“Förtroendet borta- då pratar Ku bebisspråk”

Det finns faktiskt journalister som jag hyser stor respekt inför, en av dessa är den orädda Svd journalisten Jenny Nordberg i New York. Hon skrev för flera år sedan om Sverige som FN:s jultomte, där över 8 miljarder av våra biståndspengar ramlade rakt in till FN:s högre tjänstemäns lyxliv, flotta middagar, jetplan, ståndsmässiga lägenheter, konferenser, middagar, men till världens fattiga blev det bara smulor kvar.
Vår feministiska regering är nu mycket nöjd att de fått en plats i FN:s säkerhetsråd, efter UD:s finansiering av mutresor och ökat bistånd till Afrikas ifrågasatta ledare.

Jenny Nordberg är också författare till boken “De förklädda flickorna i Kabul” som knappast ligger på Gudruns Schymnas nattduksbord.
I denna krönika i SVD 2016-08-06 skriver hon om KU:s granskning av de korrumperade högre tjänstemännens agerande på riksrevisionen.

Nordberg får också eldunderstöd av Inga Britt Ahlsenius, tidigare chef för riksrevisionen och orädd revisor från många internationella uppdrag, bland annat inom FN, där hennes slutrapport om FN:s förfall, gav eko över hela världen.

“Journalister kan göra en del nytta. Som när Dagens Nyheter mitt i den sömniga sommaren avslöjade att Riksrevisionens ledning ägnade sig åt vänskapskorruption, vårdslös hantering av biståndspengar och kunde misstänkas för att ha låtit sig påverkats av utomstående i sina granskningar.

Men sedan måste andra kontrollfunktioner i den noga konstruerade demokratin ta vid. Och göra sitt jobb.

Föraktet mot journalistik och allmänheten lyste också igenom när de tyckte sig ha blivit lite missförstådda.
Konstitutionsutskottet är en av de sista utposterna när något riktigt allvarligt som rör regeringen eller grundlagarna inte verkar stå rätt till. De är en grupp folkvalda riksdagsledamöter, som är betrodda med att läsa hemliga handlingar, ifrågasätta och kritisera ministrar och tillsätta riksrevisorer. Det är där ingen vill hamna.

Så satt de tre riksrevisorerna också till slut framför KU. Där ska det förekomma hårda frågor och en del adrenalin, när ansvar ska utredas och utkrävas av oss – av folket – genom våra representanter. Men istället liknade mötet mellan riksdagsledamöter och riksrevisorer mest ett litet sammanträde, där resonliga människor resonerade lite lågmält fram och tillbaka, för att sedan skynda sig hem till middagen.

Föga förvånande meddelade sedan konstitutionsutskottets ordförande att ingen av de tre riksrevisorerna behöver få sparken. Rent formellt måste de ha begått brott eller ännu grövre fel, förklarade han. Och trots att samtliga riksrevisorer tydligt har medgett att de handlat felaktigt – och en har avgått frivilligt – tyckte inte KU att det var något att bråka om.

Ibland är det viktigt att hålla på formaliteterna.

Det är också vad de två riksrevisorer som biter sig fast nu väljer att göra – trots att det inte var så noga med sådant tidigare. De har inte gjort riktigt så mycket fel att de ska få sparken, tycker de. Föraktet mot journalistik och allmänheten lyste också igenom när de tyckte sig ha blivit lite missförstådda när de bara försökte göra sitt bästa på en – enligt dem själva – illa fungerande myndighet. Då blev det lite fort och fel, lite slirande och dealande.

Men det är som om alla missar en detalj, som jag tror jag fick mig till livs någon gång när jag som femåring skickades till kyrkans barntimmar: Att det är först när man tar smällen och låter sig korsfästas som man också kan bli förlåten och sedermera fri. I synnerhet om man tänker sig att leda andra. Inte genom att hänvisa till de formella detaljerna och att ha blivit en aning missförstådd i sina goda intentioner.

Det är också grundläggande psykologi: Vi litar på något eller någon, eftersom vi från början saknar anledning att inte göra det. Men när förtroende en gång har brutits är det svårt att återupprätta det utan vidare. För den som ändå vill ge sig på att försöka är det lämpligt att börja med ett erkännande, en eventuell frivillig påföljd, samt ett försök till rejäl omstart.

Riksrevisionen är dessutom själva grundbulten för vårt förtroende för statsförvaltning i Sverige – eftersom de kontrollerar alla andra. Om förtroende inte längre finns för Riksrevisionen så påverkar det allt annat. Om det är acceptabelt och utan konsekvenser att slira lite på Riksrevisionen så går det att slira mer på alla andra ställen. Med alla andra skattepengar.

Det är ett högt pris att betala.

”Förtroende” är därför inget abstrakt eller oviktigt begrepp i detta sammanhang. Det handlar inte heller om något ”drev” eller allmänt tyckande. Transparency International, som är världens oberoende auktoritet på korruption och hur det ska bekämpas, anser att det som har skett gör att samtliga tre riksrevisorer måste bytas ut. Nu.

Jag tror jag måste jobba lite hårdare jag också. På att känna något som helst förtroende för svensk statsförvaltning.
Ur detta perspektiv förefaller nyligen avgångna riksrevisor Susanne Ackum som den mest hederliga och trovärdiga av de tre: Oavsett på vilken nivå eller av vilken orsak hennes handlande skedde, så tar hon konsekvenserna och avgår. För att rädda vad som återstår och sedan börja återskapa förtroendet för Riksrevisionen, som hon storsint och omedelbart bedömer är viktigare än hennes jobb och personliga prestige.

KU har också noterat att förtroendet för Riksrevisionen är allvarligt skadat, eller kanske helt försvunnet. Men frukta icke, tycks budskapet vara. Återstoden av Riksrevisionens ledning måste därför nu ”jobba hårt” för att återskapa förtroendet för den egna verksamheten, sade KU:s ordförande för att lugna teve-tittarna efteråt.

Vad är det för konstigt bebisspråk? Ska Riksrevisionen jobba lite hårdare på att inte ”driva verksamheten som sin egen lilla firma”, som Inga-Britt Ahlenius uttryckte det? Eller ska de kanske jobba lite hårdare på att inte framstå som arroganta, maktfullkomliga och anse sig vara så förträffliga att de inte kan ersättas? Eller ska de jobba hårt på att tålmodigt vänta på sin egen granskning som de tillsatt, där risken att de i praktiken kritiserar sig själva är lika med noll?

Jag tror jag måste jobba lite hårdare jag också. På att känna något som helst förtroende för svensk statsförvaltning. Ska vi inte alla konsensus-komma-överens om att vi jobbar lite hårdare på det? Så känns det snart som om det var ingens fel och att inget behöver göras och att inget har hänt.

Jo, så gör vi.”

Det är inte första och heller inte sista gången som “bröder ilar till bröders hjälp”

4 tankar kring ”“Förtroendet borta- då pratar Ku bebisspråk”

  1. Kan det vara så illa att ledamöterna ser sig som ett frälse som KU inte kommer åt?
    Någon större självrannsakan verka det två inte besitta.
    Tack för dina goda krönikor.

  2. 2016-04-06 satt finansminister Magdalena Andersson hos Malou von Sivers och deklarerade att arbetslösheten sjunker och Sverige befinner sig i en högkonjunktur samtidigt lånade Sverige 2 miljarder per dag för att finansiera flyktinghanteringen.
    Är det konstigt att noll förtroende finns kvar för någon inom politiken?
    Att våldföra sig på statskassan har varit och kommer att fortsätta vara möjligt så länge dessa makthavare saknar nationellt ekonomiskt ansvarstänkande och man unisont håller varandra om ryggen och alltid klarar sig från att ta ansvar.
    Tack,Harriet för att du finns och att du skänkt mig det positiva i att veta att jag är inte ensam som reagerar.

Kommentarer inaktiverade.