Signaturen ”Nisse” skriver i denna gästkrönika om sin röda ungdom.

Vi är nog många som känner igen oss från vår röda ungdom. I dag är både ”Luther” och ”Jante” borta. Att arbeta och göra rätt för sig och inte förhäva sig har gått över i sin motsats, när staten skapade bidragssamhället. Där har de smartaste och lataste gjort karriär, till skillnad från de som verkligen behöver hjälp. Gamla svälter, fattigpensionärerna ökar för varje månad, svårt sjuka barn blir utan assistenthjälp osv i all oändlighet.

Nu över till ”Nisses” krönika. 

”Onda och Goda

I min röda ungdom på 1940/50-talet sågs högern som vårt diametralt motsatta läger. Det var där som kapitalismens och andra orättvisors värsta försvarare höll till. De var de onda. Vi socialister var de goda. Flera decennier senare ser vi att en hel del ”rödingar” gillar SD, åtminstone partiellt. Många funderar nog över, hur en sådan förvandling kunnat äga rum.

Omvärldens och partiernas förvandling

Det finns säkert flera svar. En förklaring kan vara, att det inte är de röda som i första hand har förvandlats. Det är partierna, eller rättare sagt: högern var inte så svart som våra ledare gjorde gällande. Exempelvis, så var den gamla högern, alltså långt innan den bytte namn till moderaterna, starka motståndare till kapitalismen, precis som de röda var. Den gamla högern sägs ha hyllat det småskaliga lågenergisamhället. Där hade vi tydligen även vårt första miljöparti. Med generationsväxlingen kom partiet att bli nyliberalt, därmed fjärmat sig från de gamla idealen. Vi i vänsterlägret hyllade även nationalismen. Endast en god nationalist kan bli en god internationalist, sa man på den tiden. Vi erkände alltså alla folks rätt till revir, alltså nationsgränser. Dagens vänster vill ha globalism, vilket är något annat, och några vill dessutom slopa nationsgränserna.

Sverigedemokraterna

När så Sverigedemokraterna, efter en del reningsbad, kom att framstå som ett mittenparti och arvtagare till ”folkhemstanken”, blev steget till SD ganska kort. Det verkar också som att detta ”röda” tillskott har överseende med SD:s vurm för monarkin. Arbetarrörelsen hade ju en republikansk syn på statsskicket. Ingen statschef skulle kunna bli utsedd i den kungliga sängkammaren. Den posten skulle tillsättas genom normal demokratisk valprocess. Men ett levande parti är i sig en process, där tankar hela tiden förhoppningsvis förädlas.”

————————————————————————————————————————-

Kommentar

– Under 50-talet fanns spår av den gamla kapitalismen kvar i min barndoms brukssamhälle.  Där var disponenten omtyckt av arbetarna, precis som kungen och midsommarfesten. Vi ungar kunde tjäna en slant på sommaren genom att plocka bräder på sågen, sätta plantor i skogen eller jobba på torvmossen.

Jobb som sannolikt i dag skulle ratas av många unga, som fått för mycket gratis, utan ansträngning.

-För att inte tala om alla ensamkommande, där samhället ständigt slår nya curlingrekord. Gratis Iphone, cyklar, bad-festival besök etc och så tror våra politiker att de sedan vill ta ett låglönejobb!

-Nu har Jan Björklund höjt sin stämma och de ensamma männen från Afghanistan måste få stanna och han förfasar sig över Migrationsverks bedömning.

-Statsministern förfasar sig över Polen som vägrar ta emot sin kvoflyktigdel. jag hoppas de har modet att fortsätta trotsa EU.

– Tanken på att Mona Sahlin hade kunnat bli statschef, gör att jag ändå föredrar avkomman från den kungliga sängkammaren. Av två onda ting väljer jag det minst onda.