Ahmeds önskan, en etta i city

En väninna berättade att hennes svägerska, som är samordnare för en grupp socionomer i Stockholm, hade svårigheter med gruppens professionalitet.

Nu önskade den snälle Ahmed bara en etta i city och givetvis skulle gruppen anstränga sig till det yttersta för att förverkliga denna önskan.  De hade mycket svårt att förstå och acceptera chefens argument om realiteter, favorisering och brister i yrkesmässighet.

Tänk om samma engagemang kunde finnas för en hemlös, som ramlat genom skyddsnätets allt större maskor. Missbruk, arbetslöshet, skilsmässa, sjukdom och andra av livets svårigheter verkar inte ha samma dragningskraft hos socionomer med hjärtat till vänster, som för ett ensamkommande barn, där ålderspannet kan ha stor räckvidd, liksom socionomens medmänsklighet.

Orimliga krav

Ahmed från Afghanistan verkar ha större charmpotential än Anton från Kristinehamn, när det gäller orimligt krav om citybostad i huvudstaden.

För ett par år sedan fanns ett reportage i DN en söndag, om en grupp ensamkommande barn. En av dessa gossar beklagade att han endast fått en etta i Solna, för vägen var då lång till bröderna i city.

En skrämmande okunskap om dagens verklighet fanns hos mina utomeuropeiska patienter redan för många år sedan och det har definitivt inte blivit bättre. Tyvärr verkar okunskapen hos ansvariga politiker vara ännu större i dag.

Kraven på allehanda intyg till bidrag var många, men det gällde att tåla anklagelser om främlingsfientlighet från patienten, när funktionsbedömningen inte gav underlag för deras önskan. (Handikapparkering, bilstöd, ledsagarservice, assistansbidrag, handikappersättning är några exempel).

Problemet var att många lyckades ändå, för tjänstvilliga läkare, ibland av samma nationalitet kunde lösa problemet, till stor förnöjsamhet.

Gränssättning

Vår skyldighet är att bestämt sätta gränser och förmedla vad som regelverk innebär och inte bara sitta och jamsa med och göra undantag.

När ingen motprestation krävs, så eskalerar bara kraven på rättigheter. Det vet många föräldrar, som av konflikträdsla undvikit gränssättning. Det som är gratis förlorar snart sitt värde och ger stimuli till att kräva mer.

Försvar för detta medhårsstrykande brukar vara medmänsklighet och behov av att visa sig god, både hemma och på jobbet. 

Ett praktexempel är SVT:s journalist Fredrik Önnevall, som under sin dokumentär ”Fosterland” smugglade med en syrisk pojke, där han fick visa upp sin medmänsklighet på bästa sändningstid. Böterna för detta tilltag betalades med licenspengar av en leende Helena Stjärne, kanske tack vare hennes röda ideologi?

Inom en grupp, där alla har samma riktning på sitt hjärta, är det mycket svårt att ha avvikande mening. Grupptryck, utfrysning med mobbing kan bli resultatet. Så jag förstår att SVT:s övriga medarbetare bara höll med om denna  brottsliga gärning.

Ideologi utarmar professionen

Ideologin inom en regering fortplantar sig genom hela samhällskroppen, från generaldirektörer, myndighetschefer, ner till fotfolket. Alla vet vad som ska sägas för att bli betraktad som korrekt och god, vilket kan ge underlag för karriären med klirr i lönekuverten.

Även inom vården haltar professionaliteten, inte minst hos barnläkarföreningen, som under flera år motsatt sig åldersbedömning. De lyfter upp osäkerhetsfaktorer och risk för kränkning över att inte bli trodd. Frivillighet utan tvång är nyckelorden.

Att över hälften anger fel ålder, för att få stanna, negligeras, trots att det är officiella siffror. Med falska eller uteblivna identitetshandlingar så kan ålderangivelse variera stort beroende på utförd aktivitet, inte minst i rätten efter brottslig gärning.

Att stå öga mot öga mot patienten eller klienten ger mer ambivalens än att bara konstatera svårigheter på ett papper.

Vanan är stor att enbart utgå från ett perspektiv, den som sitter framför oss. Det kan hända att synvinkel väljs efter vad som gagnar oss mest, efter arbetsplatsens klimat.

Tyvärr verkar ideologi alltmer få ökat företräde, framför objektiv bedömning.

Att få beröm och uppskattning för något som i grunden är fel, värmer bara kortsiktigt. Det urholkar professionen och vad värre är lag och rätt.

Det är också mycket lättare att vara god med andras pengar, det konstaterade redan Margret Thatcher, därutöver insåg hon tidigt farorna med EU:s utveckling, när hennes kollegor på kontinenten bara jamsade med EU eliten, som nu tvingats nyktra till om EU skall ha någon framtid.

Vänster god, höger ond

Gängse uppfattning är att har man hjärtat till vänster, då är man god, lutar det åt höger så elimineras godheten fort och nationalister, populister betraktas som hjärtlösa egoister.

Välgörande är att läsa Alice Teodorescu inlägg i GP där hon som vanligt sätter huvudet på spiken, när hon i en ledare skriver ”Att lämna känslorna hemma, det är ditt jobb.”

Tyvärr är det alltför många i Sverige som inte sköter sitt jobb!

 

Länkar: Alice Teodoroescu  skriver om känsloförstörd profession, Karin Pihl om aktivistbyråkrater och Karl-Olof Arnstberg om ”Moralmästerskap.”

https://www.gp.se/ledare/teodorescu-l%C3%A4mna-k%C3%A4nslorna-hemma-det-%C3%A4r-ditt-jobb-1.3967911

http://www.expressen.se/ledare/karin-pihl/mot-aktivistbyrakrater-ar-medborgare-maktlosa/

https://mail.google.com/mail/?tab=wm#inbox/15ae8cef87c9ea56