Redan på 70-talet cirkulerade en modern version av den barmhärtige samariten. En man ligger blodig och svårt misshandlad utefter vägen. Tre beteendevetare kommer förbi, en från Norge, en från Danmark och så en svensk.

Den norske utbrister förfärat ”Ring efter ambulans, så den stackars misshandlade mannen kan få hjälp.”

Dansken ropar ”Vi måste ringa efter polis, så den skyldige kan straffas.”

Den svenske konstaterar med förtvivlan ”Åh, den som gjort sig skyldig till detta fruktansvärda brott, honom måste vi hjälpa.”

När jag tittade på SVT Godmorgon Sverige (2016-01-26) dyker denna historia upp i mitt minne.

Där sitter polischef  Dan Eliasson i morgonsoffan och tycker synd om förövaren som knivhögg en kvinna till döds i personalen på ett hem för ensamkommande sk. barn i Mölndal.

På nätet citerades också ett uttalande i Mölndalsposten, från det socialdemokratiska kommunalrådet Marie Östh Karlsson. Nämligen att ”tanken går till mannen som gjort detta.” Offret och hennes anhöriga verkar vara utan intresse.

Frågan som avslutade artikeln på nätet var mycket relevant. Hade samma förståelse uttryckts om mördaren hetat Anders Brevik och Anton Lundin i Trollhättan?

Dessa händelser har redan publicerats i utländsk media och förstärkt bilden av Sveriges invandringspolitik som ett avskräckande exempel.

För när det gäller brottsliga gärningar som utförs av migranter då har hänsynen och förståelsen inga begränsningar hos korrekta makthavare. Om man som polischef mer är tillsatt utifrån partifärg med korrekta åsikter än verklig kompetens, då måste man ju i alla sammanhang se till att inte göra sin uppdragsgivare besviken.

Detta ambivalenta beteende är tyvärr mycket vanligt hos den vänsterliberala eliten. De har mycket svårt att frigöra sig från den mångkulturella berikningsteorin, trots att vi dagligen i tidningar och på nätet, får läsa om grov kriminalitet med skottlossningar, mord, stölder, rån, bilbränder, överfall,  trakasserier och våldtäkter mot kvinnor, utförda av utomvästliga migranter.

Argumentet brukar vara att det bara är en liten del av invandrarna som begår brott och därför behöver vi inte orda så mycket om det. Att en liten minoritet får förstöra och orsaka så mycket lidande hos majoriteten svenskar oavsett etnicitet, verkar inte bekymra dessa  moraliskt högstående ambassadörer.

Det är numera mycket svårt att få fram etnisk tillhörighet med statistik vid kriminella gärningar. Redan under 2013 fanns uppgifter från brottsförebyggande rådet om att grov brottslighet och våldtäkter var betydligt vanligare hos utlandsfödda gärningsmän och hos andra generationens invandrare, jämfört med svenskfödda.

Strategierna som flitigt används inom etablissemanget är följande  ”comparmentalization”, vilket innebär att man frikopplar olika ämnen från varandra t.ex arbetslösheten, ökad brottslighet har inget med invandringen att göra.

En annan väl beprövad strategi brukar inom socialpsykologin kallas för ”kognitiv dissonans” vilket betyder motstridiga åsikter, människan försöker minska dissonansen genom att förneka och klandra andra.

Den vanligaste sanningsdöljande metoden är ”projecering”  man skyller genast ifrån sig på andra när misshagligheter uppstår, i politiken ofta genom eget handlande.

I skottgluggen står ofta svenskfödda, vita män, som dagligen får ducka för attacker från feminister  och extreminister från vänster.

Tyvärr skyddas dessa aktivister av den rödgröna elitens moraliska paraply.

Om du däremot har andra erfarenheter och åsikter är det lätt att Du får ”järnrörsskandalen” drämd i huvudet, när sakargumenten tryter.

Ett ljus i mörkret är ändå att ledande journalister i Stockholm på publicistklubben nyligen konstaterat att media har haft mycket svårt för att skriva om baksidan och konsekvenserna av Sveriges generösa asylpolitik. Men denna hoppingivande låga fladdrar betänkligt, när nu vänsterliberala skribenter går till motangrepp och varnar för att denna utveckling kan gynna högerpopulistisk politik och öka  främlingsfientlighet och rasism. Att det sistnämnda är mest uttalat inom invandrargrupperna själva, om detta nämns inte ett pip.

”Där kom det” tänkte undertecknad när Mats Svegfors, nuvarande landshövding i Västmanland och tidigare chefsredaktör för SVD, på slutet i intervjuvn om utrikesminister Margot Wallströms lägenhetsaffär med kommunal, påstod att klappjakten också orsakades av att hon var kvinna! (Aktuellt 2016-01-22). Inga-Britt Ahlenius, revisor med mycket gott internationellt rykte, tyckte däremot att affären handlade om ren korruption och att utrikesministerns omdöme hade sviket henne.

Samma reaktion kom när Mona Sahlin, klädd i vitt, oskuldens färg, förklarade sin ”Toblerone” affär för journalistkåren många år tidigare och därefter tog time out. Hennes feministiska systrar ropade i kör att förföljelsen berodde på att hon var kvinna. De fortsatte med att citera bibeln, som inte brukar vara deras hemmaplan precis, med orden ”den som är oskyldig, får kasta första stenen”. Nu var det  inte bara en Toblerone som hade inhandlats för tjänstekortet, utan utlägg för privat konsumtion uppgick till över 50.000 kr.

Kollegor till min syster, som är förskollärare i Nacka, var vid den tiden ledsna över att Mona Sahlin aldrig betalade avgiften för en leklada, som hyrdes ut till föräldrar när barnen firade födelsedagskalas. Kanske glömde Mona Sahlin helt bort sådana små petitesser, trots flera påstötningar, för då var hon på turné med slagorden ”att det är häftigt att betala skatt”.

År du omgiven av karriärsugna ja-säjare som alltid håller med dig oavsett handling så är det lätt att hamna i medialt blåsväder.  Det skall givetvis råda samma skyldigheter som rättigheter för kvinnor som för män.

Att gömma sig bakom sitt kön är ingen bra framtidsstrategi och kan förlänga vägen till deras efterlängtade bolagsstyrelser, men vad som är värre, är att förtroende minskar från oss vanliga kvinnor.

Jag tycker att sociologen Max Webers bevingade ord om att ”makt har tendens att korrumpera och att absolut makt alltid gör det” skulle stå ovanför varje makthavares skrivbord.

”Sverige behövs i FN:s säkerhetsråd” skrev utrikesminister Margot Wallström tillsammans med Kofi Annan på Brännpunkt i Svd 2015-12-02. Det kunde lika gärna ha stått ”Jag behövs i FN:s säkerhetsråd.” För Sverige har sedan medlemskapet 1946 varit en av FN:s största beundrare och givare. Troligen har aldrig utrikesministern tagit del av journalisten Jenny Nordbergs artiklar om det svenska biståndets svarta hål, där hon med väl underbyggda fakta beskrev Sverige som ”FN:s jultomte”(Svd 2013-09-20).

Miljarder från vårt villkorslösa bistånd förbrukas till lyxliv av höga FN tjänstemän. Sidaarbetaren Jörgen Arinell gjorde följande uttalande ”Jag har sett hur FN spenderar pengar som om de ramlat ner från himlen, på lyxiga kontor, tjänstebilar, konferenser och orimliga löneförmåner. Fattiga som de skall hjälpa får nöja sig med smulorna från deras lyxiga konferensmiddagar.”

Den orädda och erkänt kompetenta revisorn Inga-Britt Ahlenius som har lång erfarenhet av FN:s pengarullning gav Jenny Nordberg sitt odelade stöd.

Kanske har utrikesministern tröttnat på sitt uppdrag, när den diplomatiska förmågan ständigt brister.
Det började med en rivstart när den nybildade regeringen den 30 okt 2014 självsvåldigt erkände Palestina som stat och fördubblade biståndet, trots att terrororganisationen Hamas finns med i dess regering och vars främsta mål är att utplåna staten Israel. Sedan hade hon mage att påstå att detta erkännande skulle bli en brygga mellan länderna och bidra till fred.

Ministern verkar också ha glömt hur de palestinska ledarna upprepade gånger (2000, 2008, 2013) har avvisat en tvåstatslösning. Tror hon verkligen att bara det blir fred mellan Israel och Palestina så kommer konflikterna i Mellanöstern att försvinna och IS-krigare förvandlas till snälla demokrater? Därefter har det bara fortsatt med bisarra uttalanden där Israel är förövare och Palestina dess offer, i inskränkt vänsterintellektuell anda.
Jag begriper inte heller hur hon efter terrorattacken den 13 nov i Paris fick till det att det fruktansvärda dådet indirekt berodde på Palestinas utsatta situation. Ingen sådan koppling finns!

Nyligen var det dags igen i riksdagens interpellationsdebatt där hon trasslade in sig i ”utomrättsliga avrättningar” när Israel förvarar sig mot knivattacker på oskyldiga medborgare. Förvirringen tilltog när statsministern skulle ge sin utrikesminister eldunderstöd med att knivattackerna inte kunde klassas som en terrorhandling, men dagen efter var de nog det i alla fall… Ministerns försvar var att ”Israel missförstod och valt att missuppfatta henne…”

Det vore lugnast om hon återvände till postkodlotteriets verksamhet, ett tidigare uppdrag som numera inte finns med i hennes CV. Kanske är det inte bara engagemanget för ”en rättighetsbaserad utrikespolitik” som lockar, paket från jultomten kanske också bidrar?

Vice statsminister Åsa Romson har fått både ris och ros för sitt känslosvall i SVT när hon blek och  sammanbiten I novembermörkret skulle förklara miljöpartiets lappkast i migrations- och flyktingpolitiken. Våra rödgröna politiker gör det mycket lätt för sig, när de nu försöker beskylla övriga EU länder för situationen som uppstått i vårt humanitära land, eftersom de inte lyckats övertyga andra länder om flyktingströmmarnas berikande lönsamhet.  Till och med lockropen ”Kom till oss” från centerns partiordförande har tystnat.  Vi andra som inte låtit ideologin filtrera verkligheten har länge känt stor oro över utvecklingen, men avvikande åsikter har genast stämplats som främlingsfientliga av etablissemanget med självgoda vänsterliberaler i spetsen.

Undertecknad känner stor trötthet över alla kändisar och makthavare som trängts i TV:s alla morgonsoffor och som unisont har kvittrat och twittrat om sin godhet, fina värdegrund, ansvarskänsla och vilja att hjälpa förtryckta, förföljda och fattiga.

Helst med andras pengar! För att vara god och human är mycket lätt, så länge som min egen välfärd inte påverkas! Men det säjer ingen, för alla vet att neddragningar, besparingar och andra orättvisor alltid drabbar andra som står längst ner på samhällstrappan. För har man inte uppfyllt godhetsmåttet, är risken stor att man åker ut och karriären kan ta slut! Utfrysning och isolering har även gällt för de få inom etablissemanget som vågat ifrågasätta och avvika från den rätta vägen, där Sverige har stoltserat som bäst och snällast i världen!

Våra vänsterintellektuella kulturarbetare vilar inte på hanen, i ringdansen på höstens bokmässa i Göteborg fattades bara julvisan ”Skära, skära havre” med slutorden ”Fy skam, fy skam, för ingen ville ha dom” med fingerpekning mot de ungerska gästerna. Tyvärr har dessa kulturarbetare inte förstått att det inte räcker att kalla andra för onda för att förbli god.

Avståndet mellan politiker och väljare är oroväckande stort, skilda världar är förklaringen till att det bara ökar. Varningar om att glaset är fullt beträffande volymer av asylsökande, från förtvivlade kommunpolitiker har länge nonchalerats….”det kanske går att hälla i lite mer, oj, oj det rinner över….vad ska vi torka upp med? Vi får skylla på de andra osolidariska länderna i EU och ständigt upprepa för våra väljare att vi bara har följt FN:s och EU:s asylbestämmelser. Nu måste vi nog hosta upp 700 miljoner till Erdogan i Turkiet som skall skydda oss mot migrationsströmmarna, men tänk om  den åtråvärda platsen i FN:s säkerhetsråd nu ryker? Men självklart ställer Sverige upp solidariskt när EU så kräver.” Bäst i klassen även denna gång….