ner alliansens arv att fullt arbetsföra personer väljer att leva på andras skattekronor.”

Våra politiker skall representera folket och självklart har vi alla fel och brister, men hos de som väljer att bli politiker tycks fallenheten för girighet vara betydligt större än hos gemene man.

Vi har fått vänja oss vid fusk, fiffel och båg, sanningshalten i deras vallöften är dessutom mycket skral, för det verkar också som flertalet har tappat sin moral. De säjer ett, för att sedan handla tvärtemot…..under rådande omständigheter så tvingas vi att….

Min erfarenhet av både politiker och fackliga toppar är att de inte tillhört de rappaste på golvet, men detta har de kompenserat med duperande svada. De använder gärna retoriska, till intet förpliktigande floskler, deras skyltfönster är vackert draperat, men i verkstaden ekar det tomt, om det inte gäller att höja våra skatter.

Så här skrev ”Lars” i fältet för kommentarer efter inlägget ”Vem bryr sig om Greta Simonsson idag?”

”De flesta politiker har ju aldrig levt som ”vanliga” människor utan redan från början haft ett politiskt engagemang, men de få som kommer från arbetarklassen har ju fullständigt glömt sitt ursprung i samma ögonblick, som de inträder i maktens korridorer. Samma gäller för arbetare som får en chefsposition, många glömmer efter en vecka hur det var på golvet. Varför det är så har jag fortfarande efter 30 år inte funnit någon annan förklaring på än att det handlar om makt.”

Jag vill tacka alla Er som tar er tid att läsa mina inlägg och jag är mycket glad över era kloka kommentarer.

Iranska män tar på sig slöjan – en regimprotest

Slöjtvång

”Iranska män tar på sig slöja i protest mot slöjtvång för kvinnor” var rubriken på en artikel på Fria Tider 2016-08-05 av Mattias Albinsson inklusive källor, som gav hopp om förändring.

På twitter # meinhijab visades bilder på män i slöja, som protesterade mot regimens moralpoliser som tvingade deras döttrar och fruar att bära slöja.
Protesten startade när regimkritikern och studenten Majid Tavakli fängslades och förnedrades genom att bli fotograferad i slöja.
Dessförinnan hade facebookgruppen ”My stealthy freedom” en gräsrotsrörelse, startats av iranskan Masih Alinejad, som bor i New York. Kvinnor uppmanades att ta av sig slöjan om så bara för en liten stund.

Det är med skam jag minns det så kallade hijad/sjalupproret under 2013 i Stockholm.
Bakgrunden var två påstådda överfall på muslimska kvinnor, som fick sin sjal avryckt av en svensk, vit man. Inga bevis fanns för att överfallen verkligen hade ägt rum, DNA spår och vittnen saknades, trots att överfallen hade ägt rum på torg där människor borde ha passerat.

Däremot fick våra svenska feminister glatt tåga upp till justitieminister Beatrice Ask iförda huvuddukar, jag minns inte vem som log mest triumferande; Fatima Doubakil, Åsa Romson eller Veronica Palm.

Anders Lindberg på Aftonbladet sparade inte på krutet söndagen den 19 augusti 2013 där han skrev att hijabuppropet satte fingret på den strukturella rasismen under rubriken ”Rätten att bära slöja är värd att försvara.”

Zelina Dagli skrev två år senare om ”Skäggiga skuggor” och rätten att slippa bära slöja.
(Aftonbladet 2015-06-01)

Nalin Pekgul fd. riksdagsledamot för socialdemokraterna var inne på samma tema året innan i magasinet Neo nr 5 2014, ett magasin som numera tyvärr är nedlagt.
Hennes engagemang har varit stort för att regeringens feministiska politik inte skall göra halt framför invandrarkvinnorna i förorten, men partistyrelsen tyckte hon bara var till besvär i deras åsiktskorridor som är mycket snäv.

”Begriper inte människan att vi inte får stöta oss med moskérnas imamer, då kan vi ju tappa välbehövliga röster”, mumlades det säkert i partistyrelsens lokaler.

Pekguls senaste debattartikel, i Göteborgsposten den 7 augusti i år, hade rubriken ”Slöjan sprids med brutala metoder.”

Jag väntar nu förgäves på en protest, ett upprop mot rätten att slippa bära slöja i förortens enklaver, som styrs av rättrogna, koranläsande moralpoliser. Förmodligen är den aktiviteten lika sällsynt förekommande, som om det skulle komma en protest från våra Gudrun Schyman frälsta feminister.

Det råder besvärande tystnad från dessa annars så talföra kvinnor. Deras kritik mot normer tycks inte omfatta förortens moralpoliser.
Dessvärre verkar inte modiga män och kvinnor, som kämpar mot kvinnoförtrycket från förortens moralväktare, sätta några spår hos våra radikala feminister.

De sopar golvet framför dessa ”skäggiga skuggor” med sina krav om separerade tider, skilda platser för män och kvinnor på festivaler och förråder därmed gårdagens alla beundransvärda kvinnokämpar.

Vem bryr sig om Greta Simonsson i dag?

Inrikespolitik, Pensioner

”….Även Greta Simonsson var utrotningshotad. Hon och miljoner andra kvinnor i Sverige hade stoppat strumpor, kokat gröt och ställt söndagssteken i ugnen på rätta gradtalet, medan männen gjort sitt. De hade fött barn, burit, snutit och vaggat och tröstat dem sena kvällar och nätter och vaknat i gryningen.
Barnen och maken såg dem nästan aldrig ligga till sängs med förkylning, huvudvärk eller ryggskott. De stod på benen och cyklade till fabriker, kontor och butiker och arbetade och slet så att de fick åderbråck och poäng i pensionssystemet. Löner och befordringsgång var annorlunda för männen.
Även Greta Simonsson och miljontals systrar var soldater i en armé som inte riktigt räknades in i bruttonationalprodukten, ty där stod ingenting om nätterna när de vakade över sjuka och febriga barn.
Märgen i deras skelett och ryggrad var av en moral som inte fanns på läkarnas planscher. De lappade ihop trasiga äktenskap och förlät otrogna män och otacksamma söner och döttrar…..”

Ur Björn Ranelids bok ”Bär ditt barn som den sista droppen vatten.”
En roman som går rätt in i debatten om det samhälle vi lever i.

Min farmor var statarkärring, med tonvikt på kär, i norra Värmland. Hon berättade för mig att hon gick ut och grät mot korumpa, ”när det onda gjorde för ont”.

Livet bestod av fattigdom, hårt arbete, många barnsängar, karlar som sökte tröst i flaskan och infektionssjukdomar som härjade och tog med sig många barn upp till vår Herre.

Men hos farmor fanns också stolthet, hon kunde karda, spinna, sy, ysta, baka och köket var hennes stolta arbetsplats.
Hon plockade bär, svamp, la ut långrev och kunde med kraft dra upp gäddan, som blev en gräddstuvad delikatess.

Hon berättade också om den arma godsägarfrun som led så svårt av migrän, som tystade pigor och mörklade rummen, medan godsägaren gjorde utflykter till stadens äventyr.

Under 30-talet ersattes det gamla bondesamhället av industrisamhället.
Männen utvandrade från hemmet och blev industrins avlönade drängar.

Kvinnan i hemmet arbetade inte enligt officiell statistik från rådande patriarkat, som definierade arbete enbart med det som gjordes utanför hemmet.
Min farmors arbete blev därmed helt utan värde i officiell statistik.

Min mor arbetade först som husfru och hann utbilda sig till sömmerska innan giftemål. Hon hade konstnärliga anlag som aldrig fick blomma ut, men de kom fram i vackra klänningar som hon sydde i hemmet och i alla handarbeten som hon på ålderns höst skänkte till välgörenhet.
För 40-talets kvinnor var giftemål ännu vägen till försörjning.
Om maken var nykter, inte slog barn och regelbundet delade ut hushållspengar fick kvinnorna vara nöjda, även om längtan till egna pengar och självförverkligande fanns i deras drömmar.

Drömmarna överfördes på döttrarna.
”Utbilda Er och bli något” var budskapet från vår mor.
”Bli inte med barn och ta inget på avbetalning” sa far när storasyster klev på tåget till huvudstaden 1962.
Naturligtvis valde storasyster och jag helt fel yrken i ekonomiskt hänseende, men stimulerande och givande yrkesval till mänsklig kunskap och egen försörjning.

Tänk om dagens feminister vore lika engagerade i Greta Simonssons liv som i bolagsstyrelsernas könskvotering?
Fattigpensionärer tycks inte finnas i deras värld.
Allt engagemang tycks gå åt till nyanländas väl oavsett deras asylskäl.

Våra karriärpolitiker tycks också glömma bort att hon finns, trots att hon lade grunden till dagens välfärd, tillsammans med min mor och far som arbetade och gjorde rätt för sig och inte ville ligga samhället till last.

När jag hör dagens politiker nedvärdera tidigare generationers slit och vedermödor, medan de hyllar allt som kommer utifrån, då blir jag riktigt förbannad och vet inte längre vad jag ska rösta på.

Fattigpensionären som inte vill förlora sin tro

Pensioner

Enligt pensionsmyndigheten har vi snart 250.000 tusen fattigpensionärer i landet, siffran ökar hela tiden.
Värst drabbade är kvinnorna, som utgör 70 %.
En del kvinnor har endast en disponibel inkomst på mellan 5.000 – 8.000 tusen att leva på, bostadsbidrag kan erhållas till en hyra på upp till 5.000.

Orsakerna är många, deltidsarbete, upprepad föräldraledighet, fel yrkesval ur ett ekonomiskt perspektiv och Göran Perssons lån, dvs. stöld, på sammanlagt 348 miljarder ur våra pensionsfonder, när landet var i kris i slutet på 90-talet, pengar som aldrig betalades tillbaka.

Bankerna räddades, för att sedan göra nya miljardvinster, att betala tillbaka var det aldrig tal om.
För riktiga pengar finns inte längre, när kopplingen till landets guldreserv inte längre gäller, till slut brukar förtroendet svikta hos marknadens aktörer över inflationen av ihåliga affärer och då står nästa kris för dörren.

Regeringen tittar nu lystet på pensionsfonderna, när pengar saknas till utlovade infrastrukturprojekt och så måste massinvandringen på något sätt betalas, så inte humanitetens gloria helt falnar.

Finansminister Magdalena Andersson fick nyligen ett lån av ECB på 160 miljarder för att nödtorftigt täcka massinvandringens skenande kostnader, kanske hon fick tipset på senaste Bilderbergmötet?

För att vara god är inte gratis!

Enligt Angelika Thelin som är forskare på Linnéuniversitetet, får många pensionärer välja mellan att ha råd att lösa ut mediciner, göra tandläkarbesök, äta näringsriktigt till priset av ett mycket påvert liv, där minsta oförutsedda utgift gör att medicinerna ryker.

Enligt EU är gränsen för fattigdom om man endast har 60 % av sitt lands medelinkomst.
Landets hjälporganisationer vittnar om samma sak, alltfler pensionärer väntar i kön på en tallrik soppa.

Dagens Nyheter oroade sig för en tid sedan över att invandrare skulle få en alldeles för låg framtida pension, men ingen oro framkom i artikeln över att alltför många av dagens pensionärer redan har betydligt sämre ekonomi är invandrare, som inte tillfört eller kommer att tillföra en krona till pensionssystemet.

Socialförsäkringsminister Annika Strandhall (s) svamlar om ett jämställdhetsprojekt inom pensionsgruppen, men kan inte svara på hur vi kan ha ett pensionssystem där majoriteten kvinnor blir fattigpensionärer och samtidigt ha världens mest generösa asylsystem.

Kanske var syftet med PRO:s rapport ”Ålderdom utan fattigdom” bara ett sätt att lugna sina medlemmar, det är svårt att vara verkligt radikal, när man sitter i knät på storebror.

Enligt SKL:s ekonomiprognos från maj i år, var framtiden mörk, på grund av befolkningsökningen, där migrationen står för > 70 %.
Skattehöjningar är att vänta, men regeringen bara slår sig för bröstet och upprepar ständigt nådegåvan på 10 miljarder, som inte på långa vägar kompenserar kommunerna för både nyanländas och gamla invandrares ofantliga kostnader. Det är som vanligt våra skattepengar, fast de kommer från ett annat håll.

Vad jag inte begriper är varför så många pensionärer fortfarande lägger sin röst på detta falska arbetarparti, som efter Olof Palmes internationella övermod, bara sviker och åderlåter sina egna medborgare på bekostnad av invandrare från andra länder?

De vill förmodligen inte förlora sin gamla tro om ett rättvist samhälle, där staten värnar om de värnlösa, de vill inte se orättvisorna och hur de smarta, ofta laglösa nu är partiets gullgossar.

Johan Westerholm (s) är en av få mer klarsynta socialdemokrater.

Han skriver på sin blogg ”ledarsidorna.se” om hur identitetspolitiken tagit fäste inom vänsterns och socialdemokratins Europa. Invandrarnas identitet, kultur, nationella tillhörighet är viktigare än värdlandets identitet.
Splittring och söndring hotar, när globaliseringens förlorare väljer bort svikande lauborparti i Storbritannien, demokraterna i USA och socialdemokratin med vänstern i Europa.

Massinvandringen med alla röstberättigade utgör unga karriärpolitikers framtida garanti för att få sitta kvar på sina taburetter och gillas också starkt av den globala finanseliten.

Politikerna skrockar nog förnöjt över att de inte längre behöver slösa sin attraktionskraft på arbetarna och landets pensionärer.

Enkelt uttryckt så kan de skita i oss gamla som slitet ihop till dagens välfärd, som urholkas alltmer, när invandrarnas röster är betydligt fler.

Sedan får det gå så länge det går, innan nästa finansiella kris står för dörren.

”Förtroendet borta- då pratar Ku bebisspråk”

Inrikespolitik

Det finns faktiskt journalister som jag hyser stor respekt inför, en av dessa är den orädda Svd journalisten Jenny Nordberg i New York. Hon skrev för flera år sedan om Sverige som FN:s jultomte, där över 8 miljarder av våra biståndspengar ramlade rakt in till FN:s högre tjänstemäns lyxliv, flotta middagar, jetplan, ståndsmässiga lägenheter, konferenser, middagar, men till världens fattiga blev det bara smulor kvar.
Vår feministiska regering är nu mycket nöjd att de fått en plats i FN:s säkerhetsråd, efter UD:s finansiering av mutresor och ökat bistånd till Afrikas ifrågasatta ledare.

Jenny Nordberg är också författare till boken ”De förklädda flickorna i Kabul” som knappast ligger på Gudruns Schymnas nattduksbord.
I denna krönika i SVD 2016-08-06 skriver hon om KU:s granskning av de korrumperade högre tjänstemännens agerande på riksrevisionen.

Nordberg får också eldunderstöd av Inga Britt Ahlsenius, tidigare chef för riksrevisionen och orädd revisor från många internationella uppdrag, bland annat inom FN, där hennes slutrapport om FN:s förfall, gav eko över hela världen.

”Journalister kan göra en del nytta. Som när Dagens Nyheter mitt i den sömniga sommaren avslöjade att Riksrevisionens ledning ägnade sig åt vänskapskorruption, vårdslös hantering av biståndspengar och kunde misstänkas för att ha låtit sig påverkats av utomstående i sina granskningar.

Men sedan måste andra kontrollfunktioner i den noga konstruerade demokratin ta vid. Och göra sitt jobb.

Föraktet mot journalistik och allmänheten lyste också igenom när de tyckte sig ha blivit lite missförstådda.
Konstitutionsutskottet är en av de sista utposterna när något riktigt allvarligt som rör regeringen eller grundlagarna inte verkar stå rätt till. De är en grupp folkvalda riksdagsledamöter, som är betrodda med att läsa hemliga handlingar, ifrågasätta och kritisera ministrar och tillsätta riksrevisorer. Det är där ingen vill hamna.

Så satt de tre riksrevisorerna också till slut framför KU. Där ska det förekomma hårda frågor och en del adrenalin, när ansvar ska utredas och utkrävas av oss – av folket – genom våra representanter. Men istället liknade mötet mellan riksdagsledamöter och riksrevisorer mest ett litet sammanträde, där resonliga människor resonerade lite lågmält fram och tillbaka, för att sedan skynda sig hem till middagen.

Föga förvånande meddelade sedan konstitutionsutskottets ordförande att ingen av de tre riksrevisorerna behöver få sparken. Rent formellt måste de ha begått brott eller ännu grövre fel, förklarade han. Och trots att samtliga riksrevisorer tydligt har medgett att de handlat felaktigt – och en har avgått frivilligt – tyckte inte KU att det var något att bråka om.

Ibland är det viktigt att hålla på formaliteterna.

Det är också vad de två riksrevisorer som biter sig fast nu väljer att göra – trots att det inte var så noga med sådant tidigare. De har inte gjort riktigt så mycket fel att de ska få sparken, tycker de. Föraktet mot journalistik och allmänheten lyste också igenom när de tyckte sig ha blivit lite missförstådda när de bara försökte göra sitt bästa på en – enligt dem själva – illa fungerande myndighet. Då blev det lite fort och fel, lite slirande och dealande.

Men det är som om alla missar en detalj, som jag tror jag fick mig till livs någon gång när jag som femåring skickades till kyrkans barntimmar: Att det är först när man tar smällen och låter sig korsfästas som man också kan bli förlåten och sedermera fri. I synnerhet om man tänker sig att leda andra. Inte genom att hänvisa till de formella detaljerna och att ha blivit en aning missförstådd i sina goda intentioner.

Det är också grundläggande psykologi: Vi litar på något eller någon, eftersom vi från början saknar anledning att inte göra det. Men när förtroende en gång har brutits är det svårt att återupprätta det utan vidare. För den som ändå vill ge sig på att försöka är det lämpligt att börja med ett erkännande, en eventuell frivillig påföljd, samt ett försök till rejäl omstart.

Riksrevisionen är dessutom själva grundbulten för vårt förtroende för statsförvaltning i Sverige – eftersom de kontrollerar alla andra. Om förtroende inte längre finns för Riksrevisionen så påverkar det allt annat. Om det är acceptabelt och utan konsekvenser att slira lite på Riksrevisionen så går det att slira mer på alla andra ställen. Med alla andra skattepengar.

Det är ett högt pris att betala.

”Förtroende” är därför inget abstrakt eller oviktigt begrepp i detta sammanhang. Det handlar inte heller om något ”drev” eller allmänt tyckande. Transparency International, som är världens oberoende auktoritet på korruption och hur det ska bekämpas, anser att det som har skett gör att samtliga tre riksrevisorer måste bytas ut. Nu.

Jag tror jag måste jobba lite hårdare jag också. På att känna något som helst förtroende för svensk statsförvaltning.
Ur detta perspektiv förefaller nyligen avgångna riksrevisor Susanne Ackum som den mest hederliga och trovärdiga av de tre: Oavsett på vilken nivå eller av vilken orsak hennes handlande skedde, så tar hon konsekvenserna och avgår. För att rädda vad som återstår och sedan börja återskapa förtroendet för Riksrevisionen, som hon storsint och omedelbart bedömer är viktigare än hennes jobb och personliga prestige.

KU har också noterat att förtroendet för Riksrevisionen är allvarligt skadat, eller kanske helt försvunnet. Men frukta icke, tycks budskapet vara. Återstoden av Riksrevisionens ledning måste därför nu ”jobba hårt” för att återskapa förtroendet för den egna verksamheten, sade KU:s ordförande för att lugna teve-tittarna efteråt.

Vad är det för konstigt bebisspråk? Ska Riksrevisionen jobba lite hårdare på att inte ”driva verksamheten som sin egen lilla firma”, som Inga-Britt Ahlenius uttryckte det? Eller ska de kanske jobba lite hårdare på att inte framstå som arroganta, maktfullkomliga och anse sig vara så förträffliga att de inte kan ersättas? Eller ska de jobba hårt på att tålmodigt vänta på sin egen granskning som de tillsatt, där risken att de i praktiken kritiserar sig själva är lika med noll?

Jag tror jag måste jobba lite hårdare jag också. På att känna något som helst förtroende för svensk statsförvaltning. Ska vi inte alla konsensus-komma-överens om att vi jobbar lite hårdare på det? Så känns det snart som om det var ingens fel och att inget behöver göras och att inget har hänt.

Jo, så gör vi.”

Det är inte första och heller inte sista gången som ”bröder ilar till bröders hjälp”