Ett brev betyder så mycket, men inte för Kungliga Vetenskapsakademin.
Gustav är med i knattelaget för fotboll, men hans pappa Mikael ilsknade till på en föräldraträff, när en ledare greps av vänsterns nostalgi vid allsång, då ”I natt jag drömde” skulle sjungas.
”I NATT JAG DRÖMDE NÅGOT SOM
I natt jag drömde, något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord, och alla krig var slut.
Jag drömde om en jätte sal, där stadsmän satt I rad
Så skrev de på ett konvolut, och reste sig och sa:
”Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär.
Och ingen känner längre till, det ordet militär”
På gatorna gick folk omkring och drog från krog till krog.
Och alla drack varandra till, och dansade och log.
I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut.
Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut.”
”Som inledning till sången yttrade Du: ”Krig och våld skall inte bekämpas med vapen utan med kärlek. Så jobbar vi här”. Då sade pappan som satt vid sidan om mig: ”Min far var med i Bosnien. Han tog livet av sig för tre år sedan. Ratko Mladic bekämpar man inte med kärlek.” Sedan reste han sig och gick. Jag såg att du noterade det. När sången började gick jag också…”
Idag är hela etablissemanget känslostyrt, för känslor fångas direkt upp i hjärnans amygdala utan att passera hjärnbarkens förnuftsfilter. Journalisterna försöker ständigt stimulera känslohjärnan, där mottagligheten hos majoriteten kvinnor är alltför stor.
Men vad värre är, är att vänstereliten är ännu mer drabbade, när inget annat återstår.
Nu snyftas det över IS mördare och dess kvinnliga assistenter, som nu vill komma hem och vila upp sig i bidragsparadiset. De som gör motstånd mot denna godhet betraktas som själlösa och mycket fula fiskar. Bortglömt är IS bestialiska gärningar, med långsam dränkning, korsfästelser, avhuggna huvuden, levande begravningar, där ingen skillnad gjorts på ”otrogna” vuxna och deras barn. Här ropade ingen miljöpartist ”…men de är ju barn…” som deras språkrör gjorde, när ensamkommande barns ålder började att ifrågasättas. Det strängaste straff som den humanitära stormakten hitintills utdömt är frivilliga samtal hos någon snäll socialtant, så är det klart. Allt medan kristna förföljs, torteras och mördas i främst Mellanöstern, men här verkar vänsterns känslosnyft ha fått ett abrupt slut.
Jag håller helt med Mohammed Omar i ”Det Goda Samhället”, när han skriver ”Låt jihadisterna stanna där de är.” Men det gör inte Malena Rembe, tidigare chefsanalytiker för kontraterrorism på Säpo.
”Tänk om vi inte tar hem jihadisterna till Sverige, då kan de skada folk där” skriver hon i Dagens Industri.
Att svenskar riskerar att skadas och mördas i terrordåd är henne likgiltigt.
Skyddad identitet för dessa ”ångerfulla” mördare är inga problem, jämfört med sönderslagna kvinnor och hedersförtryckta unga. Vidrigheter bakom skolbänkar tomma rör inte MeToo:s kvinnor i ryggen, vars minne endast klarnar över påstådda våldtäkter långt tillbaka i tiden. Straff, kommer inte på fråga och förlorat medborgarskap, huv så hemskt…för vänsterns tolkning av mänskliga rättigheter gäller främst för dessa omänskliga mördare.
Jag kan bara konstatera att kittet i vänsterns ideologi är betydligt starkare än verkligheten. När fakta, förnuft, berättelser, statistik mm motsäger den, då återstår bara känslor med en överstimulerad amygdala, som tack och lov allt fler medborgare lösgjort sig ifrån.
Källor
–https://kkrva.se/det-kom-ett-brev/
–https://detgodasamhallet.com/2020/02/10/mohamed-omar-lat-jihadisterna-stanna-dar-de-ar/#more-22220