Vad kan vara bättre sammanfattning av Sveriges flyktingpolitik från Olof Palmes dagar fram till slutet av detta år, än Håkan Karlbergs imponerande sammanfattning med ansedda källor. Artikeln har publicerats på Arnstbergs&Sandelins blogg ”Invandring och Mörkläggning” den 18 december.

………………………………………………………………………………………….

”I dag är återigen Håkan Karlberg gästbloggare.

  Kritik mot invandringspolitiken var tydligen för Alliansen detsamma som rasism

2009 erkände Andrew Neather, före detta talskrivare åt Labourpolitiker som Tony Blair, Jack Straw och David Blunkett att massinvandringen var planerad – för att förändra hela landets befolkning, utan att berätta det för väljarna. Ett allvarligare angrepp på hela den demokratiska processen är svårt att föreställa sig. Syftet var att förneka det brittiska folket rätten att leva i ett samhälle som definieras av en gemensam historia, religion, lag, språk och traditioner. ”Ministers were nervous and reluctant to discuss such a move publicly for fear it would alienate its ”core working class vote”. As a result, the public argument for immigration concentrated instead on the economic benefits and need for more migrants.” Känns det igen?

Nima Gwolan Ali Pours reflektion efter TV-programmet Tvärvändningen; ”Jag kommer ihåg att alla partier förutom Sverigedemokraterna hade en tydlig politisk agenda för att skapa ett mångkulturellt samhälle. Och eftersom den svenska kulturen saknade vikt i ett sådant samhälle så skulle gränserna också öppnas. Invandringen var inte något problem eftersom vi ändå skulle få ett mångkulturellt samhälle där invandringen berikade Sverige. Det var ingen rädsla bland etablissemanget. Det fanns en tydlig avsikt att i grunden förändra Sverige.”

Sedan 2004 har nära 1,3 miljoner invandrare fått uppehållstillstånd i Sverige. T.o.m. 2021 väntas enligt Migrationsverket ytterligare 500.000 -700.000. Våra samhällssystem bågnar och är i många fall inte i stånd till förväntad service. Värst är polisen som inte längre klarar av sitt uppdrag inför en ökande grov brottslighet. Bostadsmarknaden och sjukvården är allvarligt hotade. Vad händer när de människor kommit, som Migrationsverket prognoserat t.o.m. 2021?

Om man summerar ett antal observationer gällande migrationspolitiken framträder ett tydligt mönster: önskan att skönmåla, vilseleda, mörklägga problem, ovilja till utvärdering, ignorera fakta, ovilja till debatt, ge illusion av att allt fungerar som det ska, repressalier för visselblåsare samt avsaknad av insikt om de förödande och irreparabla konsekvenserna. Politikerna ville inte ha någon debatt eller diskutera andra motiv än moraliska. Tragiskt nog har pressen och Public Service lämnat sin granskande roll i denna fråga utan spelat med.

Vittnesmål från riksdagsledamot (M) Jan Ericsson (Ericsson i Ubbhult 2017-11-02): ”Det jag upprörs mest över är alla moderater, både många av mina riksdagskollegor, moderater i regeringen, och ombud och debattörer på partistämmor, som tyst och stilla accepterade den ganska extrema politiken som trycktes på oss uppifrån (min markering), utan att protestera med ett enda ord och kräva förändringar. Och vi som luftade kritiska frågor blev ofta bryskt åthutade på alla nivåer.” Jan Ericsson i Aftonbladet 2012-05-21: ”I Sverige får man tydligen över huvudet taget inte prata om några som helst problem kopplade till invandringen.”

Detta förklarar varför, enligt Riksrevisionen, konsekvensanalys saknas eller är undermålig i 30-talet propositioner till Riksdagen under perioden 2005-14, under vilken mer än 1 miljon fick uppehållstillstånd. Invandringens positiva fördelar, ”berikningen”, bedömdes som så stora, att dessa övervägde eventuella negativa konsekvenser. Som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i intervju i danska Politiken: ”Det är min övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa.” Reinfeldts idé om ett ”modernt, spännande och dynamiskt samhälle”, uttryckt i valdebatten 2014, hade ett starkt grepp om den moderata och därmed också om Alliansens politik.

”Alla riktigt väl fungerande delar av den globala ekonomin präglas av mångfald och mångkulturalism”, säger Anders Borg i en lördagsintervju i Dagens Eko och fortsätter: ”Ett mångkulturellt samhälle är ett effektivt och starkt samhälle. Jag tycker det är en stor fördel att det har kommit tiotusentals människor från Syrien, Irak, Iran och Somalia. De bidrar till att göra Sverige bättre och till ett mer dynamiskt och spännande samhälle. Alla riktigt spännande samhällen vi ser, där man har hög grad av innovation och en hög grad av förändringskraft, de präglas av det.”

Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström i Kvartalartikeln ”Haveriet utan återvändo”; ”migrationskrisen sätter ramarna för svensk politik för decennier framöver, vårt samhälle kommer att förändras bestående”.  Inget av de för migrationspolitiken ansvariga partierna har gått till val för EU:s mest omfattande demografiska projekt. Sveriges regeringar har alltså genomfört en dramatiskt stor och irreparabel förändring av Sverige utan stöd av enmajoritet och i strid med regeringsformens paragraf 1 och 4, som föreskriver att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare.

Vilken logisk förklaring pekar detta mot, varför har politikerna drivit denna politik? Är det enligt Nima Gholam Ali Pours slutsats för att det fanns en tydlig avsikt att i grunden förändra Sverige eller är förklaringen att politikerna är helt handlingsförlamade inför den galopperande utveckling som regeringen Bildt startade 1991 under mottot en ”human flyktingpolitik”? Eller är förklaringen att politikerna av demografiska skäl med en topptung befolkningspyramid anser att pyramiden måste jämnas ut med unga människor från MENA-länderna?

Ingrid Björkman, en av de genom åren ledande debattörerna i migrationsfrågan, i den nyligen utgivna boken ”Priset”: ”Två frågor har följt mig sedan början av nittitalet. Den ena är: Varför har regering och riksdag drivit en invandringspolitik som varit så uppenbart förljugen och destruktiv för både utvandringsland och invandringsland? Den andra är: Varför har media och kulturelit så aggressivt försvarat denna politik? Den tredje är: Varför har folk inte i större utsträckning kunnat stå emot etablissemangets hjärntvätt? Varför denna förnekelse av verkligheten, varför detta motstånd mot kunskap och dokumenterade fakta?

 Efterhand började jag misstänka att det fanns en dold agenda. Att det inte handlade om att rädda flyktingar hade vi redan från början haft klart för oss. Men handlade det ens om att ta emot migranter? Var kanske avsikten i själva verket att genom okontrollerad massinvandring förändra Sverige demografiskt? Göra Sverige mångkulturellt? Men för detta hade politikerna ju inget mandat! Försökte de därför lura medborgarna att det var fråga om en ”human flyktingpolitik”? En sådan politik gick ju lätt att få stöd för – vem ville inte räknas till de goda? Vad har fått vår regering och riksdag att driva en politik som kan definieras som verklighetsfrämmande, odemokratisk och obegripligt ansvarslös?”

Kanske har vi förklaringen i det av en enig Riksdagen 1975 under regeringen Palme fattade grundläggande beslutet om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle, Proposition 1975:26? I riksdagsbeslutet drog man upp detaljerade riktlinjer för hur den mångkulturella politiken skulle bedrivas. Sedan har regeringen, oberoende av politisk färg, genomdrivit mängder av beslut, alla med samma mål; ett mångkulturellt samhälle. Den invandrarpolitiska kommittén fastslår i sitt betänkande (SOU:1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden) att ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”. Detta långsiktiga politiska mål kröntes med grundlagsändringen hösten 2010, som går ut på att Sverige ÄR ett mångkulturellt samhälle. Inga debatter hölls, inga medier rapporterade om eller problematiserade frågan. Beslutet fattades i stor enighet utan att svenska folket visste om det. (Ref. Mångkulturens historia i Sverige)

Mot bakgrund av mångkulturens historia i Sverige, pekar observationer gällande politikernas förhållning i migrationsfrågan bara åt ett håll: hos regering och Riksdag fanns av allt att döma en avsikt att, utan debatt och på samma sätt som i England, i grunden förändra Sverige – oklart hur de tänkte sig att detta rimmar med Sveriges väl.

Detta har de lyckats med, resultatet av denna oerhört ansvarslösa politik ser vi nu. Utanförskapet växer och med den laglösheten, polisen räcker inte till och otryggheten ökar, sjukvården liksom socialtjänsten och skolan är pressad, bostadsmarknaden är i obalans och har lokalt ersatts med en sovplatsmarknad, hög arbetslöshet hos invandrare, ansträngda statsfinanser., kommunernas ekonomi är hotad, ökande antisemitism, den sneda könsbalansen med 123 pojkar på 100 flickor i åldersspannet 15-19 år är en social bomb samt ökad sårbarhet vid kriser. Mest tragiskt är att äldrevården får ge bidrag till den ökade försörjningsbördan. Och situationen kommer ytterligare att förvärras, eftersom några hundratusental asylsökande enligt Migrationsverket är att vänta de närmaste åren.

Johan Forsell, riksdagsledamot och Moderaternas migrationspolitiske talesperson: ”Moderaterna borde ha förändrat och styrt upp flyktingpolitiken redan 2010-2014, hade varit bättre för M men framförallt för Sverige”. ”Det fanns många kloka tankar i vår moderata integrationsarbetsgrupp med Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och Tobias Billström redovisade i deras rapport 2008”, skriver Jan Ericsson. (Ericsson i Ubbhult 2017-11-02). Men tydligen tystades de kloka tankarna ned.

Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström: ”Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”

Det som av Alliansen var tänkt som ”berikande” håller på att utvecklas till en samhällskatastrof. Finns det en väg tillbaka eller åtminstone för att hejda utvecklingen? Kjell-Olof Feldt i intervju i SvD: ”Det bor åtminstone en halv miljon människor i Sverige som vi inte vet vad vi ska göra av. Vi vet inte hur de bor eller hur de försörjer sig. Jag vet inte hur de här människorna ska bära sig åt för att komma vidare. Det är en tickande bomb.” På frågan vad politiken kan göra svarar Feldt: ”Jag vet inte. Jag tror knappt att någon vet det. Man försöker hålla locket på.”

Den moderatledda Alliansen hade 8 år på sig att likt våra nordiska grannländer utveckla Sveriges invandringspolitik till en för vår befolkning och framtid ansvarsfull nivå. Istället blev resultatet, och mot folkets flertal, EU:s mest extrema och kravlösa politik. ”Ett haveri utan återvändo”, som Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström uttryckt det, ”de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera och vårt samhälle kommer att förändras bestående.”

Håkan Karlberg

Ps. I en kommentar den 19/12 skrev signaturen ”Staffan:” Här en helt lysande artikel som ytterligare förstärker bilden av ”det nya Sverige,” och det är bara att instämma! Ds.

2009 erkände Andrew Neather, före detta talskrivare åt Labourpolitiker som Tony Blair, Jack Straw och David Blunkett att massinvandringen var planerad – för att förändra hela landets befolkning, utan att berätta det för väljarna. Ett allvarligare angrepp på hela den demokratiska processen är svårt att föreställa sig. Syftet var att förneka det brittiska folket rätten att leva i ett samhälle som definieras av en gemensam historia, religion, lag, språk och traditioner. ”Ministers were nervous and reluctant to discuss such a move publicly for fear it would alienate its ”core working class vote”. As a result, the public argument for immigration concentrated instead on the economic benefits and need for more migrants.” Känns det igen?

Nima Gholam Ali Pours reflektion efter TV-programmet Tvärvändningen;

”Jag kommer ihåg att alla partier förutom Sverigedemokraterna hade en tydlig politisk agenda för att skapa ett mångkulturellt samhälle. Och eftersom den svenska kulturen saknade vikt i ett sådant samhälle så skulle gränserna också öppnas. Invandringen var inte något problem eftersom vi ändå skulle få ett mångkulturellt samhälle där invandringen berikade Sverige. Det var ingen rädsla bland etablissemanget. Det fanns en tydlig avsikt att i grunden förändra Sverige.”

Sedan millenieskiftet har drygt 1,5 miljoner invandrare fått uppehållstillstånd i Sverige. T.o.m. 2021 väntas enligt Migrationsverket ytterligare minst en halv miljon, främst anhöriga. Våra samhällssystem bågnar och är i många fall inte i stånd till förväntad service. Värst är polisen som inte längre klarar av sitt uppdrag inför en ökande grov brottslighet. Bostadsmarknaden och sjukvården är allvarligt hotade. Vad händer när de människor kommit, som Migrationsverket prognoserat t.o.m. 2021?

Om man summerar ett antal observationer gällande migrationspolitiken framträder ett tydligt mönster: önskan att skönmåla, vilseleda, mörklägga problem, ovilja till utvärdering, ignorera fakta, ovilja till debatt, ge illusion av att allt fungerar som det ska, repressalier för visselblåsare samt avsaknad av insikt om de förödande och irreparabla konsekvenserna. Politikerna ville inte ha någon debatt eller diskutera andra motiv än moraliska. Tragiskt nog har pressen och Public Service lämnat sin granskande roll i denna fråga och spelat med.

Vittnesmål från riksdagsledamot (M) Jan Ericsson (Ericsson i Ubbhult 2017-11-02): ”Det jag upprörs mest över är alla moderater, både många av mina riksdagskollegor, moderater i regeringen, och ombud och debattörer på partistämmor, som tyst och stilla accepterade den ganska extrema politiken som trycktes på oss uppifrån (min markering), utan att protestera med ett enda ord och kräva förändringar. Och vi som luftade kritiska frågor blev ofta bryskt åthutade på alla nivåer.” Jan Ericsson i Aftonbladet 2012-05-21: ”I Sverige får man tydligen över huvudet taget inte prata om några som helst problem kopplade till invandringen.”

Detta förklarar varför, enligt Riksrevisionen, konsekvensanalys saknas eller är undermålig i 30-talet propositioner till Riksdagen under perioden 2005 –14, under vilken närmare 1 miljon fick uppehållstillstånd. Invandringens positiva fördelar, ”berikningen”, bedömdes som så stora, att dessa övervägde eventuella negativa konsekvenser. Som Fredrik Reinfeldt uttryckte det i intervju i danska Politiken: ”Det är min övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa.” Reinfeldts idé om ett ”modernt, spännande och dynamiskt samhälle”, uttryckt i valdebatten 2014, hade ett starkt grepp om den moderata och därmed också om Alliansens politik.

Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mickael Sandström skriver i Kvartalartikeln ”Haveriet utan återvändo” att ”migrationskrisen sätter ramarna för svensk politik för decennier framöver, vårt samhälle kommer att förändras bestående”.  Inget av de för migrationspolitiken ansvariga partierna har gått till val för EU:s mest omfattande demografiska projekt. Sveriges regeringar har alltså genomfört en dramatiskt stor och irreparabel förändring av Sverige utan stöd av en majoritetoch i strid med regeringsformens paragraf 1 och 4, som föreskriver att all offentlig makt i Sverige utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare.

Vilken logisk förklaring pekar detta mot, varför har politikerna drivit denna politik? Är det enligt Nima Gholam Ali Pours slutsats för att det fanns en tydlig avsikt att i grunden förändra Sverige. Eller är förklaringen att politikerna är helt handlingsförlamade inför den galopperande utveckling som regeringen Bildt startade 1991 under mottot ”en human flyktingpolitik”? Eller är förklaringen att politikerna av demografiska skäl med en topptung befolkningspyramid anser att pyramiden måste jämnas ut med unga människor från MENA-länderna?

Ingrid Björkman, en av de genom åren ledande debattörerna i migrationsfrågan, i den nyligen utgivna boken ”Priset”(Debattförlaget):

”Två frågor har följt mig sedan början av nittitalet. Den ena är: Varför har regering och riksdag drivit en invandringspolitik som varit så uppenbart förljugen och destruktiv för både utvandringsland och invandringsland? Den andra är: Varför har media och kulturelit så aggressivt försvarat denna politik? Den tredje är: Varför har folk inte i större utsträckning kunnat stå emot etablissemangets hjärntvätt? Varför denna förnekelse av verkligheten, varför detta motstånd mot kunskap och dokumenterade fakta?

Efterhand började jag misstänka att det fanns en dold agenda. Att det inte handlade om att rädda flyktingar hade vi redan från början haft klart för oss. Men handlade det ens om att ta emot migranter? Var kanske avsikten i själva verket att genom okontrollerad massinvandring förändra Sverige demografiskt? Göra Sverige mångkulturellt? Men för detta hade politikerna ju inget mandat! Försökte de därför lura medborgarna att det var fråga om en ”human flyktingpolitik”? En sådan politik gick ju lätt att få stöd för – vem ville inte räknas till de goda? Vad har fått vår regering och riksdag att driva en politik som kan definieras som verklighetsfrämmande, odemokratisk och obegripligt ansvarslös?”

Kanske har vi förklaringen i det av en enig Riksdagen 1975 under regeringen Palme fattade grundläggande beslutet om att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle, Proposition 1975:26? I riksdagsbeslutet drog man upp detaljerade riktlinjer för hur den mångkulturella politiken skulle bedrivas. Sedan har regeringen, oberoende av politisk färg, genomdrivit mängder av beslut, alla med samma mål; ett mångkulturellt samhälle. Den invandrarpolitiska kommittén fastslår i sitt betänkande (SOU:1996:55 Sverige, framtiden och mångfalden) att ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”. Detta långsiktiga politiska mål kröntes med grundlagsändringen hösten 2010, som går ut på att Sverige är ett mångkulturellt samhälle. Inga debatter hölls, inga medier rapporterade om eller problematiserade frågan. Beslutet fattades i stor enighet utan att svenska folket visste om det. (Ref. Mångkulturens historia i Sverige)

Mot bakgrund av mångkulturens historia i Sverige, pekar observationer gällande politikernas förhållning i migrationsfrågan bara åt ett håll: hos regering och Riksdag fanns av allt att döma en avsikt att, utan debatt och på samma sätt som i England, i grunden förändra Sverige – oklart hur de tänkte sig att detta rimmar med Sveriges väl.

Detta har de lyckats med, resultatet av denna oerhört ansvarslösa politik ser vi nu. Utanförskapet växer och med den laglösheten, polisen räcker inte till och otryggheten ökar, sjukvården liksom socialtjänsten och skolan är pressad, bostadsmarknaden är i obalans och har lokalt ersatts med en sovplatsmarknad, hög arbetslöshet hos invandrare, ökande antisemitism, kommunernas ekonomi är hotad, den sneda könsbalansen med 123 pojkar på 100 flickor i åldersspannet 15-19 år är en social bomb. Mest tragiskt är att äldrevården får ge bidrag till den ökade försörjningsbördan. Och situationen kommer ytterligare att förvärras, eftersom några hundratusental asylsökande och anhöriga till dessa enligt Migrationsverket är att vänta de närmaste åren.

Johan Forsell, riksdagsledamot och Moderaternas migrationspolitiske talesperson: ”Moderaterna borde ha förändrat och styrt upp flyktingpolitiken redan 2010-2014, hade varit bättre för M men framförallt för Sverige”. ”Det fanns många kloka tankar i vår moderata integrationsarbetsgrupp med Ulf Kristersson, Elisabeth Svantesson och Tobias Billström redovisade i deras rapport 2008”, skriver Jan Ericsson. (Ericsson i Ubbhult 2017-11-02). Men tydligen tystades de kloka tankarna ned.

Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström: ”Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.”

Det som av Alliansen var tänkt som ”berikande” håller på att utvecklas till en samhällskatastrof. Finns det en väg tillbaka eller åtminstone för att hejda utvecklingen? Kjell-Olof Feldt i intervju i SvD: ”Det bor åtminstone en halv miljon människor i Sverige som vi inte vet vad vi ska göra av. Vi vet inte hur de bor eller hur de försörjer sig. Jag vet inte hur de här människorna ska bära sig åt för att komma vidare. Det är en tickande bomb.” På frågan vad politiken kan göra svarar Feldt: ”Jag vet inte. Jag tror knappt att någon vet det. Man försöker hålla locket på.”

Den moderatledda Alliansen hade 8 år på sig att likt våra nordiska grannländer utveckla Sveriges invandringspolitik till en för vår befolkning och framtid ansvarsfull nivå. Istället blev resultatet, och mot folkets flertal, EU:s mest extrema och kravlösa politik. ”Ett haveri utan återvändo”, som Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström uttryckt det, ”de problem vi står inför kommer att ta decennier att hantera och vårt samhälle kommer att förändras bestående.”

Håkan Karlberg