Ni har hört det förut, när vänsterns förespråkare motiverar ökade skatter, för att rädda vården, skolan och omsorgen.
Nu står fastighetsskatten i dörren och i vanlig ordning har socialdemokraterna en kluven tunga. Nej, säger Löfven, ja säger tunga S-distrikt (Stockholm, Skåne, Jönköping) men statsministerns nej brukar bli ett ja, eftersom den humanitära stormakten måste finansieras.

Detta inlägg från Julius Soref, gediget underbyggt med fakta, är en replik till en av förespråkarna för återinförande av landets mest avskydda skatt.

https://www.svd.se/utan-fastighetsskatt-far-vi-mer-skadliga-skatter

”Om fastighetskatten, igen!

Åsa Hansson, docent i national och skatteekonomi vid Lunds universitet i SvD den 7:e  maj basunerar ” att frågan om en reform av fastighetsskatten är politisk död är olycklig”, tydligen därför att: ” alternativet till att inte beskatta fastigheter är att beskatta något annat”.

Beskattnings frågor är ett mångfacetterat ämne och har frånsett merkantila delen även en moralisk/filosofisk del. Personliga valfriheten är omvänd proportionellt till höjden av beskattning.

Att hög beskattning på arbete, så som ÅH anser kan påverka sysselsättningen är en del av situationen. Det kan påverka viljan att arbeta, men knappast ledet till, så som docenten skriver, att  ”det blir färre som har ett jobb att gå till.”

Snarare missar en arbetstagare ett jobb om han inte har råd med bostadens kostnad och utan bostad är det svårt att stå till arbetsmarknadens förfogande.  Fastighetsskatten fördrev förvisso många från hem och härd. Det tål att noteras att då förespråkare av fastighetsskatt tar till orda talas det högt om fastigheter gärna om fashionabla sådana och förtigs att skatten drabbar alla som äger en bostad.                     Inkomstskatter oavsett nivå baseras på inkomst. Fastighetsägandet för de flesta i Sverige är eget boende. Det genererar inte löpande inkomst utan kräver snarare löpande utgifter för underhåll. 

En skatt på bostadsägande är i princip förmögenhets skatt.

Dålig erfarenhet med den skatten ledde till dess avskaffande.  Liksom med kommunala skatteutjämningen betalades merparten av fastighetskatten av invånarna i vissa kommuner. Malmö som baserar stor del av sin ekonomi på inkomster från utjämningen har inte gjort betydande insatser att sanera sin ekonomi.

Pläderar Åsa Hansson indirekt för mer bidrag till Malmö?    
Å H skriver vidare att: ”Vi tar mindre ut i fastighetsskatt än andra länder”.                             Det stämmer inte ty fastighetsskatt i andra länder ersätter det som i Sverige är kommunala skatten. I Sverige betalar vi kommunal skatt och fastighetsavgift.    
Ståndpunkten att ”en skatt på fastigheter drabbar fastighetsägare som i många fall blivit rika på sina fastigheter (i många fall stenrika) ofta utan egen ansträngning” är populism.

Värdet av egna boendet är ingen disponibel inkomst. Värdet på egna huset må vara i miljon klassen, men det kan ändå bli svårt att köpa mjölk till barnen om lönen är skral. Så det starkaste argumentet mot fastighetsskatten och det som gör den vidrig är att den inte tar hänsyn till betalningsförmågan.    

 Att priserna på fastigheter och bostadsrätter har ökat och på vissa hål bokstavligen exploderat är följd av politiska beslut.  

Med ändring av skattereglerna i samband med fastighetsförsäljning och ökning av vinstskattesatsen med 10 % lades en våt filt över rörligheten på bostadsmarknaden.
Med de nya skattereglerna blev det direkt helt olönsamt att byta bostad.             

Den 27 dec. 2013 skrev SvD att ”144,000 bostadsägare i Stockholm vill flytta från nuvarande, ofta större boende till mindre, men gör det inte p.g.a. sättet att beräkna vinsten”.

I februari samma år skrev ledarskribenten Maria Ludvigsson ” Bostäder finns men det lönar sig inte att flytta”. VD för Stockholm Handelskammare, Maria Rankka i samma tidning bedömde vinstskatten efter fastighetsförsäljning som ”hinder för rörligheten på bostadsmarknaden”.  

 Saken är enkel – ekonomiska lagen om utbud och efterfrågan är orubblig och existerar oavsett vad politiker eller tyckare anser.

Att medeltiden för småhus innehav i Sverige är 38 år förvärrar saken då lejonparten av vinsten efter försäljning är inflationsvinst som beskattas hårt. ( 22 % är ganska nära till ¼ del av summan). Sedan måste säljaren söka ny bostad på en inflaterad marknad. Att flytta från ett stort boende till mindre blir dålig affär. Vissa saker var bättre förut och då fanns avdrag på vinsten beroende på innehavets längd. Det underlättade bostads byten.                                                                                                    

Skatt är inte bara fråga om pengar. Det finns även en moralisk dimension. Ökad beskattning av boendet leder till att pensionärer och lägre medelklassare marginaliseras ekonomisk därför att deras bostäder kan tas som gissla för att klämma fram mer slantar som inte så sällan finansierar projekt som inte har med statens grundläggande åligganden att göra. En bättre väg att gå för att stabilisera statens ekonomi är att inkomster och utgifter balanseras.

 Våra politiker verkar vara duktiga på att lägga ekonomiska bördor på oss undersåtar och motiverar saken med mantrat om vård och omsorg.                         

Visst finns det ett samhällskontrakt och samhällsservice måste bekostas, men i dagens samhälle finns en stor obalans och slagsida mot slöseri med skattemedel.

Sverige har en ständigt växande statsapparat. Det är lika märkligt som orimligt att skola/vård får 28 % av stats-budgeten 2020 och s.k. offentlig förvaltning 14 %!  Sverige har 448 myndigheter. Kostnaderna för lokaler, utrustning och löner är gigantiska. Istället att minska överflödet är vi på väg att skapa nya myndigheter.           Det finns 35,000 s.k. frivilliga icke statliga organisationer som uppbär ändå statliga subventioner och på så sätt är slukhål för skattepengar. Enligt statistik för offentlig upphandling fick de hisnande bidragssummorna på 21.7 miljarder sek år 2017. Regeringskansliet sysselsätter 4,700 individer. Risken att de trampar på varandra bedömer jag som stor.                                                                                                                         Explosionen av offentliga sektorn är gigantisk och åren 1950 – 2005 skapades alla arbetstillfällen inom den sektorn. Antalet chefer, handläggare, administratörer mm i sjukvården under perioden 2010 -2017 ökade med 35.8 % medan antalet läkare med 15.75 % . Endast 25 % av befolkningen har en sysselsättning som ger netto till samhället.                                                              

Arbetsförmedlingen redovisning visar att år 2019 var kostnaden för subventionerade anställningar drygt 23 miljarder. Ingen har sett att det har påverkat arbetslösheten.  I år är utanförskapet i Sverige nu så stort att det ”motsvarar cirka 800,000 personer på heltid borta från arbetsmarknaden. Den totala kostnaden för detta är drygt 270 miljarder kronor per år.  Det är en samhällskostnad som omöjliggör många andra välfärdssatsningar.”   (DN 08  05-2021).  

 Invandringspolitiken bedrivs utan tanke på ekonomiska konsekvenser.

Skatteuttaget får inte förvandlas från en nödvändighet för upprätthållandet av samhällskontraktet till en ok som kväver ekonomin och driver människor bort från deras hem. Balansering med renodling av statens åtaganden och besparingar i för välfärdssystemets ovidkommande verksamhet måste komma till stånd.  Här har ekonomer och politiker mycket att bita i.

 Julius Soreff, Docent. Lidingö 2021 05 09″