” Sverige har blivit ett land besatt av jakten på snabba cash och ett paradis för de superrika. Det menar den prisbelönta ekonomijournalisten Anderas Cervanka, som är aktuell med boken ”Girig-Sverige”, skriver journalisten Kristina Lindqvist i DN den 24 april.

Här är en bok recension av många från https://www.nok.se/titlar/allmanlitteratur-sakprosa/girig-sverige/

”Bostadspriser som rusar mest i västvärlden. Hundratusentals svenskar som kastar sig in på börsen. En före detta socialdemokratisk statsminister som blir god för 100 miljoner kronor efter politiken. Ett tidigare kommunalråd som tjänar åtta miljarder på fem år. Över 330 nya miljardärer inom loppet av 24 månader.
Sverige var länge känt som ett av världens mest jämlika länder. Men de senaste decennierna har något skett. Klyftan mellan de superförmögna och resten av befolkningen har ökat snabbt. Andelen av ekonomin som ägs av den rikaste promillen är högre än i USA, och Sverige har fler dollarmiljardärer än Japan och Brasilien. Sverige är ett land där skatten på arbete tillhör jordens högsta, men där tillgångar beskattas betydligt lägre än i många andra länder. Det är ett land där det 2021 råder bostadsfeber, börsfeber och kryptofeber. Samtidigt. Där jakten på snabba pengar blivit en ny folkrörelse. 1996 fanns det 28 miljardärer i Sverige. Idag är de 542. Tillsammans har de blivit 30 gånger rikare på 25 år. Samtidigt är andelen svenska hushåll med låg ekonomisk standard den högsta någonsin.”

Borde inte politiker se detta samband, om några få har för mycket, så måste andra ha för lite.

Denna utveckling att ta från de fattiga och ge till de rika ingår tyvärr inte i Sverigebilden.

I Östgöta Correspondenten tar Maria Kustvik upp samma tema, i sin krönika den 2 maj, men här är utgångspunkten hur de skenande bostadspriserna har ökat klyftan mellan de superrika och resten av befolkningen. Fokus ligger mest på invandrardominerade förorter, som Ryd och Skäggetorp i Linköping och riskerar att ge ytterligare en bortförklaring till muslimsk vrede som nu riktas mot polisen. Jämförelse med den uteblivna vreden från andra fattiga hyresgäster görs inte, eftersom det lika värdet inte får solkas. Jag var en fattig hyresgäst som ensamstående, heltidsarbetande mor med låg lön, när mina flickor var små och utan VAB dagar var det bara att bita ihop. Vi bodde i Ryd en numera invandrartät stats del i Linköping. Någon vrede fanns varken hos mig eller mina grannar, inte förrän andelen invandrare ökade och vi som kunde flyttade därifrån.

Cervanka presenterar siffror, räntesatser, skulder och påpekar att det i hela världen bara finns 11 länder som är mer ojämlika än Sverige. Skatt på arbete är skyhög, på ett ISK konto är den däremot mycket låg, men den största boven är skenande priser på bostadsmarknaden, som skapat segregation. Men här tycker jag boken ger sig ut på tunt vatten, för här finns risk att den utbredda kriminaliteten bland invandrare relativiseras med bostadssegregation. Vilket passar regeringen utmärkt som alibi för att pungslå alla andra som arbetar, sköter sig och betalar skatt för nya meningslösa projekt i förorten. De mest skattetyngda är vanligt folk, som inte tillhör en välmående övre medelklass i villor med stora avdragsmöjligheter.

Själv ser jag riksbankschefernas skuld i det hela, eftersom de främst vill skydda sina egna tillgångar och den politiska elitens genom en penningpolitik som skapat rally på börsen, som till slut fått inflationen att skena med den ökade penningmängden, vilket tvingat Fed med Ingves kollegor att höja räntan.

Alla experter hojtar nu om att arbetarna måste ligga lågt med sina lönekrav för att inte spä på inflationen.

Konstigt att det i alla sammanhang, när det går åt fanders, då ersätts ego-jagen av ett solidariskt vi från de som orsakat att varukorgen blir allt dyrare. Inkompetenta politiker fortsätter som förut, eftersom de som ingår i regeringen gemensamt har stoppat återinförande av tjänstemannaansvaret.

Cervanka tar upp politikers hämningslösa privatiseringsiver med att slumpa bort våra gemensamma tillgångar för reapriser, som inte ligger långt efter hur ryska oligarker blev sanslöst rika under och efter Sovjetunionens fall, men den jämförelsen görs inte i reportagen.

Det var Reinfeldt som samtidigt med sin öppna hjärtans politik skapade landets reabutik, med början i Täby. Socialdemokraterna har inte lyft ett finger under alla år vid makten, för att stoppa realisationen på våra gemensamma tillgångar till privatisten och sålt ut landets tillgångar till rika globalister. Detta har ägt rum inom hela välfärdsindustrin och på bostadsmarknaden, där hejdlös omvandling av hyresrätter till bostadsrätter har skett med samtidig utförsäljning av miljonprogrammen. När en hyresgäst flyttar görs renovering och hyran kan chockhöjas, vilket Uppdrag Granskning redogjort för. Därför ökar bostadsbidragen och skatterna måste höjas främst för vanligt folk utan avdragsmöjligheter, jämlikt och bra enligt sossarnas nya ideologi.
Där politiker som Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Göran Persson, Björn Rosengren och Per Nuder är medskyldiga oavsett deras hemvist under deras politiker år.

”Idag tillhör denna kvintett Sveriges 0,5 procent rikaste och är själva stora vinnare på utvecklingen” konstaterar Cervanka.

Därför är mitt förakt inte störst mot klipparna i Reinfeldts gäng, utan mot socialdemokraterna som sakta svikit sina ideal och inte gjort ett smack för att ta tillbaka stöldgodset i privatiseringsvurmarnas reabutiker under alla sina år vid makten. Deras gränslösa hyckleri om att vända på alla stenar, det som är bäst för Sverige och låtsas bekämpa orättvisor genom ta från de rika, när de i själva verket tar från de fattiga och ger till de besuttna, som de själva tillhör är rekord i falskhet. Dessutom är riksdagens samtliga politiker små doa flickor till maffiaelitens globala orkester, vars notblad styr både EU och FN.

Bokens slutsats kan nog flertalet av oss hålla med om ”Ekonomi är ett vapen. Det mest potenta vapnet vi har, förutom kärnvapen”