Nu tycker Jan Björklund (L) att regeringen skall bjuda in SD till samtal som förs över blockgränsen, medan hans polare förskräcks och undrar om han glömt deras förflutna? Deras eget förflutna är däremot glömt.

Statsministern avvisar bestämt förslaget i dag, men frågan är hur han och övriga partier gör i morgon?
För det som var fult i går är OK i dag, när regeringen tvingades att svänga 180 grader i migrationspolitiken, inte ens Åsa Romsons tårar kunde då hindra besluten.

Hur Björklund och andra partiledare agerar i morgon vet vi inte. Fortsätter SD:s framgångar i opinionsundersökningarna, så kan de tvingas att öppna dörren.

Denna kloka kommentar fick jag angående Jan Björklunds förslag att släppa in SD i samtal om övergripande frågor av signaturen ”Nisse”.

”Nu har Jan Björklund (L) upptäckt att det går att kamma hem poäng genom att apa efter SD.

L tycks tävla med M om att locka till sig SD-väljare. Först genom att kräva SD:s deltagande i blocköverskridande överläggningar.
Sedan genom att vilja stoppa muslimska friskolor. Vad bli nästa bete?

De gamla partierna har gradvis förstått att de håller på att måla in sig i ett hörn.

Jag tror att JB är så pass slipad att han nu tar ett långt skutt över målningen för att landa på säkra sidan, där färgen torkat, så att säga.

Men detta är bara ett steg.

Det kommer nog fler, men med stora mellanrum. Att vända skutan får ta sin tid, om hon inte ska kapsejsa.

Jodå, FP var med om att peststämpla SD, och för att slippa tappa ansiktet backar de nu ur långsamt så ingen ska märka att de går emot sin egen forna policy.

Det står väl i första kapitlet, första paragraf i partiledarens manual, att stoppa varje nytt parti med alla medel.
Först ska man kolla vilka länkar i partiets kedja som är svagast. Så angrips de. Sen hittar man på falska beskyllningar, gör en karikatyr av nykomlingen, varpå man angriper vrångbilden.

Så gjorde man även med MP i början, ljög. Numera sitter MP i högsätet och ljuger med de andra mot nästa nykomling, och med tiden är kanske SD i samma roll, dvs att ljuga om nästa nationella parti”.

Historien upprepar sig bara. De som förtrycker andra ser aldrig förtrycket själva. Om de förtryckta får makten, så blir de dom nya förtryckarna.

Det finns faktiskt journalister som jag hyser stor respekt inför, en av dessa är den orädda Svd journalisten Jenny Nordberg i New York. Hon skrev för flera år sedan om Sverige som FN:s jultomte, där över 8 miljarder av våra biståndspengar ramlade rakt in till FN:s högre tjänstemäns lyxliv, flotta middagar, jetplan, ståndsmässiga lägenheter, konferenser, middagar, men till världens fattiga blev det bara smulor kvar.
Vår feministiska regering är nu mycket nöjd att de fått en plats i FN:s säkerhetsråd, efter UD:s finansiering av mutresor och ökat bistånd till Afrikas ifrågasatta ledare.

Jenny Nordberg är också författare till boken ”De förklädda flickorna i Kabul” som knappast ligger på Gudruns Schymnas nattduksbord.
I denna krönika i SVD 2016-08-06 skriver hon om KU:s granskning av de korrumperade högre tjänstemännens agerande på riksrevisionen.

Nordberg får också eldunderstöd av Inga Britt Ahlsenius, tidigare chef för riksrevisionen och orädd revisor från många internationella uppdrag, bland annat inom FN, där hennes slutrapport om FN:s förfall, gav eko över hela världen.

”Journalister kan göra en del nytta. Som när Dagens Nyheter mitt i den sömniga sommaren avslöjade att Riksrevisionens ledning ägnade sig åt vänskapskorruption, vårdslös hantering av biståndspengar och kunde misstänkas för att ha låtit sig påverkats av utomstående i sina granskningar.

Men sedan måste andra kontrollfunktioner i den noga konstruerade demokratin ta vid. Och göra sitt jobb.

Föraktet mot journalistik och allmänheten lyste också igenom när de tyckte sig ha blivit lite missförstådda.
Konstitutionsutskottet är en av de sista utposterna när något riktigt allvarligt som rör regeringen eller grundlagarna inte verkar stå rätt till. De är en grupp folkvalda riksdagsledamöter, som är betrodda med att läsa hemliga handlingar, ifrågasätta och kritisera ministrar och tillsätta riksrevisorer. Det är där ingen vill hamna.

Så satt de tre riksrevisorerna också till slut framför KU. Där ska det förekomma hårda frågor och en del adrenalin, när ansvar ska utredas och utkrävas av oss – av folket – genom våra representanter. Men istället liknade mötet mellan riksdagsledamöter och riksrevisorer mest ett litet sammanträde, där resonliga människor resonerade lite lågmält fram och tillbaka, för att sedan skynda sig hem till middagen.

Föga förvånande meddelade sedan konstitutionsutskottets ordförande att ingen av de tre riksrevisorerna behöver få sparken. Rent formellt måste de ha begått brott eller ännu grövre fel, förklarade han. Och trots att samtliga riksrevisorer tydligt har medgett att de handlat felaktigt – och en har avgått frivilligt – tyckte inte KU att det var något att bråka om.

Ibland är det viktigt att hålla på formaliteterna.

Det är också vad de två riksrevisorer som biter sig fast nu väljer att göra – trots att det inte var så noga med sådant tidigare. De har inte gjort riktigt så mycket fel att de ska få sparken, tycker de. Föraktet mot journalistik och allmänheten lyste också igenom när de tyckte sig ha blivit lite missförstådda när de bara försökte göra sitt bästa på en – enligt dem själva – illa fungerande myndighet. Då blev det lite fort och fel, lite slirande och dealande.

Men det är som om alla missar en detalj, som jag tror jag fick mig till livs någon gång när jag som femåring skickades till kyrkans barntimmar: Att det är först när man tar smällen och låter sig korsfästas som man också kan bli förlåten och sedermera fri. I synnerhet om man tänker sig att leda andra. Inte genom att hänvisa till de formella detaljerna och att ha blivit en aning missförstådd i sina goda intentioner.

Det är också grundläggande psykologi: Vi litar på något eller någon, eftersom vi från början saknar anledning att inte göra det. Men när förtroende en gång har brutits är det svårt att återupprätta det utan vidare. För den som ändå vill ge sig på att försöka är det lämpligt att börja med ett erkännande, en eventuell frivillig påföljd, samt ett försök till rejäl omstart.

Riksrevisionen är dessutom själva grundbulten för vårt förtroende för statsförvaltning i Sverige – eftersom de kontrollerar alla andra. Om förtroende inte längre finns för Riksrevisionen så påverkar det allt annat. Om det är acceptabelt och utan konsekvenser att slira lite på Riksrevisionen så går det att slira mer på alla andra ställen. Med alla andra skattepengar.

Det är ett högt pris att betala.

”Förtroende” är därför inget abstrakt eller oviktigt begrepp i detta sammanhang. Det handlar inte heller om något ”drev” eller allmänt tyckande. Transparency International, som är världens oberoende auktoritet på korruption och hur det ska bekämpas, anser att det som har skett gör att samtliga tre riksrevisorer måste bytas ut. Nu.

Jag tror jag måste jobba lite hårdare jag också. På att känna något som helst förtroende för svensk statsförvaltning.
Ur detta perspektiv förefaller nyligen avgångna riksrevisor Susanne Ackum som den mest hederliga och trovärdiga av de tre: Oavsett på vilken nivå eller av vilken orsak hennes handlande skedde, så tar hon konsekvenserna och avgår. För att rädda vad som återstår och sedan börja återskapa förtroendet för Riksrevisionen, som hon storsint och omedelbart bedömer är viktigare än hennes jobb och personliga prestige.

KU har också noterat att förtroendet för Riksrevisionen är allvarligt skadat, eller kanske helt försvunnet. Men frukta icke, tycks budskapet vara. Återstoden av Riksrevisionens ledning måste därför nu ”jobba hårt” för att återskapa förtroendet för den egna verksamheten, sade KU:s ordförande för att lugna teve-tittarna efteråt.

Vad är det för konstigt bebisspråk? Ska Riksrevisionen jobba lite hårdare på att inte ”driva verksamheten som sin egen lilla firma”, som Inga-Britt Ahlenius uttryckte det? Eller ska de kanske jobba lite hårdare på att inte framstå som arroganta, maktfullkomliga och anse sig vara så förträffliga att de inte kan ersättas? Eller ska de jobba hårt på att tålmodigt vänta på sin egen granskning som de tillsatt, där risken att de i praktiken kritiserar sig själva är lika med noll?

Jag tror jag måste jobba lite hårdare jag också. På att känna något som helst förtroende för svensk statsförvaltning. Ska vi inte alla konsensus-komma-överens om att vi jobbar lite hårdare på det? Så känns det snart som om det var ingens fel och att inget behöver göras och att inget har hänt.

Jo, så gör vi.”

Det är inte första och heller inte sista gången som ”bröder ilar till bröders hjälp”

Att miljöpartiets styrelse orkar se sig i spegeln efter alla brutna vallöften är för mig obegripligt.
Förmodligen har de också öronproppar eftersom de inte verkar höra mullret från sina gräsrötter.
Det är för mig en gåta att någon överhuvudtaget kan rösta på detta verklighetsfrånvända parti, som sviket majoriteten av sina vallöften.
Enda trösten är att partiet numera har sjunkit som en sten i opinionsundersökningar och ligger och dinglar runt 4 %.
Deras språkrör Isabella Lövin var mycket ordrik när hon skulle förklara partiets ja till Vattenfalls försäljning av tyska kolkraftverk,… efter moget övervägande och hänsyn till alla aspekter, som bolagets affärsmässighet och ….varför inte säja som det är:
Vi skiter i våra löften, bara vi får sitta med och regera.

Deras meritlista i svek är mycket lång.
Förutom att Gustav Fridolin nu har gömt kolbiten, som han tidigare så energiskt viftade med, så har partiet glömt bort att de före valet lovade:

-att aldrig göra det svårare för flyktingar att komma till Sverige

– att aldrig tillåta fler kärnkraftverk, eller upprustning av de gamla

– att Bromma flygplats skulle förvandlas till attraktivt bostadsområde

– att förbifart Stockholm skulle stoppas

– att skolminisistern skulle förbättra skolan på bara 100 dagar

Jag kan bara komma på att förslaget om höjd bensinskatt blev verklighet, dock i mindre omfattning än de önskat.

Tidigare språkrör Åsa Romson kanske har torkat sina tårar, när hon nu fick bli ordförande i EU-nämnden, efter att Carl Schlyter straffats ut, för att han röstade ja till värdlandsavtalet med Nato. Samtidigt kunde Fridolins samvete få lite avlastning för att han fick vara kvar, men partipiskan viftar han nu lika frekvent med som han gjorde med tidigare kolbit.

Tack och lov är tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan för tillfället borta ur leken, han bara pratade och pratade om behovet av små, billiga hyresrätter, men konkreta förslag hur nu det skulle gå till fick vi aldrig veta.
Inte heller hur hans samtal löd på middagarna med hans fundamentalistiska vänner.
Glädjande är också att Yasri Khan blev avslöjad för sin kränkande hälsningscermoni för kvinnor, som gick helt på tvärs mot hyllad jämställdhet, innan han valdes in i partistyrelsen. Trots att Fridolin inte tyckte att det var så viktigt.

Det måste ha varit ett tungt första halvår för journalisterna på SVT där 52 % röstar på partiet enligt undersökning från SOM-institutet i Göteborg.

Problemet som partiet har tillsammans med övriga röda är att de inte längre når fram till arbetarna, invandrarna har då blivet deras allierade i kampen mot borgerlig demokrati.
Ett annat stort problem som väljarna upptäckt är deras obehagliga moraliska överlägsenhet som är byggd på farlig faktaresistens.

Problem som är gemensamt för de rödgröna partierna är hur de skall få acceptans för homosexualitet, ateism och feminism bland invandrargrupperna och att islam bara är en av många religioner.
Fundamentalisterna inom islam, som sett det naiva partiet som bas, förordar enligt Koranens verser dödsstraff för homosexuella och andra otrogna själar.
Denna irrlära var utgångspunkten i terrordådet på en restaurang nyligen i Bangladesh, de som inte kunde rabbla ur Koranen dödades direkt.

Partiets största fattigdomsbevis är att de inte kunde hitta någon med mer förstånd än Gustav Fridolin, som nytt språkrör.
Nu har han fått sätta sprätt på ytterligare miljoner till ”brobyggare” till invandrartäta skolor.
Vad de ska bygga är ännu oklart, samverkan låter ju bra, men frågan är om vad och med vilka?
Vi får bara hoppas att brobyggeriet inte utvecklas till någon rekryteringscentral för blivande IS-krigare, för kanalerna till moskéerna är väl upptrampade och ett byggande med dubbla agendor kan ske på mindre än 100 dagar.

För många år sedan plockade jag ner några kiwi i en påse på Maxi. Då en ytligt bekant (med stort miljöansvar) plötsligt dyker upp vid min sida och utbrister; ”Hur kan du köpa kiwi, tänker Du inte på flygtransportens stora utsläpp.”
Nej, det gjorde jag tydligen inte, avslöjad vid denna förkastliga handling.
Efter en stunds kallt småprat berättade hon entusiastiskt att hon och hennes välbeställda man skulle åka till Thailand för en lång och välbehövlig vintersemester….
En sann och representativ miljöpartist enligt min erfarenhet.
På miljöpartiets kongress i Karlstad mullrar det bland gräsrötterna.
Miljöprofil och snar återgång till världens mest generösa flyktingpolitik var önskemålen, medan det kvarvarande språkröret Gustav Fridolin manade till enig politisk samstämmighet.
Han förklarade att 17.000 olika åsikter ej kunde accepteras, det räcker tydligen med partistyrelsens, när regeringssamverkan är det högsta målet.
Han hade tydligen glömt hur hans parti i regeringsställning hade godkänt förslaget om åtstramning av flyktingpolitiken och hur han sedan gick ut till media och förklarade att det var ”skit.”
Eller också så försökte han visa på nyvaken regeringsduglighet.
Jag förstår inte hur ett feministiskt parti först offrar det kvinnliga språkröret för att sedan återvälja det manliga, som gjort sig skyldig till lika stora, om inte ännu större klanterier under sin tid som minister.
Jag förstår inte heller hur dessa medlemmar har mage att föreslå ett fredsdepartement med en fredsminister, efter upprepade avslöjanden om terroristkontakter bland sina fundamentalistiska medlemmar och politiska representanter.
De stukade änglavingarna började åter att veckla ut sig under känslofyllda tal om att flyktingar var människor och inte bara en siffra i statistiken.
Att hälften, ca 80.000 tusen av fjolårets 165.000 tusen migranter till vårt humana land, saknar asylskäl är dem totalt likgiltigt, för nu är skall det åter kämpas för allmän flyktingamnesti.
Tyvärr har dessa verklighetsfrånvända miljöpartister samma naiva tro, som alltför många av mina utlandsfödda patienter haft, att Sverige är till brädden fyllt av pengar och skulle det sina så är det bara att höja skatten. Det drabbar ju bara arbetare, arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer, för de rika gömmer sina pengar i skatteparadis, luftbolag och Wallenbergs Investor är mycket fiffiga på skatteplanering via räntesnurror.
Det hade varit klädsamt om detta framtidsparti med sin hållbara utveckling hade yppat ett ord om att allt fler pensionärer hamnat och kommer att hamna under EU:s fattigdomsgräns.
Varningar från pensionsmyndigheten (senast i Aktuellt 2016-05-03) att kommande pensionärer bara kan räkna med ca 40 % av tidigare inkomster verkar inte ha nått fram till dessa mångkulturella identitetspolitiker.
Det blir spännande att se hur statsministern nu skall forma sin nya regering.
Jag tror att utrikesminister Margot Wallström är ganska kallsinnig över förslaget om en fredsminister med konkurrerande departement.
Jag tänker på finansminister Magdalena Anderssons liknelse om att svensk ekonomi går som en Volvo 90.
Med statsministern vid ratten och med volvon full av migranter och feminister, så skulle han nog helst vilja köra förbi de liftande språkrören, Isabella Lövin och Gustav Fridolin.
För risk finns att den överfyllda bilen säckar ihop och att bärgningsbil från alliansföretaget måste tillkallas.

I Sydsvenskan (2016-05-01) skrev kolumnisten Carl Rudbeck bland annat följande om gräsrötter som tröttnat på att vara bortglömda av politiker och som gör uppror genom att rösta på fel parti. En utveckling som skett i hela Europa.

”Dessa missnöjda bildar inte brevlådeföretag i Panama utan tar sin tillflykt till en allt högljuddare och argare populism. De känner sig maktlösa och vanligen med rätta. Eliten klarar sig alltid. Den ger varandra fina jobb med höga löner och fördelaktiga pensioner som tillåter detta nya frälse att köpa privat och förstklassig utbildning, trygghet och vård som den råa hopen inte längre ens vågar drömma om”.

Förstår att jag tillhör både populisterna och den råa hopen.
Men för att bli helt säker så måste jag först slå upp ”populism” i Wikipedia.

”Populism (från latinets populus ”folk”) politisk rörelse som vädjar till folket och sunt förnuft samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en speciell ideologi.”

Men ordet populism används ofta nedsättande av eliten (politiker, media, kultureliten, företrädare för fackföreningar, organisationer, kyrkan, vänsterintellektuella, kapitalägare, välbeställda med flera).
Jag förstår däremot inte varför vi som lever våra liv i strävsamhet utan större åthävor, går till jobbet, eller förtvivlat kämpar för att få ett, betalar vår skatt och kan skilja på mitt och ditt och ställer upp för våra nära och kära skall kallas för ”den råa hopen” och inte den falska eliten med sin dubbelmoral?
Det är väl inte konstigt att vi till slut blir förbannade när vi ser denna eskalering av orättvisor.
Politiker som inte levererar vad de lovar inför valen, trots att de under förra året drev in 1740 miljarder i skattekronor från arbetare och företagare.
Bostadsmarknaden fungerar inte, polisen ids knappast registrera vardagsbrott, skolan håller inte måttet, resultaten sjunker som en sten i internationella mätningar och långa vårdköer är mer regel än undantag, fattigpensionärerna ökar och gamla sätts på undantag.
Det är alltid vi som får betala och får ta de negativa konsekvenserna av felaktiga politiska beslut, finanskriser och invandringens astronomiska kostnader.
Trots att det är vi som bär upp hela samhället och håller produktionsapparaten i gång. Det är bara inför valen vart fjärde år som vi uppmärksammas med fagert och inställsamt tal.
Därför växer populisternas skara, när rättvisan åderlåts och landets egna medborgare alltid får betala, men själva sätts på undantag.
Från sin moraliska piedestal eliten på oss tittar ner, men till min glädje ser jag hur deras piedestal börjar svaja alltmer.