Mot förmodan blev Brexit verklighet och eliten reagerar som vanligt med stor förvåning, trots att opinionsundersökningarna visat på jämt lopp.

Reaktionen var lika i Sverige, när majoriteten av väljarna röstade nej till euron i omröstningen 2003.
Europas elit frågar sig nu; Hur kunde det hända? Hjälp vad gör vi nu?
Motvilligt tycks de ta in att valresultatet är folkets protest mot eliten.
Orsakerna är flera till nej sidans seger, stigande fastighetspriser, sviter efter finanskrisen och inte minst migrationen. Dessa faktorer är gemensamma i flertalet av EU:s 27 medlemsländer.
Nyckelorden i nej sidans kampanj för utträde, med Nigel Farage och Boris Johnsson i spetsen, var ”ta kontroll” över handeln, ekonomin och inte minst över landets gränser.

– Paul Scheffer, forskare, journalist från Nederländerna sätter huvud på spiken i sin bok ”Immigrant nations.”
Han skriver bland annat att ”det grundläggande dilemmat i vår tid är den växande klyftan mellan sociala eliter, som kan röra sig fritt i en värld med allt färre gränser och en växande andel av befolkningen som känner sig hotad av globaliseringen och vänder omvärlden ryggen.” De är förlorarna.

– Samuel Huntington, amerikansk statsvetare, professor vid Harwords universitet och som under början av sin karriär blev ifrågastt, men som efter sin död betraktas som en av världens främsta statsvetare skriver i boken ”The Davos man” från 2004
”Den globala eliten har lite behov av nationell lojalitet, nationsgränser som hinder, som lyckligtvis är försvinnande och ser nationella regeringar som rester från det förflutna, vars enda användbara funktionär är att underlätta elitens globala verksamhet.”

Sociolog – Manuel Castells skirver att ”Elites are cosmopolitan, people are local”

Men statsminister Stefan Löfven nöjer sig med Henrik Arnstads utsagor, trots hans mediokra och ifrågasatta CV.
Hur han skall upprätthålla den svenska modellen och undvika lönedumpning. Det är en gåta jag inte förstår, när arbetslösheten för invandrare ligger på över 20 % jämför med svenskföddas dryga 4 %. 70 % av försörjningsstödet går till invandrare i Malmö och utan Robin Hodd skatten skulle staden för länge sedan vara konkursfärdig.

Globaliseringen medför negativa, sociala verkningar och migrationens stora sociala påfrestningar ger mycket dystra framtidsutsikter för främst lågutbildade, är andra resultat från ansedda forskare. Lågutbildade invandrare är dessutom mycket svårare att integrera.
Vinnarna är välutbildade inrikesfödda som bor i skyddade tillväxtzoner, inte minst våra politiker. De kan skörda vinsterna av ett framväxande herrskap och tjänstefolkssamhälle.
Förmodligen har inte våra partiledare tagit del av resultaten från dessa migrationsforskare.

I SVT:s Godmorgon Sverige, dagen efter den brittiska folkomröstningen, var Birgitta Olsson, liberalerna, mycket upprörd, ja rent ut sagt förbannad över det vilseledda brittiska folket som röstat fel. Folkomröstningar stod inte högt i kurs.
Hon röstade till exempel nej till åtstramning av asylreglerna några dagar tidigare tillsammans med vänsterpartiet och centerpartiet. Liberalerna och kristdemokraterna lade ner sina röster, medan s, mp, m och sd såg till att förslaget blev verklighet.

Varför kan inte dessa humanister förmå skatteverket att lägga till en ruta i deklarationen, där alla multikulturella förespråkare kan kryssa i ett extra % belopp i skatteuttag, som skall gå till invandringens skenande kostnader?
Troligen skulle resultatet bli skralt, för min erfarenhet från arbetslivet är att dessa självgoda vänsterliberaler sällan bjöd på en bulle till kaffet!

Jag kan nästan höra oron i Bryssel. Hur skall det nu gå med våra löner och förmåner, om krav på folkomröstningar upprepas?

EU har aldrig varit folkets projekt, utan elitens. Nyckelord är den ”fria rörligheten”, som förutsätter att EU:s yttre gränser kan kontrolleras. När både Dublin och Schengen avtalen brakade ihop, så var invasionen från Afrika och Mena länderna ett faktum.
Majoriteten som kom var starka, unga och friska män, fattiga kvinnor med barn blev kvar i flyktinglägren, dit elitens humanitet inte längre orkar fram, när biståndsbudgeten nu har plundrats på 33 %!
Enligt eliten kallas alla för flyktingar oavsett skyddsbehov och avsikter. Lockropen från Sverige har skallat högst under många år, för att nu tvärt tystna, när kommunerna knäar och skattehöjningar är i sikte.
Jimmie Åkesson kan nu nöjt säja, vad var det vi sa och järnrören verkar äntligen ha fallit i glömska. För nu letas partiets program fram ur papperskorgarna.
Det humana förklädet har nu stora revor och allt fler väljare har upptäckt hur flosklerna om värdegrund och medmänsklighet varit byggda på lösan sand.

EU har aldrig fått folkets förtroende utan endast kapitalets och deras lakejer. EU har misslyckats med de stora frågorna som till exempel miljö, arbetslöshet och migrationen. Däremot har engagemanget varit desto större i de små frågorna som gurkors utseende och snusets farlighet.

Multikulturalism med stor invandring, försämrar ett lands gemensamma och historiska värdegrund och urholkar välfärden. Marknadsliberalism med fri rörlighet försämrar löner och arbetsvillkor för arbetarna och framför allt hos de som befinner sig längre ner i samhällstrappan.

Om vissa grupper får det sämre innebär det att andra får det bättre, så enkelt är det.

Det ingen av makthavarna talar om är den stora åderlåtningen av erfarenhet och kunskap som sker i migrationens kölvatten, när framtida återuppbyggnad måste ske i deras hemländer. Nej, invandrarna skall rädda vår framtida välfärd, trots att de flesta numera ser att motsatsen sker.
Vinsten av invandringen tillfaller bara ett fåtal, inte minst inom den skrupelfria flyktingindustrin.
Våra politiker ser sin karriär gynnas av landets humanitet och får beröm från de främsta inom FN, EU samt av inflytelserika, globala och finansiella aktörer. Den egna befolkningen struntar man i.

Vad politikerna inte talar om är att svensk flyktingpolitik består av ett stort demokratiunderskott. Riksdagen har utan debatt och utan konsekvensanalys bara klubbat i genom att Sverige skulle förvandlas till ett mångkulturellt samhälle, redan från 1975 och framåt.

Min bror, långtradarchaufför med över 40 år bakom ratten kan berätta om hur den fria rörligheten har gjort arbetare från andra länder rotlösa, försämrat svenska chaufförers arbetsvillkor, dumpat löner, givet ökad stress och om åkerier som gör konkurs om de inte utnyttjar utländska chaufförer i dåliga bilar och med stora brister i erfarenhet av svenska vägar.
Men dessa petitesser är inget som oroar dagens unga karriärpolitiker. Oron är däremot stor om kraven på omröstning till EU medlemskapet ökar i styrka efter det förfärliga Brexit. Hjälp vad gör vi då?