”Debatten om Israel- Palestina är som oftast baserat på känslor, bristfälliga kunskaper och med lösningar som passar arrangemang mellan europeiska länder.
Jag baserar mitt inlägg på fakta tagen från offentliga källor. Är tacksam om du kunde överväga publicering.
Mvh och tack att du finns! 
Julius”

————————————————————————————————–

Idag dominerar världens sympati för Palestina, med vänstern i täten. Inte konstigt när man ser det oerhörda lidandet i Gaza där dödstalen ökar oavbrutet, numera också i Libanon. Då Israels armé jagar Hamas och Hizbollahs terrorister som under årtionden gömt sig bland befolkningen och har förlagt vapendepåer, sambandscentraler i och inunder offentliga inrättningar som sjukhus, skolor etc.

I denna Mellanösterns ständiga krutdurk behövs historiska fakta, men de tolkas olika, förstärks eller förminskas beroende på vem som öppnar dörren.
Vänstern drivs av ett imperialistiskt hat mot allt från USA och blundar för palestinska, dvs. arabiska makthavares handlingar i går som idag. Allt är svart och vitt. Vänstern är de goda och alla som inte håller med är onda och benämns som högerextrema krafter, oavsett om det handlar om Trump, Putin, klimatet, bistånd etc.

Att låta makthavares övergrepp från dåtid få utgöra alibi och ursäkt för handlingar från dagens terrorgrupper är en farlig väg att gå. Tyvärr är verkligheten mycket grå, som är betydligt svårare att förstå.

Under helgen presenterar Julius Soreff återigen sin historiska tillbakablick, denna gång fram till dagens händelser. Artikeln återges i tre delar.

Den första delen handlar om den historiska bakgrunden främst efter första världskriget, där stormakterna ritade om kartan i Mellanöstern med raka streck, utan hänsyn till lokala traditioner, tillhörighet eller önskemål. Efter andra världskriget, med Hitlers industriella avrättningar av judar i förintelselägren, skapades av staten Israel enligt FN mandatet från den 29 november 2047. Ett mandat som aldrig accepterades av arabländer i Mellanöstern.

---

Julius Soreff:

” Israel och Palestina – fakta och förklaringar varför konflikten är olöslig.

Debatten om konflikten Israel-Palestina är animerad och full av kontroverser. Den infekterade debatten kräver allsidigt belysning och att den framförda styrks med fakta, ty som romarna sa (alltid dessa romare) då fakta talar tigger även gudarna. Dessvärre är debatten känslostyrd och ofta baserat på halvsanningar eller rent av lögner.                                                                  Många debattörer och politiker tycks dessutom glömma att konflikten inte är konflikt mellan europeiska länder och att Orienten har egen för oss västerlänningar ofta obegripligt logik.                                                                               

Jag är fristående, oberoende debattör och representerar inga organisationer, sammanslutningar eller statliga intressen och är inte heller betald av någon. Allt material som redovisas härrör från öppna källor.

I. Tillkomsten av staten Israel

Sedan år 1517 härskade Ottomanska imperier över största delen av Mellanöstern. Många européer har lämnat reseskildringar av området från 1696 till sent 1800-tal och dessa talar om att de träffade kristna och judar och en handfull nomadiska beduiner. Folkräkning utförd 1914 visade att det fanns lite över 72,000 människor I hela mandatets Palestina, det som idag är Jordanien. 
  I följderna av WWI delades området mellan vinnarna Stor Britannien och Frankrike där den förstnämnda tog över bl.a. det som idag är Irak, Jordanien och Palestina.  

Judisk närvaro i Palestina hade ökat sedan början av 1800 talet och land områden köptes för att härbärgera judar som flydde pogromer i Ryssland.   

Det folkrättsliga grunden för staten Israel är Balfourd deklarationen från 2 november 1917   ” by the Guvernement of His Britannia Majesty in favor of the establishment i Palestina of a national home for the Jewis peaple”

Deklarationen godkändes enhetlig av FN föregångare – Nationernas Förbund i San Remo (19 – 26 april 1920 ). Beslutresolutionen är helt tydlig i sin text att inom det brittiska mandatet Palestina garantera inrättandet av ett nationellt hemland för det judiska folket och förklarar att ”erkännandet har därmed gjorts av det historiska sammanhang det judiska folket har med Palestina och grunderna för att återupprätta sitt nationella hem i landet”.   

Storbritannien, fick av Nationernas Förbunds uppdraget, att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas. 

Det palestinska mandatet innehåll vid den här tiden det som idag är Israel med Samarien och Judéen (s.k. West Banken), Gaza och Jordanien.

Två år efter Sant Remo lyckades Storbritannien, med konststycket att tilldela 77 % av mandatets yta till det nyskapade arabiska riket Trans Jordanien. Saken som orkestrerades av Winston Churchill, då koloniminister, var kanske en nödvändighet för att bemöta Tysklands expansion i Mellanöstern och säkra olja och allierade.

Tvåstatslösningen kom till stånd då. Jordanien är en arabisk/palestinsk stat bildad av supermakterna liksom Irak, Libanon och Syrien.

Se karta.

Judiska Befolkningen i det som blev kvar av mandatet växte. Det största hindret för att etablera en judisk stat var inte bristande statduglighet utan att ledarskapet för det lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet.  

För sin del försökte britterna blidka det arabiska motståndet genom kraftig begränsning av judisk invandring eller med förslag om uppdelning av landet i en arabisk och en judisk stat.  

År 1937 förkastade arabiska sidan Peel:s kommissions plan som gav dem 85 % av kvarstående mandatets territorier och som lämnade till judarna 15 %, d.v.s. mindre än 5,000 kvadrat kilometer land.                                                               

Den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delnings plan, som accepterades av judiska ledarskapet och som förkastades av alla arabiska medlemsländerna i FN.                                                                              

Två veckor senare lätt Storbritanniens koloniminister Arthur Creech Jones meddela att brittiska Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, som beräknades vara slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.                       Arabssidan hotade inte bara förhindra med våld nyskapade judiska staten. De hotade judarna i Mandatet med bestialiska grymheter.                 ”If the Zionist dare to establish a state, the massacres we would unleash would dwarf anyting wich Gengis Khan and Hitler perpetred!”                                  Sagt av Arabiska Ligan general sekreterare Abdul Rachman Azzam Pasha, den 1:a may 1948.                                                                                                                        

Innan det hotande kriget började så utvisade alla arabiska länder sina judiska medborgare. Totalt utvisades 850,000 utplundrade individer några av dem med lokala anor lång före arabernas och islams invasion på 700 talet. Men om denna ”katastrof” talar eller minns ingen.        

De glömda utsparkade:

Atmosfären var överhettad. Araberna I Mandatet bildade Arab Liberation Army och en viss Fawzi al-Qawuqji  utsågs för överbefälhavare. Han deklarerade I en interview:                                                  

The conflict between the Jews and  the Arabs is a total conflict. This is not a conflict between Arabs and the Zionists, rather between the Arabs and the Jews.(…….)  about the complete annihilation of all Jews both in Palestine  and in Arabs countrie”. 

Det sagda var i paritet med Stor Muftin i Jerusalems, Haj Amin al-Husseini uppmaning på radio Berlins sändning på arabiska den 1:a mars 1944:                ”Arabs rise as one man and fight for your sacred rights. Kill the Jews wherever you find them. This pleases God, history and religion. This saves your honour.  God is with you”.  

 Mantran förfäktad av vänster grupperingar och huvudsakligen palestinier är att de fördrevs. Visst är krig våld, blod, förstörelse och fördrivning av besegrade. Arabiska ledare, inklusive Muftin av Jerusalem manade att lämna hem och härd med löftet att kunna återvända när judarna hade utplånats.                                                                                                                  

Arabiska invånarna förstod vad som väntade och sökte sig till säkrare platser. Uppmaningen, att lämna sina hem så att arabiska styrkorna kunde agera obehindrad, var ju kristall klart. T.ex. Nuri Said, premier minister I Iraq:                                                                   

”we will smash the country with our guns and obliterate every place the Jews seek shelter in /…../ The Arabs should conduct their wives and children to save areas until the fighting has died on”.      

Transjordanska tidningen Falestin noterade saken kort efter kriget:  

“The Arab states encouraged the Palestine Arabs to leave their homes temporaly in order to be out of the way of the Arabs invasion armies”. 

Den 26 april1948, General Sir Alan Cunning – brittiske högkommissarien för Palestina skrev till koloniministern A. C. Jones om massflykten av palestinska araber:                                                               

”You should know that the collapsing Arab morale in Palestine is in some measure due to the increasing tendency to those who should be leading them to leave their country. For instance in Jaffa the mayor went on four days leave 12 days ago and has not returned, and half the National Committee has left. In Haifa the Arab members of the municipality left some time ago, the two leaders of the Arab Liberation Army left actually during the recent battle. Now the chief Arab magistrate has left. In all parts of the country the effendi class has been evacuating in large numbers over a considerable period and the tempo is increasing” (Cunningham Papers, 111/4/71, p.189).  

 Golda Meir åkte till Haifa i fåfängt försök att övertala lokala arabiska ledningen att mana sina bli kvar. Majoriteten araber gjorde dock som de blev tillsagda.                                                                                                                                   FN röstade fram en resolution om en delning plan:                                                      UN Partition Plan for Palestine (Resolution 181), 1947 som gav städerna Ber Sheva, Acco, Lod, Ramle, Ashkelon, Ashdot och Nazareth och alla markområden kring Jerusalem and Betlehem till den framtida arabiska staten.                                                                                                                                           Den judiska staten var uppdelad i tre separata knappt viabla sfärer som inkluderade den centrala kusten upp till Haifa, östra Galiléen och Negevöknen. 
Jerusalem utsågs till en internationell stad som skulle administreras av FN.                                                                                                                        

Enligt planen bildades:

• En judisk stat omfattande 56.47 % av mandatets yta och med en befolkning på 498,000 judar och 325,000 araber.

• En arabisk stat med yta på 43.53 % av mandatets yta med befolkning på 807,000 araber och 10,000 judar.

• Internationell styrelse över Jerusalem som hade då befolkning på 100,000 judar och 105,000 araber. 

’På pappret hade judarna fått mer yta, men merparten var öknen mark huvudsakligen öknen Negev och Arava, medan araberna fick den fertila delen av mandatet. Andra och mycket stora fördelen för arabiska sidan var att judiska staten hade fått en mycket stor arabisk minoritet med potential för betydande politisk inflytande. Den judiska minoriteten i arabiska staten – 10,000 personer inte hade den möjligheten.    

Delnings planens karta:  

I morgon fortsätter historien om denna till synes olösliga konflikt, som har långa rötter.