Sara Lövestam är författare och en omtyckt ”språkpolis” både med böcker och krönikor i SvD.

Hon har nu fått livmoderhalscancer i tredje stadiet, vilket enligt en studie i USA ger henne 47 procents chans att leva fem år till.  Hon skriver om det ofattbara I en personlig essä, där skillnaden mellan framtidsmöjligheterna är så avgrundsdjup.

https://www.svd.se/jag-ar-sa-ovan-vid-att-vara-dod

Hon skriver; ”……..Man kan inte leva till 47 procent. Antingen lever man fullständigt eller inte alls. Det är ett av problemen med att tackla informationen att man kanske dör, att skillnaden mellan ens framtidsmöjligheter är så avgrundsdjup. Jag kanske blir en 90-årig tant som en gång hade cancer. Jag kanske dör innan jag fyller 42…..”

Efter inspelning av en video inför lanseringen av hennes nya bok ”Ljudet av fötter” är det dags för första cellgiftsdosen.

”…...Nästa dag ligger jag på Danderyds sjukhus tillfälliga onkologiavdelning för att tanka kroppen full av cellgifter – eller cytostatika som läkarna vill att jag kallar det, med motiveringen ”det är inte gift”. (Som en som fått det i kroppen kan jag meddela att det känns misstänkt mycket som gift.) Sköterskan, som sätter nålen i min arm och arrangerar påsarna vars innehåll ska droppa in i mig, skrattar till när en av slangarna snor sig om droppställningen. Déjà vu. Skilda världar.….”

Denna förminskning av det giftiga och onda kanske är vårdens strategi för att hålla lidandet i från sig?

Lidande skall helst vara lagom för att omgivningen skall orka hantera det. Ett stort lidande värjer vi oss för, det nästan provocerar fram avståndstagande eller förminskas av de som står kvar.

”Fråga mig inte hur jag mår, så slipper jag trösta Dig” sa en ung patient med svår MS, som nu också hade fått en hjärntumör.

Jag minns själv dessa förmildrande kommentarer från både vård och omgivning, när jag för 20 år sedan diagnosticerades med en liten malign tumör i höger lunga, som först misstänktes vara en lungemboli efter SLE utlöst förmaksflimmer, som jag egentligen är mycket tacksam över. För utan detta så hade röntgen undersökningar av lungor aldrig gjorts och tumören hade i tysthet kunnat växa sig stor. Nu kunde den opereras bort i sin linda innan den gav metastaser, men detta innan vet man inte förrän långt efteråt och under tiden går livet vidare, trots att det är delat i två; innan och efteråt.

Vad jag då förstod var att man inte kan förstå något lidande på riktigt som man själv inte har upplevt. Visst finns böcker, erfarenheter från drabbade, men falskt pladder kommer ofta från de som inget vet, inget förstår, precis som från godhetstörstande inom PK-eliten.

Att bara hålla tyst, sitta kvar och lyssna och inte svika (med falsk tröst om ljus i tunnlar och gryningsljus efter nattens mörker…) kan ge handtag om sorgen, så den blir lite mindre tung att bära. Sorgen, vreden och ilskan måste få lika stor plats som hoppet.

Sara Lövestam skriver med ord som fastnar;

”……När jag dör är det slut på den här människans handlingar. Alla andra lever vidare, mina närmaste hanterar min död, någon uppdaterar min wikipediasida med ett dödsdatum. Jag är så van vid att vara bland dessa levande. Jag är, precis som ni, så ovan vid att vara död. Och om jag nu skulle stå inför döden har jag inga förebilder att prata med.
Majoriteten av alla människor som någonsin funnits är döda, men det går inte att fråga dem vad som väntar….”

Här minns jag hur Harriet Löwenhjelm (1887-1918) ställde samma fråga i några rader som fastnat i minnet, från boken ”Dikter” som gavs ut efter hennes död.

” I natt ska jag dö. – Det flämtar en låga.
Det sitter en vän och håller min hand.
I natt skall jag dö. – Vem, vem skall jag fråga,
vart skall jag resa – till vilket land?
I natt skall jag dö. – Och hur skall jag våga?”

Bästa trösten kom från signaturen Göran i en kommentar på Löwestams blogg efter publicering av hennes text. Han skrev bara; Allt är ändå så konstigt!

Trots livets konstigheter, så får vi leva ändå och försöka förvalta Vilhelm Mobergs ord från boken ”Din stund på jorden”

”…Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.