Denna rubrik kommer från en artikel i DN den 28 januari 2022 och fångar mitt intresse.
Ingressen lyder: ”Allt för många vill ha det civiliserade samhället till rabatterat pris”, sa Franklin D Roosevelt. Det svenska samhällets resa, från jämlikhet till extrem koncentration av rikedom, bekräftar hans iakttagelse.”
Artikeln handlar om det majoriteten av folket redan vet, men som inga partier egentligen vill ändra på. Och frågan är om artikelförfattaren Fabian Wennergren, advokat och verksam vid advokatbyrån Tomas Bodström, själv vill det.
Att påtala orättvisor och skevheten i ägande och fördelning av produktionsvinster är en sak, men att inse att man som advokat, politiker med etablissemanget ofta är en del av detta och medverkar till skevheten är betydligt svårare.
Artikelförfattaren belyser med böcker, media, faktabaserade rapporter skevheten i västvärldens skattesystem. Där samhällets översta skikt har en egen gräddfil genom havererad kapital- och bolagsbeskattning som fått inkomstskillnaderna att eskalera i västvärlden. Underbudspolitik råder mellan stater, där de mindre är mycket kreativa med obefintliga bolagsskatter och insynsskyddade bolagsstrukturer.
Arbete är synligt och beskattas hårt, medan makthavarna tappar sin energi när det handlar om att spåra, avslöja storkapitalets alla gömmor.
”—–Det svenska skattesystemet fortsätter att subventionera ägande som minimerar samhällets gemensamma skattekista….”
Vid kriser är mönstret alltid detsamma staten, vi skattebetalare får rädda banker och kapitalmarknader, medan styrande politiker slår sig för bröstet och basunerar ut att de räddat landet.
Låga räntor och kostsamma stödköp gör att tillväxten endast kommer de rikaste till del. Svårsmält var stödet under pandemin till storföretagen, för att de skulle slippa permittera, som strax efter delade ut miljoner i aktievinster.
Vänstern klagar givetvis på orättvisor och regeringen låtsas ha probleminsikt, men vad hjälper det, när riktiga åtgärder är obefintliga och de som sjösätts mot banker, storföretag snabbt vältras över på konsumenten. Min uppfattning är att även vänsterns politiker, som drillats till karriär i ungdomsförbunden med ringa arbetslivserfarenhet, bara låtsas stå på folkets sida. Eftersom de i sina globala ledband inte längre tillhör arbetarklassen. Att detta svek har ökat förtroendekrisen mellan politiker och vanligt folk är uppenbart.