Från min syster:
”Det förvånar mig att inte någon ställer frågan, inte ens Josefsson.

 Vem försörjer dig med sjukvård, bostad, skola, kläder, mat…..?

Hur länge ska svenskarna betala för dig?

Vad gör du för landet som försörjer dig?

Nej, aldrig händer detta!
Aldrig ett program om invandringens kostnader, kriminalitet och våldtäkter.

Varför ska vi som betalar ständigt föras bakom ljuset?”

Prövning för professionaliteten
Redan under min yrkestid fick jag anstränga mig för att vara professionell i mötet med både gamla och nya patienter. Jag blev ofta upprörd över dessa skenande orättvisor. Kravlösheten mot många besökare med annan etnicitet och kravfylldheten mot svenskfödda, som jobbat och slitit under hela sitt liv, trots stora funktionsnedsättningar förargade mig.

Patientminnen
Många  livsöden  fastnade i minnesbanken, inte minst under de sista 12 åren från gamla poliodrabbade patienter.

Den gamle rallaren, som hade byggt järnväg i Norrland, med sin helt förlamade polioarm fastbunden med en rem runt kroppen. Med friska armen bar han under många år slipers utan en tanke på sjukskrivning. Vid undersökning fann jag fördjupning rakt in i överarmsbenet (humerus) och fick förklaringen ovan.

Eller om den åldrade kvinnan som berättade att hon tvingades till grovstädning och samla burkar, när hennes postpoliosyndrom inte var känt i början av 80-talet. Trots sin trötthet, muskelsvaghet och dåliga ork tvingades hon ut i ur och skur för att få mat på bordet, vilket bidrog till att hon vid besöket var rullstolsbunden. Henne diagnos var då SVBK (sveda-värk-bränn kärring) som sedan blev borttagen.

Enklare att vara snäll än professionell
Då fick jag anstränga mig för att lugnt förklara för den arga bidragssökaren att funktionsbedömningen inte gav underlag för intyg om bilstöd, assistans, parkeringstillstånd,, sjukskrivning, handikappersättning …. För att ibland få höra att jag skulle anmälas för främlingsfientlighet, när jag endast skötte mitt jobb.

Tyvärr har allt för många anställda backat i samhället, för att göra det enkelt för sig och sällat sig till ”änglakören.”

Dessa öden och otaliga andras är inget som uppmärksammas i dagens media, där råder främst känslosamma reportage om afghanska förvuxna barn, som skall utvisas, med stöd av sina historielösa supporters.

Troligen har MSM:s journalistkår läst den Sorosfinansierade regelboken, om hur artiklar och reportage om invandringens berikning skall skrivas. Där skall bara det positiva lyftas fram och alla invandringens prövningar skall utelämnas eller förnekas med ”Fake News.”

Tänk om dessa medelålders kvinnor, som protesterar mest mot utvisningar, kunde skänka en tanke till sina mor- och farföräldrar som slitit ihop till landets välfärd, som nu förslösas på andra, som inte skall vara här.

Politiker vägvisare till kravlöshet
Vägvisarna har varit naiva och fega politiker, som vet vad EU rekommenderat och vill förstärka varumärket om landets världsmästerskap i humanitet, vilket ofta ger god utdelning både i plånboken och i karriären.

Reinfeldt var dock inte naiv under sin tid som statsminister. Han var slugt beräknande med sitt vänsterprassel med muslimkramande miljöpartister, som öppnade landets dörrar på vid gavel för både riktiga flyktingar, välfärdsmigranter, kriminella och terrorister.

Bättre liv fick alla, retroaktiviteten flödade beträffande föräldraförsäkring och barnbidrag, som vår feministiska regering nu yrvaket tvingas inse, fjättrar invandrarkvinnor vid spisen.

I dag glänser nyanlända förbi de som stått åratal i bostadskö och kan få bostadsrätter, nybyggda lägenheter allt skattefinansierade. Jämlikt och bra, enligt arbetarrörelsens nya filosofi, som garanterar pålitliga röster genom aviseringslagen. Två års regeln kan Ni glömma förkunnar arbetsmarknadsminister Ylva Johansson sturskt till förtvivlade kommunpolitiker.

Polisskjutningar fördöms utan förklaring
Nu sitter politiker och offentliga makthavare, som hönor på en pinne och ropar att rävens angrepp i hönshuset är avskyvärt, grymt och hänsynslöst och måste bestraffas. Ingen vill se att hönshusets nät är trasigt, när räven myser och smyger ut och in. Tuppen har övergivit sina hönor och vill helst frottera sig med stortupparna i EU, som fjädrar upp sig i vrede över östs kollegor som skyddar hela hönshuset med förstärkt nät.

Ständig upprepning
Nej, vi kan inte förvänta oss att någon journalist ställer min systers frågor. Det måste fler medborgare börja ställa till sig själva. Tyvärr först, när de och deras närmaste drabbas.

För ”gamla” läsare kan det kännas, som om jag endast upprepar mig om tillståndet i landet. Vilket är sant, men kanske att några nytillkomna kan finna svar i kommentarer och i länkar  även från Svenska Dagbladets och Göteborgspostens ledarskribenter och från lokala tidningar.

Tyvärr får jag fortsätta med gamla upprepningar i nya skepnader.