”Den ena handen vet inte vad den andra gör”, verkar vara resultatet av regeringens politik, eller snarare brist på sådan.
Sjuktalens ökning > 2010 oroar regeringen, förmodligen inser ministrarna att något måste göras, helst något som framhäver den rödgröna ideologin, som att stoppa den bortre gränsen för sjukskrivning.
Eftersom det inte var så lyckat, kom troligen något ljushuvud bland ministrarna på, att vi vältrar över 25 % av sjukpenningskostnaden efter 90 dagar på arbetsgivaren.
Att studera fakta och titta i backspegeln efter tidigare reformers utfall är inte den rödgröna regeringens starka sida, för här är det ideologin som måste gynnas.
Medfinansieringen för arbetsgivaren som infördes under 2005 var utan effekt vid senare utvärdering.
Däremot fick alliansen införande av en bortre tidsgräns för sjukskrivningar positiv effekt på sjuktalens minskning, men negativ på socialdemokratins ideologi.
Fakta beträffande sjukskrivning är att det är offentlig sektor med kvinnor i spetsen som står för den största ökningen, där de psykosociala diagnoserna numera ligger i topp.
Dagens 10,1 sjukdagar/person och år vill regeringen minska till nio. Detta mål är redan uppfyllt på den privata sidan.
Socialförsäkringsminister Annika Strandhall talar inte längre om ”medfinansiering” utan någon käck konsultgosse har väl viskat ”hälsovinster” i henne öra, trots att den utlovade skattesänkningen för friskare personal inte på långa vägar kommer att täcka dessa merkostnader, för främst de små och medelstora företagen, där de nya jobben skall skapas.
Flertalet långtidssjukskrivningar beror inte på ”arbetsgivarens alla farliga arbetsplatser” som var mantrat under 80 – och 90-talen. Det handlar ofta om ärftliga och kroniska sjukdomar.
Jag kan inte se någon hälsovinst eller minskning av långtidssjukskrivningen för den som har cancer eller lider av andra kroniska sjukdomar, som sakta kan försämras med tiden.
Det glättiga och det mer positiva ordet ”hälsovinst” framstår mer som ett hån mot oss som är drabbade.
Detta förslag kommer bara att leda till ökad selektering på arbetsmarknaden, med diskriminerande bortsortering av arbetssökande som tillhör riskgrupper.
Ålder, övervikt, ärftliga sjukdomar, tidigare sjukhistoria och farlig fritid blir varningsflagg för arbetsgivaren och betydligt mer tid måste ägnas åt bakgrundskontroll.
Min erfarenhet, efter drygt 40 år, som sjukgymnast är att många hårt drabbade patienter är mycket duktiga arbetstagare med hög arbetsmoral trots sina skavanker.
Vi är vana att bita ihop och gnäller inte över minsta krämpa och är inte hemma på måndag efter en festlig helg.
Under slutet av 80-talet tjänstgjorde jag under några år som sjukgymnast på en vårdcentral, efter många års arbete med förlamade patienter inom rehabilitering för personer med neurologiska skador eller sjukdomar.
Chocken blev mycket stor.
Jag lärde mig snabbt att en avbruten rygg gnäller mindre och kämpar betydligt mer än en spänd för att åter komma tillbaka i arbete.
Jag lärde mig också snabbt att det fanns betydligt fler och farligare olämpligheter än arbetsgivarens arbetsplatser.
Olämplig ekonomi, olämpligt missbruk, olämpliga tonårsungar, olämplig make/maka, olämplig kondition, olämplig fritid osv, men då som nu var det skygglappar som gällde för makthavarna.
Orsaken till de skenande sjuktalen var att regeringen ville frisera arbetslöshetsstatistiken genom att sortera bort lågpresterade från arbetsmarknaden, främst genom förtidspension.
Tack vare symbiosen mellan politiker, facket och sjukvården lyckades de en tid med detta konststycke, men sedan föll detta korthus ihop av egen orimlighet och tyngd.
Utländska medier ifrågasatte hur Sverige med världens bästa arbetsmiljö, kunde ha de högsta sjuktalen? De skattefinansierade bidragen var inlåsningseffekt precis som för invandrarna i dag.
Vad de helt förnekade var att alla sjukskrivna inte ville rehabiliteras och vad de lika envist förnekar i dag, är att alla invandrare inte vill integreras. Lathet och smarthet är okända begrepp på Rosenbad, trots att politiker och fackpampar inte tillhört de rappaste på arbetsgolvet.
Min misstanke är att regeringen nu är desperata i sin jakt på pengar till massinvandringen, för att vara bäst i den humanitära klassen inom EU är mycket kostsamt.
Kanske måste mer pengar fram till det mycket generösa studiestödet på 9.100 kr/månad för invandrare och nyanlända som står längst bort från arbetsmarknaden, vilket de flesta gör. Studenter får däremot nöja sig med en 1000 lapp i bidragsdel från CNS.
”I Sverige får man bidrag, behöver inte arbeta” var en vanlig kommentar från utlandsfödda patienter med undermålig skolgång, under de tio år då jag ansvarade för länets postpoliomottagning.
För att vara riktigt säker på att inga svenskfödda kan komma i fråga så har regeringen bestämt att den sökande till denna givmildhet skall ha varit arbetslös under minst 6 månader och ha bristfällig skolgång helst utan både högstadie- och gymnasieutbildning. (I Sverige är grundskola med högstadiet obligatoriskt, men ej gymnasiet)
”Många invandrare är ju så fattiga”, sa kunskaps- och gymnasieminister Aida Hadzialik när hon äntligen höjde rösten. ”Bidraget behövs som morot för att locka outbildade invandrare till studier.”
Att det finns många andra som är fattiga och blir allt fattigare i landet finns inte på agendan.
Enligt pensionsåldersutredningen har fattigdomen tredubblats hos pensionärer > 75 år från 1975-2014. Det finns inga pengar till att hjälpa pensionärerna sa finansminister Magdalena Andersson nyligen. Dagen efter skjutsade hon in 18 miljarder extra till migrationsverket som jobbar på löpande räkning, nu följt av 60 nya miljarder…
Förmodligen har vår kunskaps-och gymnasieminister aldrig tagit del av den resultatlösa miljardrullningen för reformerna med etableringslotsar, coacher och SFI bonus.
Med tanke på att alltför många invandrare är analfabeter eller har ringa skolgång, så lär det nog dröja innan de kommer fram till högskolenivå, men syftet är väl nu som tidigare att enbart frisera deras trista arbetslöshetsstatistik. Argumentet om arbetsgivarens motvilja mot krångliga efternamn börjar nu bli väl genomskinligt, precis som de farliga arbetsplatserna.
Kanske börjar nu den humanitära stormaktens makthavare, att skruva på sig när 70 % av väljarna enligt Demoskops undersökning anser att invandringen är och varit för stor.
Att Sverige är sämst på integrering och har minst okvalificerade jobb inom hela EU enligt OECD, verkar heller inte bita på ministrarna.
Generositet och givmildhet kostar och innebär snålhet och åderlåtning mot andra, men att sätta sprätt på andras pengar är ju socialismens bärande idé.
Jag vet för jag var med under 68-års studentrörelse, men nyktrade till redan 1975, när forskning på det föraktade NASA om litiumceller/månraketsbränsle räddade livet på min hjärtsjuka dotter. Då förstod jag att allt hänger samman. Inget är svart eller vitt utan snarare grått, för sanningen är mer besk än söt.
Vi är många som upptäckt att politikernas floskler om framtida lönsamhet med massinvandringen aldrig kommer att realiseras, det är främst ett medel för den politiska karriären.